Ernesto Canto da Maia (1890-1981). Adam och Eva. Terracotta.
IBLAND SER MAN inte ens det man har framför näsan. I och för sig undviker vi oftast trängseln och kommersen på de mest populära platserna i Lissabon. Kanske därför har vi råkat missa ett helt museum alldeles i närheten av turiststråken. Ända tills nu.
MNAC, eller Museu Nacional de Arte Contemporânea do Chiado är ett vackert och välordnat museum för ”samtidskonst”. Just nu var tre avdelningar stängda för omhängning, men de fasta samlingarna fick vi se. Och där fanns många intressanta saker att betrakta. Konst från mitten av 1800-talet till typ 70-talet. Någon brist på artister har Portugal aldrig haft.
Eva i närbild.
Redaktören har ju som antagligen märkts, lätt att bli betagen av det sköna, välgjorda och konstnärliga. Följdriktigt faller han också för ”Adam och Eva” i Ernesto Canto da Maias Art Deco-tappning. Halvannan meter hög elegans och humoristisk sinnlighet i keramik. Jag har nästan på tungan att säga:
– Men ta då äpplet nån gång, Adam och fatta någonting!
För mig är det mesta nytt, fastän gammalt. Det här blir rena upptäcktsresan! Jag är inte påläst innan, varför skulle jag vara det? Nu efteråt googlar jag istället. Namn som kanske inte lämnade landet på den tiden, men som nu bara måste finnas med i konsthistorien.
José de Almada Negreiros (1893 – 1970). Siesta. Kol på papper.
Blir det fler tillfällen ska jag definitivt göra återbesök här. Ibland undrar jag om inte det här tiden, mellan de två 50-talen, är det mest spännande seklet inom konsten? Man utforskar, experimenterar och utvecklar bilden; mediet. Det utesluter inte det konseptuella, idén som idag ofta tycks vara det allenarådande på konstarenan. MNAC har en fin provsvit i sin fasta avdelning.
Abel Manta (1888 – 1982). Damspel. Olja på duk.
Man finner verken man fastnar för, utan att riktigt kunna säga varför. Som Abel Mantas ”Damspel”. Det är en enkel målning som varken ”utmanar”, ”provocerar” eller ”ifrågasätter”. Det är bara en jäkligt fin och skickligt målad tavla. En innehållsrik bild som fick mig att stanna en god stund. När konsten är så, trivs jag.
Redaktören
JAG TROR ATT det får räcka snart. Några rutor till kanske för att runda av, men sen ska jag nog anse mig vara framme. Drygt femtio bilder om Sam och Joy har det blivit. Det finns nog inte mycket mer att berätta om dem. I alla fall ska hela bunten få vila ett tag. Och jag med, tills jag känner mig mogen att självkritiskt gå igenom allt igen.
Nu när vintern liknar vår, finns inte samma behov av att fördriva de mörka dagarna längre. Det har ju redan ljusnat betydligt. En annan sak är att andra idéer poppar upp under tiden ett sånt här långprojekt pågår. Dessa uppslag kan ju inte få lämnas helt utan granskning. Så nu får vi se om detta är vägs ände vad beträffar jordborna eller om det tillkommer någonting mer. Man kanske kan säga att ß-versionen är färdig i alla fall?
ALLT GICK BRA. En något trött men lycklig och stolt moder har bidragit till släktets fortlevnad på Jorden. Men nu väntar förstås nya problem och nya utmaningar. Inte minst för ”Berättaren” fortsätter äventyret ännu lite grann.
NY DAG RANDAS på Jorden. Efter en händelserik natt får förmodas. Och då ingen tupp kan uppbringas, ikläder sig Hönan rollen som sådan och tar plats på komposten. Väckningen måste ju skötas och ”kvinnor kan”, som man säger. Lite skårrande, men ändå inte talanglöst. Vad som har hänt under de föregående mörka timmarna får vi dock vänta med att ta reda på. (Detta är inte ritat ännu, men mor och barn mår bra, kan meddelas.)
