OM DU TROR att du inte gillar klassisk musik i allmänhet, balett i synnerhet och definitivt inte tål OPERA – kan du ju i alla fall titta på det här klippet. Jag tror nämligen att du har fel!

Lika bra att du tittar på Da Capot också:

Jean Phillipe Rameau: ”Les indes galantes” (”Les sauvages”), William Christie och Opera National, Paris.
(Jag råkade visst bädda in hela spellistan här så spelet börjar tydligen om från början. Tja, sätt dig tillrätta! Du har tre timmars underbart musik- och dansspektakel framför dig att njuta av.)

Redaktören

”MINNESVÄRT är en folkbildande kampanjblogg som är aktiv 1–31 augusti 2013. Varje dag kommer en gästbloggare att beskriva en svensk kulturpersonlighet som har fallit eller riskerar att falla i glömska, inte minst bland personer som är födda efter 1980. Kommentera gärna! I kommentatorsbåset är alla vänliga och artiga; vi förbehåller oss rätten att avbryta OT-diskussioner.”

Det råkade bli så att även jag hittade en kulturperson att föra ur hotet om glömska. Se vem jag valde och varför. Läs om andra glömda eller halvglömda personer och deras gärningar. Det är garanterat intressant – Minnesvärt!

Redaktören

DET BLEV STOPP i vattencirkulationen i dammen. Bara en tunn stråle rann ut och när jag lyfte upp inloppsröret ur det rätt dunkla vattnet, satt en stackars padda fastsugen. Den gav ett intryck av att redan ha sett livet passera revy. Helt livlös. Jag stängde pumpen, skruvade loss slangen och funderade på hur jag skulle få loss den olyckliga amfibien. Blåsa kraftigt? Tanken lockade inte. Jag tog ett varsamt grepp om paddans vårtiga kropp och den gled ut – med ett vänsterlår och bakkropp deformerade efter slangen. Benet var dessutom kraftigt förstorat av den antagligen långa avsugningen (Förlåt!). I motsvarande grad var det högra, klämda benet ynkligt i sin litenhet.
Paddan blinkade sakta, men för övrigt var den arma dödligt stilla. En värdig plats för dess sista stund bereddes i rabatten på en skuggig och fuktig plats. När allt var över tänkte jag ta spaden och hysta ut den i åkern, till fåglarna. Jag tänker på kretsloppet.

Detta var på eftermiddagen. På kvällen hade den fortfarande livstecken, ehuru svaga. Det svullna benet hade minskat i storlek men benställningen var fortfarande onaturlig. Så länge den levde skulle den i alla fall få vara ifred. Följande morgon hade den vänt sig. Pigg var den inte, men kanske hade chanserna ökat något i alla fall?

Nästa gång jag tittade till den var den borta. Antingen har den klarat sig och hasat iväg till ett liv med begränsad rörlighet, svält och armod eller också blev han tagen av ’något’. Jag gjorde vad jag kunde, mer kan man väl inte begära av mig.

Bufo bufo. En vacker representant för skohöjdsvärlden.

I kväll var den ute och gick, eller rättare sagt klättrade och krånglade i ett hönsnät som blivit liggande på marken. Det såg inte längre ut att vara något större fel på krabaten. Färgerna var friskare och hållningen mer vital. Jag hjälpte henne loss och flyttade henne till rabatten där hon kravlade iväg. Nästan återställd verkar det. Så jag tror nog hon kan äta sig fet på skalbaggar och annat gott framöver, gå i ide när sommaren blir höst och glömma bort den otäcka vattenpumpen – som jag för övrigt ska sätta en sil på!

Redaktören

REDAKTÖREN BODDE i Skåne under 40 år och gjorde en hel del resor över ”sundet”. Men inte förrän nu blev det av att besöka Louisiana. Detta tack vare andras planerande, och organiserande. Eljest hade jag troligen ännu varit obekant med  detta danska konstmecka på den nordsjällandska rivieran. Det visade sig vara en pärla.

Ett av huvudnumren för tillfället är Yoko Ono. ”Half-a-wind show”. En inte alltför engagerande utställning som åtminstone delvis består av tillbakablickar. Lite musealt, lite dammigt, rätt tråkigt.

Ett träd (ett ”wish tree”) i parken utanför, behängt med besökarnas ”önskningar” var i och för sig vackert och roligt. Men det var ju konstpubliken som gjorde jobbet. Någon prövad stackare hade hängt upp sin innerliga åstundan: ”Jeg ønsker mig en bajer”. Själv såg jag till att få mig en i caféet. Parken med sundsutsikt är i sig imponerande och skön och i ett väder som detta kan man förstå muséets dragningskraft.
Åter inne i anläggningen finns ett närmast oöverblickbart labyrintiskt system av utställningsytor. Olika plan, olika gångar och passager. Olika konstpresentationer. Det tar nog mer än ett besök att hinna/orka se allt på Louisiana.

Giacomettis skulpturer, som hör till de egna samlingarna var dock lika intetsägande i verkligheten som de är på bild. Jag har lång väg kvar att gå för att nå insikt om storheten hos de här stoderna. Och jag vet inte ens om det är mödan värt.

Mer imponerande var då Tara Donovans assemblage (fotoförbud) som genom sin enkla komplexitet, stora sammansatta verk av små objekt, gav tjusande visuella intryck. Skjortknappar som koraller, en stor kompakt kub av knappnålar, en annan av tandpetare. Det här är i och för sig abstrakt så det förslår, men t.ex en samling ”sjöborrar” av lysande akrylstavar(?) är ju helt enkelt vackert, liksom en stor vägg med tusentals glänsande ovaler av plastremsor i olika storlekar. Ett skönt oregelbundet mönster som skimrar av ljuset i lokalen. Tara Donovan tar uppenbarligen konsten som ett seriöst arbete.

Så här funkar det oftast vid konstrundor: alltid hittar man något. På Louisiana finns mycket, även för en kverulant som Eder undertecknade redaktör att upptäcka. Ett besök om året vore nog inte för mycket. Dilemmat är att det finns så många andra ställen som jag heller inte besökt ännu.

Redaktören