Nymphaea Astigmata

EN TRUBADUR, en herdinna och ett möte vid i en stilla tjärn, i en opreciserad bellmansk tidsepok. Det var väl ungefär så min idé såg ut, som nyfödd. Det var länge sedan och idén stannade i växten. Nu då jag plockade fram den i ljuset igen, tog växandet fart ett tag. Men stjälken förefaller vek och gänglig och jag är tveksam om huruvida den ska kunna bära upp någon krona alls.

 

Egentligen tänkte jag mig en lättsam anekdot, kanske en aning ekivoque också (bara lite), för så var de ju under 1700-talet. Bilder i samma teknik som jag använde för att illustrera mitt förra projekt, det egyptiska eposet. Men nu börjar jag redan tröttna på den tid det tar mig. Så jag ska nog utarbeta lite arbetsmetodik om det ska löna sig med datastöd i skapandet.
Jag var också pigg på att försöka ge mig på rimmad vers igen, terziner denna gång: a-b-a / b-c-b / c-d-c / osv. Det känns utmanande men lite friare än sonetterna. Ett utkast:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sommaren pågår och trots en hel del måsten inom och utanför schemat, så ska det väl bli en del stunder över till skaldagärning. Om nu idén håller. Såna brukar dyka upp med miljö, personage och inledande handling klar för mig. Men sedan lägger sig dimman allt tätare över berättelsens fortsättning och slut. Det blir väl till att fundera lite igen och skingra slöjorna.


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Döden i sommaraftonen I

OND BRÅD TYSTNAD. Den lilla lövsångaren sjunger aldrig mer. Det förrädiska fönsterglaset tog hans liv. Storleken och dragen säger mig att detta blev hans enda, korta sommar. Jag vet inte om han ens hann lära sig sjunga?
Det här är den tredje fågeln som bryter nacken mot våra fönster denna säsong. Dags att sätta upp hotfulla rovfågelsilhuetter på glasen? Men… får vi då överhuvudtaget uppleva de här små varelsernas närhet mer?


Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Döden i sommaraftonen II

Philippus Carcassius LXXVII. 2019-2019.

LEVA och LÅTA LEVA, är en filosofi som passar mig. Jag vill inte döda något som jag inte tänker äta. Men jag gör undantag. För jag kan bli ilsk! Den här lilla söta krabaten spatserade obemärkt på min handlov, tills han avslöjade sin närvaro genom att oförsiktigt röra vid ett av håren. Det märkte jag. Nu har han gått miste om kvällsmålet. Någon annan förplägnad kommer han heller icke att åtnjuta. Någonsin!


Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Bruden på Ivarstorp

HELT OREDIGERAT, ännu efter flera år, är här delar av den ”utredning” av ett gåtfullt försvinnande som sysselsatte hela Ransjöbygden i såväl tal som handling i slutet av förförra seklet. Materialet är betydligt mer omfattande, men som jag nu är osäker på om jag kan/vill ge dessa tidsdokument mer av min tid, publicerar jag här ett urval av bakgrundsmaterialet.

Illustration efter daguerrotypi av Ledner Pärson.

Någon gång under bröllopsnatten sprang Ivars brud till skogs och syntes därefter aldrig mer till i byn. Eller någon annanstans överhuvudtaget. Värre skandal kunde socknen knappast ha upplevt och det talades oavbrutet i stugorna i veckor, om Isa, den tokiga bruden och den stackars Ivar. Den olycklige brudgummen blev även han en visa som stöttes och blöttes i varje samtal ortsbefolkningen emellan:
– Vad var han för en karl som lät kärringen göra honom till sådan narr? Och som han sett ut, blåslagen och klöst – tog han stryk av ett så ynkligt fruntimmer?
En och annan påstod sig ha sett Skogs-Isa, som rymmerskan benämndes, eller Skog’sa som det blev efterhand. Men sådana påståenden var i de flesta fall vaga och ovederhäftiga.

Skallgång. Ill. L. Pärson.

Några var säkra på att bruden blivit tokig och sprungit i sjön och man fick till och med igång ett draggningslag med tre båtar. Man fann två manslik men ingen Isa. Genomsökning med skallgångskedja, av skogarna kring båda sidor av Masklint gav heller inget resultat. Inte det minsta spår.
Så småningom, alltefter som tiden gick, lade sig skvallret. Ivar tog sig en ny kvinna i huset, fastän han fortfarande var lagligt äktad med Isa. Efter ytterligare några år blev dock äktenskapet med Isa upplöst. Allt som därefter återstod av den, vid den tiden 17-åriga och möjligen, något ”hämmade” flickan var de talesätt som levde kvar i bygden: Ga’an som ho’ Isa, Ha’ du blett Isatoki? och sedermera Skogs-Isa, eller Skogsa, med vilka man gärna skrämde barnen. Några belägg för att Isa Svennasdotter skulle lidit av någon värre mental åkomma än sin blyghet, har ej stått att finna.


BÅDE DEN mångsysslande kyrkvaktmästaren, Ledner Pärson och dåvarande prästen i Ransjöbygden, Pastor Petrus Linfäldt, kom att intressera sig särskilt för händelsen och ägnade var för sig mycket tid och id att skingra mystiken kring Isas försvinnande. Det finns dels nedtecknade personliga utsagor och mer muntligt traderade vittnesmål.
Ledner Pärson, ”klockaren”, kan ha haft känslomässig knytning till Isa. Mycket tyder på det. Han var en mångsidig förmåga för vilken Ransjödalen kan ha varit för trång? Men han lämnade aldrig bygden utan förblev kyrkvaktmästare såväl i mantalslängden som i Hössmo. Att han var konstnärligt duglig på såväl teckning som fotografering, vittnar mycket av materialet i hans kvarlåtenskap.

Vad pastor Linfäldt anbelangar, var detta pastorat; Hössmo- Agnestad- och Ransjölids församling, hans första och han var en ung och nyvigd präst. (Han skulle senare också engagera sig i de tragiska och vedervärdiga händelserna med ”Nyårsbarnen”. Vilka många i dalen ville koppla samman med ’Skogsa’. Men detta är föga troligt och är en helt annan redogörelse.) Petrus Linfäldt var då ännu ogift, hade sin prästgård i Hössmo, nära kyrkan. Det var ett sockenarrende som löpte från präst till präst och bekostades av Östersunds stift. Förutom sin assisterande vaktmästare, Ledner Pärson, hade han en hushållerska (Margareta) som stod för allt det domestikala. Om hans vandel kan förmodas att han var ivrig och entusiastisk i sina första ungdomsår som präst, med tiden mognare, slipad och formad av verkligheten. Han blev omtyckt och uppskattad av församlingen. Och han tog sig för att fråga ut byborna i Ransjölid:


Isa löper till skogs. Ill: L. Pärsson.

En av spelmännen vid bröllopsfesten, Tobias, sade sig ha somnat under den senare kvällen, ”För full att spela längre”, uppger han. Men vid pass ett par timmar före dagbrottet, var han på hemväg och kommer förbi Ivarstorp. Där hör han ett buller och blir varse hur dörren slås upp och hur en blekvit varelse kommer i språng ur stugan i vild flykt. Hon, jo det måste ha varit en hon, flyr uppåt slänten och skogarna i riktning mot Masklint.

Petrus Linfäldt: Såg du vem det var som sprang ur huset?
Tobias: De’ måst’ väl ha vuri hon.
PL: Hon?
T: Ja, Isatösen. De’ va’ ändå inte Ivarn. Han såg ja’nte till. Å inte hörd’ ja’ någe mer heller. Flickan ho’ vars nock mest som naken. Någe vitt fladder såg ja’ när ho’ försvann blann’ grana. Stackars tös! Ho’ lopp ju som vättskrämd!
PL: Gick du in i huset?
T: Nä, nä. Inte går ja’ i andras hus objuden. Å här va’ saker no’ int’ rikti’ saker som sku’ va’ heller. Ja’ tänker: Om dä e’ buller å bång ock ho Isa far som vettlilli’ ur huse – å sen dä’ e’ knäpptyst. Nä ja’ vet inte ja’. Ingen lust å gå in å granska prässis. Ock Isa… Jo ja’ glo länge efte’na. Såg n’as rumpa lysa i gryninga. Dä va’ väl heller int’ meninga.”
PL: ”Och sedan fortsatte du hem?”
T: ”Ja sen geck ja’ ti’ mitt. Ja’ va’ ju vaken men än int’ helt nykter. Ja’, måtte ha brute stråk’n nångång. Måste limma’n tiss nästa kalas.”
PL: ”Du har inte hört av dig med det här vittnesmålet förrän nu, fastän Du visste att vi gjorde en undersökning?”
T: ”Men ja’ hadd’ ju glott på hennas rumpa! Tror Pastor’n att ’an Ivar’n hadd’ blivi’ fö’tjust öve’ de’?  (Tobias mål är rekonstruerad Ransjödialekt)


IVAR HADE vid bröllopskalaset fått för många att skåla med, han hade ju lyckats bli en populär rotetorpare. Han stod pall för suparna, men vid hemkomsten till torpet, dit Isa lett honom, var hans omdöme helt havererat. Här följer ett referat av hans egen redogörelse, efter Petrus Linfäldts redigering:

Han ville ju bara ha det som, liksom tillkom honom. Nu när han gift sig. Det var ju som naturligt. Bara det och just detta ville hon förvägra honom, på självaste hans bröllopsnatt. Han hade ju tagit denna, visserligen dugliga, men ack så fattiga och hemgiftslösa tös till hustru. Skulle han då inte ens få…? Hon satt ju bara där och stirrade in i väggen. Vad flög i henne?
Bröllopsspriten hade gjordt Ivar duven, envis och lite elak. Med tilltagande irritation flöt krafterna ut i hans armar och ben. Med ett fast tag om hennes röda kaluv drog han omkull henne i sängen, pressade med knät i korsryggen fast henne och rev den dyrbara bruddräkten i stycken. – Jag ska väl fan i våld int behöva be om ’et! Han reste sig och ryckte loss klänningen så våldsamt att Isa hade snurrat runt som en slända i bädden.

Daguerrotypi efter Ledner Pärsons målning. (Här beskuren, så ”Pärsonska snittet” hamnat utanför bilden.)

Skräckslagen kröp bruden ihop vid sängens huvudända och när den berusade brudgummen kastade sig över henne, rullade hon åt sidan så att han med en hård smäll träffade stockarna vid sängänden. Och där slocknade han tvärt.

Isa flydde sålunda ut ur stugan, sprang på bara fötter, i bara linnelivet, stigen uppåt skogen i riktning mot höjderna kring Masklint. I vettlös skräck rusade hon utan att se sig om. Ivar låg redlös kvar i brudsängen.
Han hade ådragit sig en hjärnskakning, men inte av allvarligare art. Det mesta av konvalecensen gällde tillnyktrandet.

Den i mantalslängden för Hössmo församling, mellan sidorna instuckna noten med pastor Linfäldts signatur.

 

 

 

 

Därefter ägnade såväl pastor Linfäldt som Ledner Pärson rätt mycket tid till att kartlägga och klarlägga händelserna vid Ivarstorp, och även försöka hitta Isa, i vilket skick och tillstånd det vara månde. Det är känt att Petrus Linfäldt aldrig försatt ett lämpligt tillfälle att ställa frågor om händelsen, då han hade med någon av sin församlings själar att göra. Det saktmod han var begåvad med var till stor nytta i den metodiska utredning han kom att ägna sig åt i många år framåt.


Ransjöbygdens klockare, Ledner Pärson, lade en inte mindre energisk, men i metodik helt annorlunda ansträngning i sina försök att lösa gåtan med unga Isas försvinnande. Under praktiskt taget all sin lediga tid genomkorsade han åtskilliga kvadratkilometer av områdena runt Ransjön med omnejd. Som entusiast inom fotagrafikonsten, hade han en daguerrotypiapparat i sin ägo, vilken han ofta bar omkring, tillsammans med glasplåtar och annan nödvändig utrustning, på sina expeditioner.

Ledner Pärsons negativ, prydligt förvarat i skyddande pergamynkuvert.

Efter hans död, återfann man i Ledner Pärsons kvarlåtenskap, bland hundratals andra negativ, denna plåt som är intressant för fallet. Högerkanten har en ljusskada, som dock inte förstört motivets väsentliga parti. Det är en bild som tagits någonstans i en tät granskog. Det kunde vara var som helst i vårt land, men med tanke på i vilka trakter Pärsons hade sitt livs- och verksamhetsområde, så får man nog anta att miljön är Ransjöskogarna. Bildens centrala motiv, den skymtande kvinnogestalten med det bleka ansiktet, visar en häpnadsväckande likhet med Isa Svennasdotter.


Daguerrotypin av Ledner Pärson.

Detalj.


Det råder delade meningar om vem som ritade ursprungskartan över Ransjöbygden. Detta torde dock vara pastor Linfäldts version, ehuru L. Pärson hävdat att pastorn raderat och ersatt hans signatur med sin egen.

Senare funnet fragment av ”Ransjöbygden”, den lokala avisa som Petrus Linfäldt på sin tid startade och som sedan överlevde honom själv med ganska många årgångar.


Att såväl Petrus Linfäldt som Ledner Pärson kom till vägs ände i sina respektive efterforskningar om ”Bruden på Ivarstorp”, är nog inte så underligt. I pastorns fall var nog orsaken den allt mer växande församlingen, vilken tog mer av dennes tid i anspråk. Vad Ledner Pärson anbelangar, tycks han under de sista åren ha gått ner sig i ett allt djupare svårmod. Det sas att han dog av hjärtesorg. Vi kan bara ha våra aningar om varför.


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Cocadrille

Miljön är fransk landsbygd, nära alperna och tiden är (förra) sekelskiftet och framåt. Namnet på författaren, John Berger, låter inte franskt och är det heller inte. Han föddes i London 1926, men bosatte sig i Haute-Savoy  i början av 60-talet och stannade i Frankrike i resten av sitt liv. (Han dog ett par dagar in på 2017.) Boken kom ut 1981 på Brombergs.

PÅ 80-TALET lyssnade jag på en uppläsning i radio, medan jag arbetade. Det var en följetong och naturligtvis missade jag de följande avsnitten, trots att berättelsen grep mig. Den handlade om Lucie Cabrol, med öknamnet ”Cocadrille”. När en tupp lägger ett ägg i en dyngstack och det kläcks av värmen som den multnande gödseln alstrar – då är det en cocadrill som kryper fram ur skalet. Och det är alls ingen aktad varelse. Således är det heller inget kärleksfullt tillnamn som Lucie fått att bära.
Jag fick hjälp av en duktig bibliotekarie och nyckelordet cocadrille, den enda ledtråd jag hade, att hitta boken. Det var länge sedan och jag vet inte varför jag minns så lite av berättelsen. Och nu i dagarna kom postbudet med ett beställt exemplar av boken ”Gräs och rötter” (Pig Earth), där berättelsen ”Lucie Cabrols tre liv” ingår. Jag började med den. Tiden tycks inte ha försämrat historien. Cocadrille är fortfarande den starka, duktiga, hånade lilla flickan, den alltid arbetsamma, lortiga, utstötta och tjuvaktiga kvinnan (fortfarande småväxt) med den obändiga livsviljan och sin hemlighet. Hon är en gåtfull personlighet i en liten by i det bergiga franska jordbrukslandskapet och jag kan omöjligt värja mig från en stark känsla av sympati. Ja, mer än så.
Jag började med avsnittet om Lucie. Nu går jag tillbaka till början av boken. De delarna har jag aldrig läst.
Betyg baserat på ”Lucie Cabrols tre liv”:

 


Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Andrum

ETT ÅTAGANDE håller på att bli slutfört och ska snart gå i tryck. Det är inte utan att det känns bra. Det gör det alltid när ett uppdrag slutförs. Men så kommer det där vakuumet. Jag behöver inte fråga mig, vad gör jag nu – för det har jag alltid listan full av. Förutom av de domestiska och närsociala göromålen, har jag skissböckerna att tillgå, ifall jag skulle bli renons på idéer. Men det är inte det som är problemet med ”tomheten” och något problem är det egentligen inte heller. Andrum heter det nog. Javisst – tid och utrymme att andas. Men det har jag haft hela tiden! 

Jag har mina tvivel. Är det dags nu? Har jag blivit för gammal så det är dags att lägga av med att ta uppdrag? Då får jag väl andrum så det räcker till hushållet och närmiljön. Men vill jag ha det? Kanske beställningarna är lite som ett par ”Manhattan”, eller rent av opiumhaltiga? Röka på och försvinna in i projektet. Glömma spis-&-diskbänk-räkningar-gräsmatta-och-den-kräsna-katten-som-vill-ha-gourmémat och istället föras iväg till spännande tider och landskap. Lagom verklighetsflykt. Jag har allvarligt funderat på att ta ner skylten: ”Uppdrag utföres”.  Men den får nog hänga uppe ett tag till. Man vill ju inte missa något. Och man ska heller inte ha för mycket andrum. Man kan faktiskt bli snurrig av för mycket syre också.


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt | Lämna en kommentar

Pausbild


Publicerat i Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt | Lämna en kommentar

”I afton dans”

UNDER HELA MITT vuxna liv, ja från ungdomsår till och med, har jag ångrat att jag inte vågat lära mig dansa. Fram till nu har jag alls inte saknat möjligheter att åtgärda bristen. Men det var det där med modet. Det kom sent. Nu får det hur som helst anstå till ett annat liv. Tills dess får jag nöja mig med att låta en stand-in ”föra” damen på ritpappret.



Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Valsöndag

JAG GICK och röstade i förmiddags. Det brukar jag göra. Jag kan inte minnas att jag missat en enda gång.  Jo, kyrkovalen har jag slarvat med, men skärpt mig på sistone. Inte tror jag att min röst kan göra skillnad, men ett är jag ändå säker på: Den skadar varken EU eller landet. Efter att kuvertet min röstsedel stoppats ner i ”valurnan” av en härför utsedd valfunktionär, var resten av söndagen fri att disponera.

En sista lucka har blivit fylld och relativt färdig. Nu kan jag pyssla med versen under kvällen. Sedan är mitt ”epos”, cirka 60 sidor historiskt drama – med rim, faktiskt i hamn. Vad nu det ska vara bra för? Sen måste jag nog skaffa mig ett nytt projekt. (Och det har jag förstås redan börjat spåna över.) Men först kommer en ny arbetsvecka. Det är roligt det med.


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Vid stilla vatten

EN NÄRSTÅENDE FOTOGRAF skickade den här fotografiska bilden som visar den gamle Redaktören med sin dotterson vid den lilla sjö som vi har i närheten. En stilla göl, gömd bakom trädridåer (fast här är det vår ännu och löven har mer att växa). Lagom varmt för ett angenämt och någorlunda givande fiske i alla fall. (Fast mörten nappar väl alltid?)

Foto: M. Piedoie

Mete. Det är fint det. Jag hade ingen morfar som tog mig och metspö med till sjön. Min bror gjorde det. Han var fyra år äldre och kunde allt: hur man trär kroken genom en ringlande mask till exempel. ”De känner ingenting!” Eller effektivaste sättet att nacka en abborre. Till mört duger brödkulor gott, och bara man får se att det fungerat, får fisken gärna komma tillbaka till friheten igen. Min dotterson är nog lite yngre på bilden än jag var då, men jag tror nog ändå att han också fick hålla i spöet.


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Pausbild


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Avbrott i pausen

”Händelseutveckling i Nildalen”.

ETT UPPSLAG måste ju tas om hand akut, innan det försvinner in i glömskans svarta hål.


Publicerat i Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt | Lämna en kommentar