NATIONEN, ja hela världen är i kris och här sitter jag och låtsas som om ingenting händer? Nja, inte riktigt. Det är klart att redaktören också påverkas av situationens allvar. Det går knappt att missa rapporterna om COVID-19 och dess aggressivitet. Men i avskild väntan på att farsoten ska kulminera eller stagnera, kan jag inte göra så mycket annat än att förnöja mig här vid pulpeten och kanske avancera mot mitt projekts avslut.
Jag har ändrat den ledsamma bilden med Kikori (Madame) och samurajen Rokuro, den som ska illustrera hans beslut att fortsätta sin resa och beskedet därom. Det har ju hunnit bli vår. Då är vi också inne på sista versen: Den stackars värdshusvärdinnan blir lämnad ensam igen.
Men ska det verkligen sluta så?
Jag tycker det känns lagom nu. Och vad jag ”glimtat” här i Magazinet, är egentligen mer bakgrunden än berättelsen, så som den blir… Eller…?
Ja, det kommer att visa sig. :)
Det borde lämna fältet öppet för nya äventyr eller en samuraj som ångrar sitt beslut?