Skottårsfirande

JULEN STÅR FÖR DÖRREN och jag vet varför. Det är för att jag inte ska kunna ta mig ut och fegt fly ifrån det hela. Kunde jag så skulle jag skippa de här ”firandena” och för pengarna som jag skulle spara in på avställt jul- & nyårsfestande, när allt är som dyrast, skulle jag kunna hålla ett eget, ordentlig kalas i februari, när all är som ledsammast. Och ändå komma ekonomiskt lindrigare undan. Det hade nog uppskattats av alla som har gått på julgrejen, alla som förtagit sig på festmenyernas alla måsten och hela det meningslösa gåvobytandet. Det kunde till och med bli över till ”gottepåsar” att ta med hem. Om jag skulle behöva en orsak att fira februarifesten, kunde jag kalla den ”Skottårsdagen” (29/2), så behöver jag bara återhämta mig till vart fjärde år. För ska det vara så ska det vara FEST och inte några halvmessyrer. Och då behövs tid att ladda upp.

Sånt här kan jag ägna mina tankar åt när jag befinner mig i det djupa och sedativt kontemplativa tillstånd som understundom infinner sig vid ritbordet. När jag kommer i ro med papper och penna, har behaglig musik i lurarna och världens larm och gny inte längre kan nå mig; då  Jag är  fri och likaså kan låta mina funderingar få ledigt att gå som de vill. Vilket de också gör. Under tiden ritar jag och ibland blir det till något. Pennan svärtar papper och även om det inte sker omedvetet (det vore kul) så är det ändå en ganska autonom, parallell process.

Och när jag väl kommit igång kan det bli flera bilder i följd även med nattsömn emellan, bara för att det känns så bra. Det är sånt här jag gillar, att komma igång med någonting, något som tar över och pockar på fortsättning, som en aning  ”bossigt” driver på mig.
…Egentligen har jag fångat lätt fladdrande idéer hela sommaren, plockat mer eller mindre mogna uppslag och lagt hugskott i lag hela hösten. Nu när jul- och nyårsstöket snart är över kan det kanske vara hög tid att börja koka ihop något? Med avbrott för Skottårsfirandet förstås.

Redaktören