EN DAG SOM DENNA inger hopp och ny livsglädje. Koltrasten är tillbaka och vänder ivrigt på alla gamla löv i rabatten. En citronfjärils vindelväg korsade min i solskenet. Långrocken blev på tok för varm, förstås och den gamla bekväma kavajen kasserades i höstas. Men vem pustar inte gärna en stund i värmen. Än finns tid att vänja sig. Tranorna har installerat sig, bofinken har inspekterat reviret och jag tror minsann blåmesen är på bostadsjakt. Och det må ha gjort ont, när häckens knoppar brast – men nu är det gjort!

Redaktören

Öppna schakt ger spännande nivåspel.

NÄR EN LITEN ort som Värnamo har lyft ett minst sagt omdiskuterat projekt fram till en slags invigningsdag, går man gärna man person ur huse för att beskåda och bekanta sig med det som hittills bara varit en följetong i lokalorganet. Gummifabriken börjar bli färdig (i sin första etapp) och frånsett att renovering och ombyggnad tydligen kostat ohemult stora summor, tycker jag det är en god sak att ta tillvara på en övergiven gummifabrik och att omvandla denna till ”En träffpunkt för Kultur, Skola och Näringsliv”. Hur detta konkret kommer att gestalta sig framöver återstår givetvis att se.
Så vi hade stämt träff, några medlemmar i vårt informella gäng och begick husesyn. Många andra hade bestämt sig för samma sak.
Projektet med Gummifabriken är således inte färdigt, men ett rätt spännande hus har man i alla fall fått till. En blandning av gammalt och nytt skulle man kunna säga, i och med att en hel del gamla balkar och pelare står kvar där de alltid har stått. Öppna schakt, viadukter och trappor (av vilka den mest betydelsefull ännu bara finns som ritning och dataillustration), krökta rum och annat, gör interiören intressant.
Men så var det det här med syftet. Att så aparta intresseområden som kultur och skola ska dela rum med näringslivet har jag lite svårt att realisera intellektuellt. Kultur och skola är allmänna intressen. Men att näringslivet, som visserligen, teoretiskt, kan bidra till fler jobb i kommunen, ska vräka sig på ”The top floor” känns lite fel. Hit till Gummifabriken ska så småningom även kommunbiblioteket flytta och det vill till att den viktiga funktionen får det bra. Det är kanske den mest påtagliga nyttan av investeringen. Fast biblioteket är egentligen bra där det ligger. Att en lika bra utställningslokal som i det unika ”Blickfånget” i nuvarande Cupolenhuset också skapas, är ett krav! Blickfånget är ju perfekt!

Min vän LeBen figurerar som chairman.

Man kan utan tvekan säga att en sån här byggnad i kommunal ägo har potential. Frågan är hur politikerna kommer att hantera detta kostsamma guldägg. Det kan bli så som föresatserna antyder; ett levande centrum, en träffpunkt för olika intressen med gemensamma skärningspunkter. Det kan kanske formas naturligt med tiden? och den naturliga vägvisningen.
Vår lilla grupp hade naturligtvis lite olika uppfattningar om bygget, men jag tror inte att någon, nu när det gått så här långt, längre är alltför avogt inställda. Huset som tar ordet kultur i sin devis, skulle till exempel kunna ge möjligheter även för verksamheter som inte har direkt anknytning till kommuneliten eller några ekonomiska muskler. Man kan hoppas att det verkligen blir en träffpunkt – för alla kommuninnevånare. Just nu svävar för mycket air av kontorskomplex över huset.

Konstskådning och fika på Vandalorum. (Några karaktärer i gruppen saknas på bilden.)

Men som rubriken till det här inlägget antyder skulle jag väl nämna något om ”gänget”. Det är en samling förtappade existenser inom en vid men å många punkter gemensam intressesfär. Hyggligt folk som trivs med varann och som denna dag gjorde en kulturrunda tillsammans.

Upplevelsediger konst.

Vandalorum har jag förgätit under ungefär ett års tid, då inget av utbudet lockat till besök. Återseendet blev därför en mycket glad överraskning och jag, som varit lite elak i mina inlägg – och sedermera tystnat ifråga om konst- och designcentret, får kanske skäl att revidera min negativa inställning. Exponeringen av Lars Kleens arkitektoniska skulpturer i ena ladan var magnifik. En upplevelse! Jag är glad att vännerna aktiverade mig till att komma denna gång – för Vandalorums egen reklam för utställningen och konstnären var allt annat än övertygande. Att Vandalorum finns, har jag varit positiv till – hela tiden. Det är mest innehållet som irriterat. Men höjer man kvaliteten så här, kanske det föranleder mig att lösa nytt ”årskort”.

Redaktören