I väntan på tolvslaget

OUVERTYREN TILL TANNHÄUSER blev ett av de musikaliska stycken som initierade mig i den klassiska musiken. Det är ett fenomenalt stycke där Wagner utnyttjar hela orkesterns spännvidd och dynamik som ingen annan gjort, alltifrån de båda modest inledande hornen och genom den växande kraften från alla instrumenten: Det tunga och det lätta, det pompösa och det elegant sirliga. Det här var en upplevelse för en 16-åring som satte en milstolpe i det musikaliska lyssnandet. Det var på radion. Jag har ännu inte hört/sett operan i sin helhet.
Tannhäuser har långa ouvertyrer  (det finns flera versioner) och jag förstår att varje uppsättning, varje producent vill använda den tiden till att ge publiken något att titta på medan orkestern spelar. Tjugo minuter, det går att göra något maffigt visuellt under den tiden. Och det gör de. Det här är emellertid den märkligaste inledning jag sett (i tillgängliga medier). 20-25 bågskyttar på scenen skjuter hundratals pilar mot en rundel i fonden, en ljus cirkel med ett projicerat öga (/öra). Pilregnet påminner mig om en Kurosawafilm.

Man kan ju tycka vad man vill om påhittet. Originellt är det i alla fall och saknar inte estetiska kvaliteter tillsammans med musiken. Men varför skyttarna är barbröstade kan man ju undra. Eller nej, egentligen undrar jag inte. (Sånt säljer har man sagt – kanske det också gäller för opera?) Här är fyndet från Youtube, till förnöjelse i väntan på tolvslaget:

Gott nytt år!

 

Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till I väntan på tolvslaget

  1. Redaktören skriver:

    Ja, “Tomtarnas vaktparad” var en av de första milstolparna. Den spelades på julfesterna på min fars jobb, dit hela familjerna bjöds in. En pianotrio spelade. Det stycket betydde: KALAS, GOTTPÅSE och JULKLAPP! :)
    Ronny

  2. Musikanta skriver:

    Jag ska lyssna vid tillfälle. Tack för tipset. Gott Nytt År önskar jag dig och din familj. Det stycke som satte en milstolpe i mitt liv vid sex års ålder var Tomtarnas Vaktparad. Sen började jag ju spela piano som sjuåring och då fick jag fri tillgång till alla klassiska kompositörer. (Tomtarnas… var inget som föräldrarna gillade. Kanske därför jag blev så förtjust i jazz så småningom. )
    Ingrid

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *