2019’s första reflektion

EGENTLIGEN är det roligast att göra skisserna. Att renrita är så trååkigt nu för tiden. Och eftersom det är jag som bestämmer kanske jag rent av bestämmer mig för att inte gneta med bilderna, utan istället behålla dem rätt så ”skissiga”. Och sedan är det ju förfärligt svårt att låta bli att experimentera med skisserna och textutkasten också.

Nyfunna utsagor om vad som tilldrog sig på ”Grevinnans” soaré, ger bit för bit fler bitar till pusslet. Till exempel tycks den unge ”Poeten” ha fått rycka ut som chaufför på natten och faktiskt rädda fotografen hem till stan igen. Men det mesta om soarén är fortfarande en mycket dunkel historia. Just nu söker jag Jacob, toastmaster på festen, som ser ut att ha varit centralt placerad i händelserna.

Det är meningen att den skissade sidan ska vara svårläst. Jag lade extra arbete på det. 


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Terminsavslutning

OM JAG SIKTAR på 44 uppslag (22 ark), så är det åttioåtta sidor. Det går nog att knö in nuvarande material på det omfånget. Jag har ju luckor ännu. Inte för att jag behöver tänka trycktekniskt, men det kan ju vara en lagom portion. ”Del 1”. Den skulle kunna vara klar till påsk, om jag nu tänkte i såna banor. Men det gör jag inte heller! Det här är bara till för mitt nöje – och för att mota Håglösheten och hans syster i grind.

Ja, Tvivlet och Håglösheten är mina bekanta. De har haft det goda omdömet att inte hälsa på så ofta det senaste kvartalet. Är de månne bortresta? Eller har de rent av fått långa näsor? Nej, kaxig ska jag akta mig för att bli, särskilt så här vid årets slut. För det har inte varit varje dag som jag har haft min nos i detta. Kanske är det därför jag inte har tröttnat på fotografen ännu? Och för att stimulera mig lite extra så gör jag såna här översikter, och för att få lite flitkänsla.
Sen kan jag få för mig att sätta ihop ett litet bildspel också: En kort resumé av sensommarens, höstens och förvinterns fritidsverksamhet:


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 4 kommentarer

Julklappsboken.

HAN DOG i MARS i år, 2018. Det här blev hans sista bok. Om jag nu säger att jag sträckläste den, så försöker jag inte ge sken av att jag begriper så särskilt mycket. För det gör jag inte. Men jag blir fascinerad. För visst använder Stephen Hawking många obegripliga termer, en del ”glömmer” han att förklara, och han beskriver både teorier och lagbundna förhållanden om universum som för mig går från abstraktioner, till surrealism och ibland över till ren dadaism, i sin genomgång av svaren på de Stora Frågorna.

Nej, jag hänger inte riktigt med. Till exempel att tiden saktar in då man närmar sig ”händelsehorisonten” till ett svart hål, för att stanna helt när man väl fallit där i (tämligen deformerad). Det har jag aldrig tänkt på. Men det känns inte som om jag är tvungen att ha koll på sånt heller. Hawkings beskriver Universum i stort som smått på ett avmätt lättsamt och underhållande sätt och hans många resonemang med exempel och liknelser lockar mig till att förundras och att reflektera. Ja, att fundera en hel del: Som om Universum inte var stort nog, så expanderar det kontinuerligt och snabbast i de mest avlägsna delarna. Var ska det sluta?

Kosmos var Stephen Hawkings största intresse. Han var medveten om att han inte skulle få vara med i den spännande ”fortsättningen”, forskningen där det ännu saknas länkar i kedjorna. Men hans bok tyder på ett saktmodigt, troligen ganska förnöjt accepterande. Och han sänder en hälsning till läsaren att vara nyfiken på framtiden!


Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Annandagen 14:53


Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Förtydligande om jularna på Strandgatan

FÖRRA INLÄGGET med dess snabbskiss kan ha gett sken av att Gerds jular präglades av ensam övergivenhet. Det var inte nödvändigtvis så. Som barn till en, visserligen katolsk, men högst rationell mor blev hon inte uppfostrad till att göra sig beroende av andra. Hennes eget sällskap, trots sin utåtriktade personlighet, var således henne fullt tillfyllest. Även vid så kallade storhelger. Ensamheten skrämde henne aldrig.

Att ljud av festande och firande hyresgäster i de nedre våningarna trängde genom bjälklagen, uppfattade hon som trevlig och stämningsskapande. Hon hade ju, som vi börjat ana, ett varmt och medkännande hjärta. Gerd gladdes alltid åt andras glädje. Fotohandlaren i staden sålde även tv-apparater och hon skulle, åtminstone i början av 60-talet, haft råd att skaffa sig en. Men hon kom sig inte för. Hon hade egentligen inte särskilt stora behov av att underhållas.

Redaktören önskar härmed sina läsare en god och glädjerik jul.


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Tre dagar före jul

HUR, ELLER OM Gerd gjorde sig några särskilda arrangemang inför julhögtiden vet vi inte, men troligtvis engagerade hon sig måttligt i helgfirandena. Hon fick oftast vara i fred. Både uppdragsgivare och vänner  var upptagna med sitt och sin fria tid kunde hon alltid använda väl.
Redaktören har också en hel del att göra, fast han försöker att följa Gerds exempel. Så nu ligger arbetet med min kartläggning av henne nere tills julplikterna utförts.


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Det är inte roligt att rita!

ATT RITA BILDER är inte den himmelska höjden av lycka. Inte ens för en som haft det som yrke. Eller kanske rättare: Särskilt om man haft det som dagligt jobb. Jag kallar mig Illustratör och grafisk designer – i pension. Och även om det förhållandet inte ger ett förfärande överskott av tid, som yngre reklamfolk tycks tro, så ger det i alla fall lite mer utrymme för eget, helt onödigt okynnespysslande. Någon mer tid för det där man gör för nöjes skull.

Alltså är jag så pass fri att jag skulle rita av hjärtans lust, alla mina lediga stunder. Men det gör jag inte. Långt ifrån. Det är jobbigt att rita, – och svårt! Jag har aldrig fått kläm på det där. Ibland hamnar jag ungefär där jag tänkt mig, men inte alltid. Trots att jag intalar mig att det inte är så noga med varje linje längre, det får vara lite skissartat (säger jag alltså till mig själv, när vi båda uppskattar det vältecknade och båda skyr slarv och ’frånvaro’ i bildskapande). Jag intalar mig också att jag överhuvudtaget inte behöver sätta mig vid ritbordet. Tvånget är borta nu när ingen ställer krav längre. Men när jag är på väg att tacksamt acceptera det förhållandet – då sticker det upp några nya ljusgröna groddar ur myllan inne i huvudet. Igen. Och så sitter jag där. Jag vill ha mina bilder – bara jag slapp att rita dem.

Nej, det är inte roligt att rita! Men vad har jag för annat val? Vem ska rita mina bilder om inte jag själv? Därför fortsätter jag att försöka. Mitt aktuella projekt kräver många bilder och jag har knappt börjat fast jag har hållit på sedan i somras. Tänk om jag hade haft en lärling. En som tyckte om det och ritade som jag – fast (lite) bättre. En som jag kunde ge direktiven och som skulle uppfatta mina önskemål direkt. Sedan skulle ”hen” visa mig sin teckning och jag skulle säga: Bra! Precis så!
Fast såna här tankar faller ju alltid på sin egen orimlighet (är jag helt dum eller?) Så vad är mitt problem egentligen? Jag hinner knappt tänka tanken till slut förrän min vän Håglösheten stiger på.
-Ropade du på mig?
-Nej, verkligen inte tänker jag, men säger: Jaså du är ute och rör på dig. Mycket att stå i?


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Rosies resa

(Länkad till större karta.)

DET RÅDER INGEN TVEKAN om att det rörde sig om en noggrant organiserad och väl genomförd plan att få Rosalba Vitelli i säkerhet ur landet. Knappast något är känt om bakgrunden till flyktaktionen, mer än att Rosalba var en organiserad medlem i motståndsrörelsen, men såväl resrutt som  restid (nästan två månader) talar för att hon bedömdes som ”värdefull” för rörelsen. Det är heller inte känt om Rosie Hjalmarsson, som hon sedermera hette i sitt nya hemland, skulle haft fortsatta uppdrag i någon form. Troligen drog hon sig tämligen snart tillbaka för att ägna sig åt sitt stundande moderskap.


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Kort om Gerds föräldrar

Rosie Hjalmarsson (Rosalba Vitelli), Gerds mor, kom via en komplicerad väg från fascismens Italien till Sverige hösten 1942. Delvis möjliggjordes flykten, vilket det var fråga om, genom ett skenäktenskap med en svensk sjöman, Ìvon Hjalmarsson. Ìvon seglade som telegrafist på ett norskt konvojfartyg vilket sänktes av en tysk ubåt i Nordatlanten senare samma vinter. Ingen i besättningen räddades. Då var Rosie gravid. Hon födde i mars och gav sin dotter namnet Gerd, efter ett av biträdena på sjukhusets BB-avdelning.


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Nytt!

NU SKA DET uppdateras igen. WordPress, bloggverktyget för bland annat Inkspots, ska förnyas med en ”fantastisk” redigerare. Det fungerade bra med den vi haft, men det är ju nu så att allt ska ändras. I synnerhet sånt som man lärt sig, vant sig vid och hanterar irritationsfritt. Jag vet inte vad den nya modellen kommer att innebära för min gammalmodiga webbsida. Kanske händer ingenting som syns? Kanske kommer allting att råka i kaos? I så fall är det nog dags att tänka på refrängen. För inte orkar jag väl börja om och lära mig på nytt?


Publicerat i Tyckanden & tankar | 1 kommentar

Det började tidigt

DET STORA postorderföretagets katalog var en drömbok för Gerd. Ett urklipp som hon sparade var detta, från 1953-54. Hon var bara tio år och någon riktig kamera kom förstås inte på tal. Istället fick hon en låtsaskamera som mamma Rosie gjorde av en tom kartong, en fickspegel och ett förstoringsglas. Man kan inte veta var flickan fick kameraimpulsen ifrån – att vilja se världen genom speglar och linser. Men intresset kom i alla fall att hålla i sig. Och så småningom köpte Gerd sin kamera själv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Årtal

(Klicka för förstoring.)

 

DEN HÄR UNGA damen föddes 1883. Jag vet inte när bilden togs, men den visar Gertrud som ogift. Kan hon ha varit tjugo-tjugotvå år kanske? 1906 var hon i alla fall gift med Robert och födde en son, Herbert.  1912 blev hon mamma till min mamma. Iris fick samma ljusa blick som hon. Jag träffade aldrig min mormor Gertrud. Hon dog 1922 i tuberkulos, endast 39 år gammal. Mamma var bara tio.


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar