Min stackars mamma

PLÖTSLIGT HÄNDER DET. Man tar tag i de där askarna som innehåller negativ från förr. I mitt fall är det mammas bilder från slutet av 30-talet och början av 40-talet. Hon var en ganska flitig fotograf, så det finns många ögonblick på celluloid. En del bilder har jag minnen av från albumen ’därhemma’, men väldigt mycket finns bara som negativ. Allt var kanske inte värt att kopiera till kort – annat kanske inte borde?

 

Mammas kamera var en Voigtländer. Den fanns med länge, även under redaktörens uppväxtår. Det var roligt att titta genom spegelsökaren, där allt blev rättvänt fast tvärt om. Höger och vänster bytte plats. Formatet, 6 x 6 (eller 5,5 x 5,5 netto) gav 12 exponeringar med hög upplösning och fin skärpa, när man lärt sig att hålla kameran stilla och trycka av mjukt. Det är inte utan att man får lite nostalgiska vibbar.


Lätt underexponerade negativ går att läsa in med min vanliga scanner. Men jag har märkt att det blir bättre resultat genom att fotografera av filmerna. Därför håller jag på att utveckla en ”apparat” för ändamålet. En ljuslåda utprovas just och så ska jag försöka hitta på en justerbar hållare för kameran.

Min vanliga lilla kamera klarar faktiskt skärpan och upplösning ganska bra. I Photoshoppen kan jag sedan invertera negativ till positiv vända bilden rätt och justera nivåerna, ljusast/mörkast och diverse annat. (Ta bort värsta fläckarna och reporna t.ex.)

Vid den här tiden arbetade min mor vid Sanatoriet i Arvika, där det här soluret fanns (/finns). Senare kom hon till Göteborgstrakten och Stretered, ett slags dåtida institutionaliserat boende för handikappade. Hon var inte inom den vårdande sektorn utan i marktjänsten: Kök, städning, tvätt, förråd mm. Vad jag vet trivdes hon bra med arbetet och hon hade eget rum. Om det var inom området vet jag inte, men jag tror det.

Ett av negativ visade ett gruppfoto av ”brukarna” vid hemmet. Jag vet inte hur mycket som skiljer från idag, men jag tycker ”rastgården” ser beklämmande ut. Fast jag ser ju bara den här vyn. Mamma kände en del av de boende…

…och hade många vänner i personalen. Här tycks det vara ”firmafest”. Mammas ansikte försvann. Kanske för att den obekvämt halvliggande ställningen blev omöjlig att hålla sig stilla i?

Jag undrar om inte detta är ett självporträtt? Med självutlösare på kameran. Jag vet heller inte om hon övar inför Lucia- eller liknande firande. Linjen kommer från min ljuslåda. Det tog tid att komma på felet. (Förlovningsringen visar att pappa var på gång.)

Ljustaken säger mig att det här är mammas rum. Ett par såna fanns också i mitt barndomshem. Gossen som hängt av sig vantarna och blir bjuden på kaffe(?) är tyvärr okänd. Men jag tycker om bilden.

Ledigt fritidsklädd i samspråk med bekanta. Någon annan tog bilden, med Voigtländern, eftersom jag har negativet nu. Det är synd att inte veta vilka de andra personerna är, men så är det ju med det mesta av sån här historia.

Nu går det inte längre att få veta någonting om den här situationen heller:

Barfota på landsvägen, med leriga sockor och skor i handen och en lånad rock (den ser för stor ut). Mössan har jag aldrig sett på något foto förut. Men den passar ju bra till kjolen och jumpern. Och vad har då min ledsna stackars mamma råkat ut för? Sårig på vristen och uppåt vaden. Taggtråd? Det här är inget glatt foto, men därför mycket mer berättande. En sommarkväll när solen står lågt. En promenad som gick illa? Kanske genade de över sumpiga hagar och kanske rev sig mor när hon skulle ta sig över beteshägnet? Hon skulle inte ha velat att bilden togs, men jag är glad att någon gjorde det. Det här är också, väldigt mycket min mamma.
Det finns hundratals outforskade negativ kvar. Historiska pussel om min mamma och även om min pappa. Får jag bara fason på min reproduktionsapparat ska jag beta av dem i lagom portioner, pö á pö.


Det här inlägget postades i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.