EN TILL, men det blir en sista tjyvtitt innan jag går vidare bakom min stängda dörr. Och det är bara för att visa övergången i sekvenslutet, en växling som jag blev ganska nöjd med. Fram till nu har jag redan seriemördat ett flertal älsklingar* vilket nog varit nödvändigt. Sen har jag inte kunnat låta bli att testa med ett musikspår också, men det tog jag bort igen. Nån måtta får det vara, innan premiären!
* ”Kill your darlings” säger man ju och jag har gjort mig av med flera kära, men omöjliga idéer.
SÅ HÄR LÅNGT har projektet hunnit. Bara så ni vet att jag jobbar! En sjundedel ungefär. Sen återstår ljud och lite annat, men jag har faktiskt ganska gott hopp om att hinna i god tid innan vecka 39. Om bara allt fungerar som jag vill. ”Verket” ska få full skärmstorlek förstås – detta är bara en tjuvtitt.
Sen ger det sig förstås om det blir något vettigt av det hela. Det är en helt annan sak.
ÄNTLIGEN IGÅNG MED NÅGOT, men vad ska det bli av det? Idén har något skarpare konturer nu, men då kommer genast problemen med genomförandet. Jag ser framför mig hur jag vill ha det – att nå dit är en helt annan sak. I alla fall ska jag försöka hålla igång penna och pensel medan det flyter på någorlunda, vilka kompromisser jag måste göra kommer att visa sig. Idén kan ju också modifieras när projektet börjar få ett eget liv och bestämmande. Just det här med att arbetet, idén, liksom börjar ”leva” som en egen organism, är den eftersträvansvärda brytpunkt som ibland låter vänta på sig – ibland uteblir den. Det är ett slags kreativt tillstånd när allt stämmer, då sinne, hand och material samverkar i symbiotisk harmoni. Som det känns, nästan utan min medverkan. Jobbet lever. Mina tankar kan gå egna vägar medan skapandet görs av ”organismen”. Det här är ett tillstånd som troligen frigör ett flöde av endorfiner och därför ger så påtagliga lustkänslor. Rena kicken!
Augusti sjunger på sista versen. Det är inte en dag för tidigt att öka på takten och att försöka blåsa in liv i projektet. Det kommer jag att må bra av. Och 27 september är bara fyra veckor bort.
Nu har halva augusti också gått och ännu är jag inte igång med mitt bidrag till Södra Ölands Kulturnatt, ett ”verk” som bland andra konstnärers målningar och skulpturer ska projiceras. Det är lätt att släppa ifrån sig den ena dagen efter den andra till andra saker. Så har våren och sommaren förflutit; jag har ägnat mig åt ”världsliga” saker som Karlsson skulle ha sagt. Det gör också att detta magasin om ”Bläckstänk, pennstreck och papier-maché” fått allt fler inlägg utanför ämnet.
Ack! Kommer jag bara igång igen, blir det mer att rapportera.
Ofrånkomligt kommer också hösten efter sensommarperioden och då blir det att krypa inomhus igen. Det kan gynna skrivbords- och studioarbetet. Men det är förstås så dags då.
OM DU TROR att du inte gillar klassisk musik i allmänhet, balett i synnerhet och definitivt inte tål OPERA – kan du ju i alla fall titta på det här klippet. Jag tror nämligen att du har fel!
Lika bra att du tittar på Da Capot också:
Jean Phillipe Rameau: ”Les indes galantes” (”Les sauvages”), William Christie och Opera National, Paris.
(Jag råkade visst bädda in hela spellistan här så spelet börjar tydligen om från början. Tja, sätt dig tillrätta! Du har tre timmars underbart musik- och dansspektakel framför dig att njuta av.)
”MINNESVÄRT är en folkbildande kampanjblogg som är aktiv 1–31 augusti 2013. Varje dag kommer en gästbloggare att beskriva en svensk kulturpersonlighet som har fallit eller riskerar att falla i glömska, inte minst bland personer som är födda efter 1980.Kommentera gärna! I kommentatorsbåset är alla vänliga och artiga; vi förbehåller oss rätten att avbryta OT-diskussioner.”
Det råkade bli så att även jag hittade en kulturperson att föra ur hotet om glömska. Se vem jag valde och varför. Läs om andra glömda eller halvglömda personer och deras gärningar. Det är garanterat intressant – Minnesvärt!
”When I get older losing my hair, Many years from now, Will you still be sending me a valentine Birthday greetings bottle of wine?
If I’d been out till quarter to three Would you lock the door, Will you still need me, will you still feed me, When I’m sixty-four?” (Lennon/McCartney)
OCH IDAG ÄR JAG DÄR. Håret – ja minst hälften har fallit av. Flinten började glänsa för sådär femton, tjugo år sedan. Valentinkort får jag inga – födelsedagshälsningar, ja men inget vin skickat. Det hade också varit trevligt. Men jag har någon som inte låser mig ute när jag gjort något dumt och som behöver mig och som föder mig ännu. Och det är ju verkligen inte så dumt!
DET BLOMSTRAR INTE bara i de utrymmen vi planerar, planterar och besår. Jag har lagt märke till en vacker flora i utrymmet mellan min hustrus rabatt och gräsmattan. Den hårdtrampade remsa som ska hålla ogräsfritt, eller åtminstone underlätta rensningen från oönskad vegetation, har intagits av högst intagande små mossor och lavar. Jag tror det är en lav, men kanske är det också en mossa – eller en kryptogam? Sånt där kan jag ingenting om, men jag tycker de pryder sitt utrymme och jag beundrar det sätt på vilket dessa oansenliga växter söker livsrum i på den karga ytan.
Eftersom det krävs ett knäböjande och en ganska obekväm kroppsställning för att närma sig denna makroträdgård, är det lätt att missa skönheten. Min önskan är att låta dem vara ifred och leva som de vill. Men jag tror att trädgårdsmästaren (min fru) har andra planer. Så jag passar väl på att fotografera fägringen medan den finns. Tyvärr kan mina bilder inte ge rättvisa åt den här blyga men vackra miniatyrträdgården.
DET BLEV STOPP i vattencirkulationen i dammen. Bara en tunn stråle rann ut och när jag lyfte upp inloppsröret ur det rätt dunkla vattnet, satt en stackars padda fastsugen. Den gav ett intryck av att redan ha sett livet passera revy. Helt livlös. Jag stängde pumpen, skruvade loss slangen och funderade på hur jag skulle få loss den olyckliga amfibien. Blåsa kraftigt? Tanken lockade inte. Jag tog ett varsamt grepp om paddans vårtiga kropp och den gled ut – med ett vänsterlår och bakkropp deformerade efter slangen. Benet var dessutom kraftigt förstorat av den antagligen långa avsugningen (Förlåt!). I motsvarande grad var det högra, klämda benet ynkligt i sin litenhet.
Paddan blinkade sakta, men för övrigt var den arma dödligt stilla. En värdig plats för dess sista stund bereddes i rabatten på en skuggig och fuktig plats. När allt var över tänkte jag ta spaden och hysta ut den i åkern, till fåglarna. Jag tänker på kretsloppet.
Detta var på eftermiddagen. På kvällen hade den fortfarande livstecken, ehuru svaga. Det svullna benet hade minskat i storlek men benställningen var fortfarande onaturlig. Så länge den levde skulle den i alla fall få vara ifred. Följande morgon hade den vänt sig. Pigg var den inte, men kanske hade chanserna ökat något i alla fall?
Nästa gång jag tittade till den var den borta. Antingen har den klarat sig och hasat iväg till ett liv med begränsad rörlighet, svält och armod eller också blev han tagen av ’något’. Jag gjorde vad jag kunde, mer kan man väl inte begära av mig.
Bufo bufo. En vacker representant för skohöjdsvärlden.
I kväll var den ute och gick, eller rättare sagt klättrade och krånglade i ett hönsnät som blivit liggande på marken. Det såg inte längre ut att vara något större fel på krabaten. Färgerna var friskare och hållningen mer vital. Jag hjälpte henne loss och flyttade henne till rabatten där hon kravlade iväg. Nästan återställd verkar det. Så jag tror nog hon kan äta sig fet på skalbaggar och annat gott framöver, gå i ide när sommaren blir höst och glömma bort den otäcka vattenpumpen – som jag för övrigt ska sätta en sil på!
FÖR ETT ÅR SEDAN nämnde jag i detta ”magasin” min bildhuggande vän Per, som jag besökte i hans sommarateljé ute på skärgårdsön (se detta inlägg). Det verk som han då var engagerad i och vars idé jag såsom muren hållit tyst om, hittade jag idag på Youtube! Vilken fröjd! Eftersom jag själv har avregistrerat mig och raderat mitt eget deltagande därstädes, hade jag följaktligen inte heller notifierats via min ”prenumeration”. Men tydligen har jag bara missat premiärenvisningen av hans videoklipp ”Anna-Bell” med en vecka.
Pers (konstnärliga) medium är trä – i huvudsak. Men det är ingalunda endast statiska skulpturer han skapar. Med hjälp av snören, hjul, skenor och axlar ger han sina skapelser liv, funktion och tillspetsade kinetiska uttryck. Det här handlar om såväl konceptuell- som högst konkret konst, som inte frånsäger sig estetiken.
Här är hon nu, den blyga flickan med konversationsproblem (liksom jag). Frånsett den unga damens skönhet, kan jag lätt identifiera mig med figuren. Väldigt lätt.
(Klickar du på klippet, kan du via profilen komma vidare till fler verk av detta slag. Till såväl förnöjelse som andlig uppbyggnad.)
MINA KÄNSLOR FÖR henne var som vid en undomsförälskelse: häftiga, alltuppslukande. Men det var en förälskelse som dock varade i rätt många år. Och jag vill inte påstå att glöden slocknat helt. Ännu. När sextiotalet gått in i sin andra halva sände radion ett halvtimmesprogram, ett porträtt med musikillustrationer av den då relativt nyutsprungna Barbra Streisand. Programmet som jag vill minnas var gjort av Claes Dahlgren, på Sveriges Radio. Programmet bandades på Basf bruna tape och spelades åtskilliga gånger på en liten Philips (2-kanals) i tonårsrummet. I samma veva sände Sveriges Television showen ”My name is Barbra”* – och jag var helt såld!
Barbra Streisand tog såväl Broadway som nationella TV-kanaler i USA som en orkan, en mandelögd, till synes späd skönhet (fulsnygg som Claes Dahlgren uttryckte det) sjöng på ett så intensivt, påverkande sätt att man inte kunde annat än trollbindas. I programmet bland annat hennes mycket långsamma och känslosamma ”Happy Days are here again”, hennes otroligt sensitiva version av ”The Shadow of Your Smile”, ”Second hand Rose”, förstås och som på- och avsignatur den udda lilla sångsnutt som verkar som vara skriven just för henne – Barbra.
My name is Barbara är en slags signatur till en TV-show med nästan samma namn. Inte skriven för miss Streisand, men den passar ju perfekt. Sången ingår i en svit om fem, kallad ”I hate Music”, av en annan mycket namnkunnig amerikansk musikprofil. Vilken? Kan du gissa – utan att googla? (Jag kan fortfarande inte få in musikklippet utan att det kommer upp på en ny sida. Men stäng bara sidan i webläsaren när du lyssnat!)
Denna gudomliga, ehuru onåbara sångerska/skådespelerska, som dessutom bar tydliga drag av flickan i konsumkassan, hade för alltid nästlat sina rottrådar i min själ. Även om åren förtagit något av dessa trådars sega spänst, finns ändå ett starkt laryngitiskt band kvar som fjättrar mig.
Delar av showen ”My name is Barbra”, som t.ex ”Powerty medley’et”, ter sig ganska fånigt idag och ger en pinsamhetens bismak åt ett betraktande. Men man ska hålla i minnet att det här gjordes 1965, för snart 50 år sen. Allt var annorlunda då. Åtminstone kan jag uppfatta Barbras karrikerade ”Rich American housewife’s world” som en drift med både systemet och smaken.
Hittade denna bild – det vackraste fotot av dem alla.
Sångerna i medley’et gav mig ett och annat måtto i livet också. Till exempel det här: ”Nobody knows you when you’re down and out In your pockets, not one penny and your friends, well you haven’t any…”
I livets olika skeden förändras också de som vi kallat vänner. Har du inget, är du ingen. Och när lyskraften till sist falnar, glansen täcks av patina, vad händer då? Jo vi som minns finns alltid här förstås!
Till sist, en del av ”My name is Barbra. Tekniken flyttar oss nästan 50 år tillbaka i tiden.
REDAKTÖREN BODDE i Skåne under 40 år och gjorde en hel del resor över ”sundet”. Men inte förrän nu blev det av att besöka Louisiana. Detta tack vare andras planerande, och organiserande. Eljest hade jag troligen ännu varit obekant med detta danska konstmecka på den nordsjällandska rivieran. Det visade sig vara en pärla.
Ett av huvudnumren för tillfället är Yoko Ono. ”Half-a-wind show”. En inte alltför engagerande utställning som åtminstone delvis består av tillbakablickar. Lite musealt, lite dammigt, rätt tråkigt.
Ett träd (ett ”wish tree”) i parken utanför, behängt med besökarnas ”önskningar” var i och för sig vackert och roligt. Men det var ju konstpubliken som gjorde jobbet. Någon prövad stackare hade hängt upp sin innerliga åstundan: ”Jeg ønsker mig en bajer”. Själv såg jag till att få mig en i caféet. Parken med sundsutsikt är i sig imponerande och skön och i ett väder som detta kan man förstå muséets dragningskraft.
Åter inne i anläggningen finns ett närmast oöverblickbart labyrintiskt system av utställningsytor. Olika plan, olika gångar och passager. Olika konstpresentationer. Det tar nog mer än ett besök att hinna/orka se allt på Louisiana.
Giacomettis skulpturer, som hör till de egna samlingarna var dock lika intetsägande i verkligheten som de är på bild. Jag har lång väg kvar att gå för att nå insikt om storheten hos de här stoderna. Och jag vet inte ens om det är mödan värt.
Mer imponerande var då Tara Donovans assemblage (fotoförbud) som genom sin enkla komplexitet, stora sammansatta verk av små objekt, gav tjusande visuella intryck. Skjortknappar som koraller, en stor kompakt kub av knappnålar, en annan av tandpetare. Det här är i och för sig abstrakt så det förslår, men t.ex en samling ”sjöborrar” av lysande akrylstavar(?) är ju helt enkelt vackert, liksom en stor vägg med tusentals glänsande ovaler av plastremsor i olika storlekar. Ett skönt oregelbundet mönster som skimrar av ljuset i lokalen. Tara Donovan tar uppenbarligen konsten som ett seriöst arbete.
Så här funkar det oftast vid konstrundor: alltid hittar man något. På Louisiana finns mycket, även för en kverulant som Eder undertecknade redaktör att upptäcka. Ett besök om året vore nog inte för mycket. Dilemmat är att det finns så många andra ställen som jag heller inte besökt ännu.
De foton och andra bilder som jag publicerar på den här sidan har alla en ideell ägare. Du får alltså inte kopiera och publicera vidare utan upphovsmans godkännande. Men det där vet du ju!