Skrällar i spröjsad glasdörr

DET FINNS EN DEL SAKER som gör djupa, för att inte säga outplånliga avtryck i en – ofta utan att man riktigt vet varför. En av dem är Hans W. Geißendörfers ”Der Zauberberg”. Filmen från 1981. Jag såg den uppdelad i avsnitt i SVT (eller om det fortfarande hette Sveriges television då) någon gång på 80-90-talet. Utan att ha läst, eller ens planerat att läsa boken av Thomas Mann. Det har jag gjort nu, varenda rad, efter att ha återsett filmen på YouTube och blivit lika fascinerad som förra gången. Man blir faktiskt bergtagen.
Uppdelad i 10-minutersavsnitt blir det en del ”rullbyten” och pauser, men verket blir fullt njutbart ändå. Unna dig ett par öl/vin, glöm tillsvidare boken (läst eller oläst) och njut av denna mästerliga film! Njut den som en film! (Litterärsnobbar opponerar sig i vanlig ordning mot verket, men det är bara som det ska vara.)

Möt Hans Castorp som ska besöka sin kusin Joachim, som sedan några månader är inskriven på Interationale Sanatorium, Berghof. Själv ska han också passa på att under besökets tre veckor bättra på sitt eget något anemiska tillstånd. Hans Castorp (med den spetsigaste näsa jag sett) är en ytterligt självgod ung man, av ”god familj” som snabbt utvecklar en stor kunskapstörst och aptit på vetande.

Dåtidens tuberkulossjukvård, innan penicillinet, gick ut på: vila, näringsrik kost och frisk luft, en behandlingsform som i inte så få fall ledde till förbättring och rent av bot – för dem som kunde betala. Hans Castorp med sin livränta tycker inte notan verkar orimlig.
Möt här också Joachim Ziemssen, den lungsjuke kusinen och officersaspiranten, den joviale Chefsläkaren Behrens, den hysteriskt skrattande Freulein Marusjka, den plumpa Frau Stöhr, doktor Krokowski… men stifta framför allt bekantskap med Signore Settembrini, som tar sig an den unge Castorps outvecklade intellekt!

Det är en mycket speciell värld man lever i på en och en halv kilometers höjd, och ett schemastyrt liv som dock ger rika tillfällen till filosofiska samtal och till kontemplation. De många måltiderna är de sociala avbrotten. Det skräller i den spröjsade glasdörren, igen och på det högst opassande viset: naturligtvis, ett fruntimmer! Madam Chauchat!

Hans Castorp blir efter en lungröntgen inskriven på sanatoriet, på grund av en ”fuktig fläck” på lungan. Det skyddade, men kostsamma pseudolivet på sanatoriet levs i kulisser som knappast kan  dölja de trots allt dåliga oddsen. ”Exitus” är dock vad man inte talar högt om, det sker dolt, liksom transporten av de döda ner till byn. Antingen med häst och vagn, eller vintertid, via bobsleighbanan.

Att även sällskapslivet då och då avbryts av mer eller mindre svårare anfall är bara något irriterande incidenter. Man stänger glasdörren och snart är malören glömd, glättigheten tar över och samkvämet fortsätter.

Under Valborgsmässofirandet lånar Hans Castorp en blyertspenna av Madam Clavdia Chauchat och något senare på kvällen lyckas han äntligen skapa en avskild stund med kvinnan som han under veckor och månader blivit så besatt av.

Hans Castorp förklarar ingående sina känslor för Clavdia Chauchat.

Det går inte riktigt bra. Ett långt känslosamt utspel på både tyska och franska leder synbarligen bara till ett överseende och svalt svar från den betydligt mer mogna och sansade Madame Chauchat. Hon lämnar honom med en pappershatt och orden. ”Adieu mon prince carnival.”
Men Hans Castorp måste ju ändå lämna tillbaka blyertspennan…

Månaderna går, madam Chauchat lämnar sanatoriet och Hans Castorp väntar. Väntar på hennes återkomst. Så småningom kommer hon också, men i sällskap av en minst sagt dominant herre. Den bombastiske Mynheer Peeperkorn.

Hans Castorp, med sitt ”vinnande sätt” (?) bygger dock snart upp en förtroendefull relation mellan sig och Peeperkorn.

Både Mynheer Peeperkorn och Madam Chauchat försvinner ur historien, på olika sätt.

Trots sin skyddade plats i Schweiziska alperna, når de politiska vindarna från Europa in i sanatoriet. Snart byts den rutinmässiga gemytligheten mot en obehärskad retlighet.

Det är som om all innehållen, aggressivitet plötsligt pyser ut. Fritt!

Settembrini antar en utmaning från sin intellektuelle opponent, Professor Naphta.

Katastrofen blir total när Chefsläkaren, Hovråd Behrens kort och koncist kungör att samtliga patienter på Internationale Sanatorium, omgående måste lämna Berghof.

Att ryckas upp ur de invanda promenaderna, måltiderna, liggkurerna – ja själva livspulsen, leder till total kolaps av gästernas tllvaro, inte minst för Hans Castorp som tillbringat sju år på Berghof. Sju år som bergtagen.

Till slut står han där, vår hjälte, i den tomma matsalen, just väckt ur förtrollningen.

Hans W. Geißendörfer skapade en minst sagt fullödig filmupplevelse där allt är välgjort och allt stämmer. Rollbesättningen är perfekt, scenografi, kostym, foto, musiken… och regin förstås. Den rätt surrealistiska miljön, sanatoriet Berghof i Schweiziska alperna, utgör en bakgrund för ett märkligt spel.
Och som sagt: under berättelsens tid fanns ännu inte penicillinet. Behandlingen av tuberkulos gick ut på: vila, näringsrik kost och frisk luft. Lite lotteribetonad alltså och kuren förutsatte solvens för att kunna få åtnjutas. Så var det inte för alla. Även signore Settimbrinis medel tröt efterhand.

Det här är förstås en förskräckligt torftig resumé – så jag föreslår: Se filmen! Har du bredband kostar det inte ens något.
(Och sen kan du ju läsa boken också. Så har du att göra några kvällar. Jag valde Karin Boyes översättning, för att ligga mer rätt i tiden.)

Redaktören