Tålmodig väntan

NÅGON GÅNG I HÖSTAS stoppade jag ner ett ekollon i kanten av en kruka i fönstret. Så där som man kan få för sig att göra med ett ekollon som man råkat stoppa i fickan och sen glömt bort.  I förra veckan hade en tunn stjälk och ett par små blad kommit upp. Jag grävde försiktigt upp plantan och lät den komma till en egen liten bägare. Och den växer!
Vad som ska hända med den här nyväckta organismen i framtiden vet ingen. När jag kan se rötterna genom plasten, kan det vara lagom att få en riktig kruka, men sen? Vad kan det ta, 30-40 år, innan den kan ge en skugga värd namnet att sitta under. Jag får bemanna mig med tålamod och vänta.


Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Ringar

NÅGON GÅNG mot slutet av åttiotalet inledde jag min ”Cirkulära tingel-tangelperiod”, då jag ofta inkorporerade system eller mönster av ”bubblor” och ringar i mina bilder. Om jag vore konstnär skulle möjligen någon fördjupa sig i en analys av förekomsten. Men det skulle inte vara mödan värt. Jag gillade ringarna och det var skäl nog. Någon djupare psykologisk orsak är nog inte att söka – med mindre än att jag själv helt saknar självkännedom.

 

 

Att ringarna ger mig själv ett slags milda visuella klanger åt bilderna, är nog bara något som jag kan förnimma.
Ringperioden sträckte sig sedan vidare in på 90-talet och har troligen inte upphört helt ännu.

 

 

 

Troligen är det också så att de mjuka runda formerna helt enkelt tilltalar mig mer än de hårda, kantiga?

 

 

 

 

Och att ringar på flera sätt har stark symbolisk och emotionell laddning, är väl ändå ett absolut och obestridligt faktum?


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Cliffhanger

JAG VILLE GÖRA NÅGOT men kunde inte
komma på vad. Det fick bli en ”cliffhanger”.


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Fusklapp

MINA MUSIKSTUDIER är ett icke tidsbegränsat projekt. Det får ta hur lång tid som helst och med tanke på att gamla hundar har svårare med inlärningen så lär det bli en utdragen process. Men som jag nämnt tidigare handlar det här bara om ren lek och kravlös förnöjelse. Jag struntar i fitness, yoga och annat som man ska må bra av – jag spelar balalajka! Jag tror att den goda effekten i stort sett kan vara likvärdig. (När jag inte är igång vid ritbordet förstås, för det är också välgörande.)

Jag behöver en fusklapp för att hitta tonerna, så jag har gjort ett eget diagram över var jag ska trycka ner fingrarna. De grå fälten är förstås halvtonerna. Dessa får jag hålla reda på själv. Och det går faktiskt redan lite fortare att hitta rätt. Men en oktav upp på greppbrädan börjar det bli trängre mellan banden och hur jag ska få ner fingrarna när utrymmet blir ännu smalare vet jag inte. Men att hållas i det registret är heller inte aktuellt. Inte ännu.


Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Ur bokhögen VI – Den jag inte tänkte läsa

NÄR JAG SÅG närmare på boken som jag plockat hem tyckte jag det var ett märkligt val. Baksidestexten gav inga läsimpulser precis. Krig. Farligt uppdrag! Sånt hör inte till mina förstaval. Men jag har kommit ner i bokhögen och de andra resterande utövar just nu inte heller någon lockelse. Så jag började att läsa ”Svart Krabba”, som är Jerker Virdborgs debutroman från 2002. (Han har utkommit med en novellsamling tidigare.)

Jag ångrar inte att jag började läsa romanen. Greppet kopplades direkt och sedan var det bara att åka med. Ändå är berättandet lugnt, nästan sävligt och utan choser, en ren och rak prosa som jag helt enkelt fastnar i. En underlig stämning smyger sig snabbt in och som läsare är man i högsta grad närvarande. Oroad. Miljöerna är (nästan) bekanta, och ändå inte eftersom situationen är så hotfullt förändrad. Personerna är väl tecknade och hela romanen är otäckt trovärdig, rakt igenom, en thriller på flera plan.  Boken är helt enkelt mycket skickligt skriven. Jag hittar ingenting att anmärka på, trots min inställning innan jag började läsa.


Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

För trettio år sedan

Återigen plockade jag i bokhyllan och fick tag på något som jag, inte hade glömt, men som jag blev påmind om: En avhandling. Och när jag läser tryckåret, kommer minnena fram.

1988 BÖRJADE JAG på Universitetssjukhuset i Lund. Det är ganska precis trettio år sedan, för egentligen började jag i januari och jobbade en vecka. Sen låg jag hemma och flämtade mig  igenom en lunginflammation under ett antal veckor. Så när jag äntligen kom i gång med drömjobbet var det sent i februari. Tur att jag hade egen utrustning för det som fanns för ”tecknaren” var ett pennfat och en linjal på ett skrivbord. Jag tror inte någon visste vad en illustratör och grafisk designer gör, men det var på den tiden man hade råd med en i alla fall – och det var jag ju glad för. (Och snart nog fick landstinget faktiskt stå för förnödenheterna.)

En av de första uppsdragsgivarna som råkade sig in på ”TecknarStugan”, var en ortopedläkare. Det blev början på en lång rad olika teckningsuppdrag. Och tydligen spred han nyheten om min nyinrättade tjänst, för snart kom det ner fler ortopeder uppifrån ”åttonde våningen”.
En akademisk avhandling ”skulle” av tradition vara seriös, stram och ge ett vederhäftigt intryck. Men inte den här uppdragsgivarens. Den har diagram och tabeller som sig bör, men också författarens egna illustrationer och en lätt layout. Den hedersamma uppgiften att pryda omslaget fick dock er redaktör. Och det blev flera. Inte så långt efter var det dags för ortopedens hustru, gynekolog/obstetriker att lägga fram sin avhandling för disputation. I skrivande stund befinner sig den (vars omslag nyssnämnde redaktör också fick äran att pryda) någon annanstans i arkivets gömmor. Eftersom avhandlingen handlade om ultraljud, fick det bli en liten ubåt, fast i en klart feminin miljö.
Många omslag till avhandlingar skulle fortsätta vara strikta, men en hel del (yngre?)  forskare, började vilja ha en lite friare, ofta lite humoristisk knorr på sina omslag. Det verkade nästan ha blivit en ”trend”.

För trettio år sedan hade jag inte ens dator på jobbet. Det fanns en ”Mac” på en annan avdelning, som jag kunde gå och sätta mig vid när jag behövde texter. Det var ändå ett stort framsteg mot att behöva beställa sättningar. Min egen dator kom nog året därpå och hade en så enorm hårddisk att den bara hade ett (1!) diskettfack. Man praktiskt taget vallfärdade till TecknarStugan för att skåda undret med 60 MB hårddisk. Men det var 1989.


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Nyskissat

HAMNEN. Finns det något mer spännande motiv för en spontanskiss?

Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Medan Mello

MELODIFESTIVALEN lockar mig faktiskt inte. Istället valde jag Leon Cavallos ”Pagliacci” i kväll. Uppsättningen är från Teatro Massimo i Palermo, denna lika eminenta som generösa teater som lagt upp en rad njutbara föreställningar på ”Duröret”. (Bland annat denna som jag nämnt tidigare.) Men i kväll blev det ”Pajazzo”!

Amarilli Nizza är en personlig favorit. Inte bara för hennes fina sopranröst, utan minst lika mycket för hennes inlevelsefullt spelade roller.

Här passar hon alldeles utmärkt i rollen som Nedda.

Det här är ett italienskt, färgstarkt och maffigt drama. En lättlyssnad och faktiskt ganska lagom lång opera.

Och med full ensemble (rollerna plus stor kör och dansare), bra kostym och scenografi, så blev det här ett (minst sagt) fullgott alternativ till ”Mello” i teven.

Otextad, och  jag som ingen italienska kan. Inga problem, jag läser handlingen på Wikipedia, sen är det bara att klicka igång föreställningen. Att intrigen rör sig bakom kulisserna i Commedia dell’Artemiljö, hade jag kunnat gissa ändå.

Otroheten – och straffet för den. Två döda på scengolvet, och så slutorden: ”Komedin är slut!” Som sagt, ett riktigt bra alternativ till både Melodifestival i TV1 och Mozart/Bergmans ”Trollflöjten” (som jag sett otaliga gånger på VHS) i TV2.

Leon Cavallo: Pagliacci.


Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Lästipset: En bok om ben?

HUR SPÄNNANDE kan en bok om benbrott och forskningen kring frakturläkning vara? Jo så intressant att jag sträckläste den.
Vi tänker nog inte så mycket på stommen inom oss, den som skiljer oss från våra masklika förfäder som simmade i havet för sådär 550 miljoner år sedan. Vi har benen i kroppen, nästan som av gammal vana, men vad vet vi om dem? Hur skapas och byggs de upp och hur kan de läka när de gått av? För visst kan de gå sönder. Det är mycket som pågår ”därinne”, som åtminstone inte jag hade minsta aning om. Bokens första del handlar om just detta. En slags spännande mikrozoologi med många intressanta ”arter”.
I andra delen får jag som läsare inblickar i det kliniska, vetenskapliga forskningsarbetet kring frakturbehandling, de slingrigt krokiga och besvärliga vägarna till förståelse av benläkningens mekanismer, turerna för att genomföra studierna och i sinom tid utveckla och förbättra metoderna för ortopediska behandlingar. Torrt? Inte det minsta.
Författaren, professorn inom ortopedi, Per Aspenberg, skriver boken med lättsam penna. Och om han än är kärleksfullt hängiven sitt ämne, finns också distansen där och den speciella, karaktäristiska humorn. Han skriver med värme. Men pekar också med pennans vassa udd. Han kan ge stick såväl åt såväl korrupta forskare, önsketänkande dito, de som ”följde John” och åt de vinstfixerade läkemedelsindustrierna, men också åt sig själv och de egna misstagen. Nej det här är ingen torr, akademisk avhandling, långt ifrån. Det är en lättläst och mycket lättbegriplig skildring från en värld som vi, de flesta, förmodligen inte vet mycket om. Mycket blir dessutom ännu lättare att förstå med Per Aspenbergs egna läckra illustrationer.

 

Benboken – Om frakturer och forskning
Karneval förlag, 2017.


Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Det omöjliga draget – En rättelse

I FÖRRA ARTIKELN var Er redaktör inte helt varsam med fakta: Visst visste jag att Rich. Langsbroe också sysslade med lyrik. Jag hade till och med ett påbörjat inlägg om detta, ett inlägg som blev liggande eftersom jag, skam till sägandes, inte tog denna hans nya konstnärliga inriktning på fullt allvar. Jag publicerar därför artikeln nu – med sin kronologiska deviation:

Följande artikel handlar om en konversation med delar på danska. Jag kan inte skriva på danska, men tycker ändå att det är viktigt för förståelsen för ”färgen” på samtalet, att här fingera broderlandets tungomål. Rich. Langsbroe blir inte fullt ut Rich. Langsbroe i svensk språkdräkt. (Reds anm.)

RICH. TITTADE IN som hastigast för en tid sedan. Jag är glad när hans visiter inte blir alltför för långa. Han hade med sig en bok som han gav mig:
-Mitt lyriske testamang ku’ man sige.
-Jag visste inte att du skrev lyrik också.
-Nej, så er det ogsaa mer du ikke ved.
Jag tog emot boken, de gröna pärmarna var solkiga och fläckade, han hade uppenbarligen använt den som underlägg, och bläddrade i den. Tomma sidor. Bara tomma sidor.
-Här är står ju ingenting?
-De er just det, säger han med en ton som om det var något jag borde begripa.
-Forvænten! Kunsten og litteraturen byger paa forvænten. Du vænder blade, og vænder blade og du tænker: ”Hva’ fanden er saa det? Men det hele bliver forklaret. Det er den forvænten! Fortsæt!


När jag bläddrat fram och tillbaka några gånger hittade jag, mot slutet av den inbundna bunten av tomma blad, en sida med tryck: Dikten ”Det umulige træk” som fått ge namn åt hela ”samlingen”:

Det er umuligt, sa du. Schack matt!
…..Dine øjne lyste triumfatorisk
……………   og jeg
 maa
                             dessværre give dig ræt.

-Fick du den verkligen utgiven med bara en dikt? Och vad är Ophila för något förlag?
-Naa! Ophila er hvad jeg privat kaller Margarethe, min kone. Og du ved, man kan faa et helt gratis korrekturexemplar fra de fleste tryckerier. Hvis bare Ophila graeder i de e-mail hun skriver og fortæler vordan jeg forladet henne for en femogtyveaarig curator paa Manhattan. Den gaar aldrig fel. De river regningen.
-Du ka’ behaalde den, som tak for motorsaven jeg lånede. Som du alligevel icke havde brug for.


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Vinterpoesi

MIN VÄN KONSTNÄREN bad mig rita något till hans nya diktsamling: ”Natururkunder”.  Det var viktigt med en annans bildaspekt sa han. Det här tycks vara samlingen första och enda poem än så länge och den knappa indikationen pekar åt mytisk naturromantik, vilket egentligen inte alls förvånar mig. Han har varit och nosat på det mesta. Att han också är poet var dock mer än jag visste. Om diktverket någonsin kommer att utökas är väl tveksamt. Han är som jag (men sju resor värre).
Han bad mig översätta från danskan också. Jag gjorde så gott jag kunde. Som tack fick jag lov att publicera dikten.

I kalla, mörka vintervatten
simmar de, i månskensnatten
Över älvens svallsilver
lyfter de porlande skratten.

Rich. Lansbroe. Dec. 2017
(Ill. Redaktören)

Rich’s kommentar till bilden (tyst mumlande): ”Jeg ku’ selv ha’ gjort bedre!

Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Ersättaren – en leksak från öst

JO, JAG HADE ju en balalajka tidigare, som gick sönder. Och det hade väl i ärlighetens namn inte blivit mycket övat eller spelat på instrumentet den senaste tiden. Det det hängde mest på väggen. Men det blev ändå ett tomrum när det försvann – ett tomrum uppstod också inom mig. När så tanke och tillfälle plötsligt uppstod samtidigt; ett fint instrument till nedsatt pris, blev det svårt att stå emot. Ödestrådarna löpte ju på det viset.

 

 

 

Noterna (och grepptabellen) kom fram igen och minsann om jag inte känner igen lite grann. Fingrarna minns lite själva också. Men til syvende og sidst, det här är min leksak. Vidlyftigare än så är inte mina ambitioner.


Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar