”Ja, den där manicken känner jag igen; en självutlösare. För att hon själv också skulle kunna vara med på bilden. Hon skruvade fast den på kameran och vred upp den lilla röda plippen. Så kunde hon ställa in den på, exempelvis en minut. Sen knäppte hon igång den och sen kom hon snabbt och intog sin position. En minut är ganska länge. En surrande minut! Man hann bli full av skratt, fnittra och tappa koncentrationen, tills Gerd ropade: Stilla! Då var den röda plippen nästan i botten – och så knäppte det till.
…Hon hade regisserat scenen innan, men ändå råkade någon av oss bli misslyckad varje gång. Så hon tog nog en hel rulle innan hon var nöjd. Hon skickade en bild till mig. Den var fantastiskt bra. Det såg så verkligt och naturligt ut, och ja… Förlåt, nu rodnar jag visst. Har ni sett fotot? Inte? Kanske tur det. Det var ju arrangerat förstås och inte på riktigt. Men det var ju ett ovanligt motiv. Min kopia försvann. Det är jag väldigt ledsen för. Det var ett mästerverk i den genren kan jag väl säga, utan att skryta med min egen insats. Det var också det enda minne jag hade av Gerd.” [Mona T:son]
–Åkte hon inte utomlands? Jag tror jag hörde något om det?
-Ja, det verkar som om hon reste runt ganska mycket, och långt under en period.
-Ensam förstås?
-Ja, så förefaller det. Varför ”förstås”?
-Äsch, jag är bara så avundsjuk på hennes obundna frihet.
Det fanns kul manicker på den analoga tiden också.
I ”projektet” ramlar allt bara på i någon slags flytande kronologi. Men det får jag ta tag i senare. Det var länge sen jag var så här inspirerad.
…en sån liten manick finns hos mig också…
kul att hänga med i din berättelse