För att slippa stressa

FÖR FEM ÅR SEDAN gjorde jag min insats i det här ”dockskåpet”. Det var den lilla övergivna lägenheten längst ner till vänster, inspirerad av filmtiteln: ”Alice bor inte här längre”.
En niorummare med nio "planerare".

abihlDet var en lite ruffig lya i källarplanet som lämnats tom och övergiven. Sånär som på den gamla soffan. Jag hade väl inget särskilt budskap med dioramat, det var nog mer en känsla som styrde, eller funderingar kring vad en bostad är och hur den kan se ut för olika människor. Framför allt när rummet lämnas åt sitt öde.
Nu är det dags igen. Det vill säga om ett drygt halvår, till Blå husets i Alandsryd årliga adventsutställning. Därför har jag rivit ut den gamla inredningen för en total ombyggnad och börjat planera. Idén är inte glasklar än, men jag kan nog utlova en betydligt glättigare scen denna gång. Jag menar, det är ju i alla fall en julutställning! Vad de andra nio inbjudna inredarna kommer med har jag förstås inte den minsta aning om.

Jag är faktiskt nöjd med att ha tagit tag i det här redan nu. Då slipper jag att stressa mot deadline i december. Kanske.

Redaktören

Redaktören

Publicerat i 3-dimensionellt, Tyckanden & tankar | 5 kommentarer

Endast…

linden

Foto: A.P.

…DEN KALLA PILSNERN saknades i går kväll, då redaktören tog sig för att slå sig ner under linden. Slut i lager (som faktiskt ofta är fallet). Det var dagen då svalor, tornseglare och myriader av svarta flygfän som jag inte lyckats artbestämma ännu, gjorde sin entré i sommaren. Idag verkar vi få en repris på vädret: över 25° i skuggan redan.
Pilsnern ja, det där missödet får bli sitt eget straff. Fast å andra sidan är en stilla stund så här en sommarafton ändå sig själv nog.

blndfrmDet är den lilla stunden som tillåts i sparsamma fall, då samvetet är mindre ansträngt än vanligt, eftersom jag fått gjort lite mer än köksgöromål under dagen. Det är stunden då lindens skira skugga är som skönast. Stunden då jag kan inse hur ett privilegium ser ut – även i avsaknad av pilsner.

Redaktören

Redaktören

Publicerat i 3-dimensionellt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Halsband eller salami?

katt2DEN HÄR SYSSLAN hör säsongen till. Mindre trevlig, men jag hade ju lovat honom. Stackarn. Jag vet inte hur han bär sig åt, han rör sig i samma revir som sin mor, men hon får bara en och och annan på sig. Den här blir fullkomligt nerlusad. Enda skillnaden är att modern sedan en tid tillbaka tigger vid kylskåpet.


kattHon är nämligen väldigt förtjust i rökt skinka, saltad serranodito och till och med salami. Och jag har svårt att stå emot. Kanske ger den här extravaganta ”kattmaten” en oangenäm kryddning åt hennes blod – ur fästingars synvinkel?


ticksJag är inte mycket för onödigt dödande, men det här går över gränsen för mina hänsyn. Tyvärr kommer nya och det är nog dags att undersöka effekten av såna där anti-fästing-halsband. Fungerar de månntro? Eller ska sonen också ordineras salami och dyr spansk skinka?

Redaktören

Redaktören

Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Veddoftande trygghet

vedLITE TILL, sen är det fullt. Doftande ved för kommande vinter. Det känns tryggt och bra att ha det här lagret, för vem vet vad som väntar om ett halvår? Jag har varken sågat eller huggit all den här veden. Det har skett maskinellt hos grannen och det är jag förstås särskilt glad för.

Redaktören

Redaktören

Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Seeegt!

psedtsf_bDET HÄR ÄR nog ingen dålig roman. Det kan jag väl säga efter halva boken. Och den eniga kåren av litteraturvetare kan väl knappast ha fel heller? Men det har tagit mig cirka tjugo år att avancera så här långt. Varje gång jag satt mig för att läsa sviten (sju band) har jag fått ge upp. Ibland har jag börjat om igen när jag inte hittat något annat att läsa, gett upp och på nytt lagt den ifrån mig. Jag har aldrig kommit till det berömda téet ens – förrän nu och dessutom kommit vidare i bokens del 2.

psedtsf2bFör det här är en tuggig sak. Omåttligt omständliga beskrivningar, sida efter sida beskriver bokjagets upplevelser i de rum på olika platser, i vilka han som barn skickades att sova i, väntandes, ibland förgäves, på sin mor och godnattkyssen och ingående redogörelser om rummens fysionomi; uppbyggnad, ljus, skuggor, fönsters placering, material, färger, möbler och så vidare i slösande sidantal.
Sidor om promenadvägar, sidor om kyrktorn, sidor om kyrkfönster – en dryg sida kan handla om upplevelserna inför en vitblommande hagtorn, nästa dryga sida om känslorna inför en rosablommande hagtorn lite längre fram på vägen. Det blir så att säga segt!

Ändå skriver författaren med ett skönt och behagligt språk. Händelserna som ibland dyker upp ur ordflödet är intressanta och förhållanden som bokjaget iakttar och beskriver likaså. Om han bara hade haft lite sämre tillgång på papper och bläck, skulle jag ha varit gladare idag. Litteraturvetarna får stå för sina uppfattningar. Jag övervägar dock att lägga boken för gott, trots att jag nått fram till del 2 i första bandet. Att plåga mig för att sedan kunna säga: Jo, jag har läst ”………..”, är inte skäl nog. Som uppläsning på CD skulle den här romansviten däremot kunna fungera väldigt bra. Då kunde jag arbeta med något stimulerande medan jag lyssnar. Men kan någon ha stått ut med att läsa in runt 7 x 500 sidor*?
Gissar du vilken romansvit det handlar om?

*De två första banden är på 497 resp. 584 sidor i min pocketupplaga. Beträffande de följande fem böckerna vet jag inte.
Redaktören

Redaktören

Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Gäster

_pilfinkDENNA SÅ PIGGA och trevliga pippi är ju inte särskilt ovanlig. Mer än här ute. Här är talgoxe och blåmes bland dem som syns och hörs mest. En trio av dessa ”stadsfåglar” har kommit på besök i alla fall. Kanske är de på utflykt? Rara små varelser; lite diskret och murrigt klädda och inte blir de uppskattade för någon skönsång heller. Men väldigt charmiga ändå, som de är!

_stenknack

Mer sällsynt torde väl denna gäst vara. (Naturfotografen blev väldigt exalterad och bilden blev därefter.) En stenknäck med dam (i periferin) gjorde oss den äran. En blixtvisit bara, kanske för att inventera beståndet av körsbärsträd: Ett (1) tanigt och troligen döende träd finns och det ger aldrig frukt. Eller rättare sagt: vi får aldrig smaka. Fåglarna tar alla bären och kanske den här individen är mer skyldig än han verkar?

Redaktören

Redaktören

Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

W1 tills vidare

lino02PROBLEM MED färgsläpp längs kanterna. Ändå är plattan infärgad för hand, mycket noggrant. Det här är det bästa av provtrycken. Jag har grunnat mycket på orsaken. Det var egentligen samma sak med förra trycket. Då tänkte jag att det kunde bero på den nya färgen, men det blir samma sak med den här, då jag bytt tillbaka till den gamla, franska tryckfärgen. Jag har två teorier om orsaken. Jag ska undersöka båda.

lino02b

Ett sekundärt tryck, utan ny infärgning och på strävare japanpapper tycker jag, trots den mindre svärtan blev jämnare? Papperskvaliteten spelar roll – men hur stor roll egentligen? Jag köper billigt skrivarpapper från ICA för att ha att slösa med. Japanpapper återger tryck väldigt vacker, men dem sparar jag tills jag har inställningarna klara och blivit vän med materialen.

Motivet är säsongsbetonat. En av de idéer som anfäktar mig, men som jag inte riktigt vet hur jag ska använda. Eller om jag överhuvudtaget ska använda till någonting. Ett tryck kan väl idén få bli åtminstone och det här trycket får titeln ”W1” tills vidare. Sen får vi se om jag får rätsida på tekniken och går vidare!

Redaktören

Redaktören

Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Skära korkmatta

lino01DET NYA VERKTYGET är en fröjd att skära med och jag kommer att komplettera med ett par varianter till i takt med ekonomiskt överskott. Men jag bekymrar mig lite för när det blir dags att bryna stålet. V-skäret har så små facetter och det är noga med vinklarna. Nåja, än så länge glider det lätt fram genom ”korkmattan”.

Redaktören

Redaktören

Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Inställsamt

TYPHÖJDEN ÄR 23,56. Inte för att jag har någon blystil kvar, mer än en trea och ett par lösa typer till. Men på något vis känner jag att pressen ska ha rätt standardinställning. Man vet ju aldrig…

typhojdPå brädgården är bland annat 18 mm en standardtjocklek.  Sånt trä har jag dessutom lite hemma av. Det monterar jag mina linoleumsnitt på. Linoplattan är 3 mm och då blir höjden således 21. Fattas alltså 2,56 mm. Men då finns lyckligtvis folk som bygger flygplansmodeller och sånt och som kräver plywood i minitjocklekar – och leverantörer som tillhandahåller materialen.  Inte 2,56 naturligtvis, men väl två och en halv. Voila! 23,5 millimeter! Resterande hundradelar får jag väl lappa upp med papper.

ek14Det finns några faktorer som ska samverka: Den rörliga gjutjärnsplattan ska ge ett plant tryck just när den är i sista läget. Fyra skruvar att dra åt eller släppa efter. Plattan ska också ha ett lagom tjockt och hårt mottryck till tryckformen. Färgvalsarna ska löpa över klichén och i princip bara överföra färgen på de upphöjda delarna, egentligen inte rulla på dem. Det är lättare sagt än gjort att få till. Justeras genom att höja eller sänka rälsen på sidorna av tryckbädden.

Den nya tryckfärgen ska också utvärderas. (Jag är fortfarande så överraskad över att det finns en tillverkare av tryckfärg här i Sverige!) Så det är väl lika bra att köra några provtryck.

provtryck

Mer justeringar behövs ännu!

Redaktören

Redaktören

Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Tête-à-tête bakom ve’bon

ALLA GILLAR VÅREN! Livs- och allehanda andra andar vaknar och pockar på. När solen värmer så här skönt måste jag ju ta kort rast för att gå och se om min långe skyddsling också passar på att njuta av vädret. En större och en mindre individ såg/ertappade/störde jag under ett slags kärvänligt förehavande bland nässlor och fjorårslöv.

snok04

Någon slags uppvaktning var det i alla fall. Tillräckligt intressant för att jag skulle glömma att se mig om kring fötterna. Där låg min bekantskap från tidigare. Tror jag. Jag menar, hur lätt är det att särskilja exemplaren från varandra, annat än på uppskattad längd?
Alla gillar inte ”sånt som krälar och kryper” – får rysningar till och med. Även jag reagerar ibland när jag inte är beredd. Det är nog något vi har i våra gener. Men jag tycker ändå det är trevligt att ha dem här. Den här sorten är ju dessutom helt harmlös. Och tätatäten här i vårsolen kanske leder till smått i sommar?

Redaktören

Redaktören

Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Den första maj…

flugsnapp…kom flugsnapparen!

Redaktören

Redaktören

 

Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Den märklige herr Fibich

VEM SMÄLTER INTE av de smeksamma tonintervallen i det här lilla stycket? När jag var barn och hörde min far spela stycket kunde jag stanna upp med vad jag höll på med och gå och ställa mig bredvid pianot. På notstället fanns som vanligt det obegripliga bladet med linjer, svarta punkter och streck i ett fullständigt virr-varr.

”Poem” av Zdeněk Fibich är ett slags salongsörhänge, men tydligen svårare att spela än början på ”Für Elise” i alla fall, eftersom stycket har klarat sig från total nedslitning. Jag vet inte för jag kan inte spela alls, men jag kan ändå tycka att det är ett märkligt stycke: Det är kort, halvannan minut bara i långsamt tempo, har en ganska udda taktfigur mot slutet som tydligen är lite knepig; och så slutar stycket liksom med ett frågetecken. Jag har alltid undrat om melodin är tillbaka till grundtonen så som gängse elementära musiklära föreskriver. En stadig bas att landa musiken på? Här hänger sluttonen liksom i ett limbo och tonar bort.
Att Fibich själv gillade kompositionen framgår av att han använt temat i ett annat, lite längre orkesterverk: ”I skymningen” (min översättning från den engelska titeln). Och det är ju en oemotståndlig melodi. Moll och halva tonsteg har besegrat mig utan motstånd. Jag har ännu inte fördjupat mig i den här tonsättarens historia eller CV, men jag har ett favoritstycke till av honom som jag kanske kan återkomma till. Han hade otvivelaktigt en musikalisk kapacitet. En opera bland annat. Men det är märkligt att ”låtlistan” ändå inte blev längre än den tycks vara?
Antonin Kubalek framför den här versionen av ”Poem” via Spotify.

Redaktören

Redaktören

Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar