Mer från gropen


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt | Lämna en kommentar

Vid pulpeten igen

JAG HAR SVÅRT att bestämma mig för vilken versform jag ska välja. Jag tycker att jag kan ge tusan i svårighetsgrad, eftersom jag ändå redan är ute på bråddjupt djupt vatten med den här idén, men vilken meter och versfot passar till just det här uppslaget? Nu är det ju allvar. Nu handlar det om Affektion, Passion, Drama!

I nuläget har jag tre ”recept” att välja mellan: Blankversen, utan rim men med jambisk femtakt. Den ger ju lite mer frihet om jag slipper hålla reda på vad nästa rad ska sluta med. Terziner, med sin roliga ”3-rimsregel”, men går den ihop med berättelsens känslosvall, eller passar det måttet bättre för ett mer anekdotisk diktande? Alexandrinen då? Jamber och parvisa rim (fast jag vill ha dem på varannan rad och den rätten tar jag mig) och hela sex takter i raden. Det ger onekligen utökat spelrum för berättaren. Några tester har jag hunnit med, men förstås; bara råa utkast, skisser. När jag fastnar för ett av recepten och det blir ”skarpt” läge kommer troligtvis rapporteringen att bli sparsammare.



Sedan är valet av stil och teknik för bilderna inte heller avgjort ännu, trots läsekretsens välvilliga råd och synpunkter. Jag tror faktiskt att texten påverkar bildvalet och att bilderna styr hur texten ska formas. Kan det möjligen ge en vag beskrivning av det svåra livet vid pulpeten?
Det är bara september ännu, så hela hösten, vintern och senvintern, då det är meningen att man ska hålla sig i sitt ide (särskilt nu och tills vidare) bör väl räcka för att antingen haverera eller avancera? Och hur det än blir med det; nog är det väl ändå behjärtansvärt att åtminstone försöka bringa ljus och klarhet i den av både historia och religion så negligerade episoden?


Publicerat i Tyckanden & tankar | 4 kommentarer

Möjligt fynd



MAN SKULLE KUNNA tänka sig att en arkeologisk expedition, någonstans i sydöstra hörnet av Medelhavsområdet en dag gör en oväntad upptäckt när spadens klang indikerar solid sten. Man skulle kunna tänka sig att en solitär gravkammare friläggs ur ökengruset. En grift, gömd och glömd sedan ca 3500 år? Det vore ju tänkbart.

Det vore lika möjligt att graven skulle kunna vara full av de mest fantastiska saker, som keramikskärvor, bronsföremål och andra artefakter som hjälper till fylla luckorna i ”pusslet” över Medelhavskulturerna.

 

 

 

 

 

 

Men när man ”källforskar” är det mycket lätt hänt att man hamnar på villospår och på avvägar – i fel tid och fel världsdel till och med. Det är lätt att hamna i en återvändsgränd. Ska det här Magazinets redaktör och historiker, ha patos nog att axla det stora arbetet att gå vidare med att rapportera om det här eventuella fyndet? Det skulle kunna ha kopplingar till det aktuella höstprojektet*.

*Årlig återkommande terapi mot den mörka årstidens leda.


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt | 2 kommentarer

Män emellan

MÄRKLIGT NOG kan jag inte påminna mig om att ha sett Josef och Jesusbarnet på bild tidigare. Kanske har jag det utan att ha fäst mig vid det? Min pågående högst opretentiösa källforskning, leder mig på olika vägar och just den här bilden stannade jag tvärt inför. Den är utförd av Bolognaren Guido Reni, år 1640 (enl. uppgift).

Många madonnabilder har jag sett, ja oräkneliga versioner av jungfru Maria med den lille Jesus, har passerat min blick. Men barnet i Josefs famn, nej det känns som första gång jag ser det. Och: vilken bild! Josef ser gammal ut (jag vet inte hur det var med hans och Marias åldrar) men visar mer kärleksfull närhet till barnet än många av madonnorna. Och att han inte är den lille frälsarens ’riktiga’ pappa, förtar inte faderskänslorna. Barnet är mätt och belåtet, har fått en len persika att hålla i. Far och son i varm och innerlig närkontakt och en stunds jollrande konversation, män emellan. En fantastisk målning i mitt tycke!

Målningens titel är: Saint Joseph and the Christ Child, eftersom den hänger på ett museum i Houston.


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Varför är det så?


Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Melodin

MELODI kommer alltid först. Rytm är viktig, förstås, men det är melodin jag ska minnas, så den går före. Och kommer jag ihåg en melodi så hänger ändå rytm och takt med. Om jag hör musik som gör intryck och som jag vill minnas, då har jag haft en ganska hyfsad förmåga att lagra och ’spela’ musiken i huvudet. Någorlunda korrekt till och med. Om det är så att musiken går tillsammans med en film som också har en hög grad av påverkan, tror jag att lagringsprocesserna stimuleras och blir ytterligare på alerten.
Den här filmen såg jag på tv som barn. Den var storslagen, lite skrämmande, lite vemodig. Folk slogs och ’bar sig åt’, barnen var trashankar och landskapet med flod och flodångare var mäktigt. Jag tror inte jag förstod så mycket av den, hann säkert inte med att stava igenom undertexterna. Men intryck gjorde den. Och musiken. Filmen är från 1938 och i slutscenen spelas den sång, som jag först med Internets och Youtube’s etablering som söktjänster, kunnat leta upp och återhöra. Till och med ladda ner och klippa ut ett stycke ur för att lägga upp här. Givetvis förändras man själv lika mycket som tekniken, på 60 år, men jag tycker fortfarande om melodin.

Lev Swarts (1898-1962) hette kompositören. Vad är det för film och vad heter den? 


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Kandiderande möjligheter

MEDAN  TEXTEN sakta ökar i omfång, utan att för den skull kännas som mer än anteckningar, måste jag försöka hitta och bestämma mig för huvudpersonerna. Hur ska de se ut, vilken stil och teknik ska jag använda? Jag antar att jag kommer att behöva rätt många bilder och då vill jag förstås komma så lindrigt undan som möjligt, ifråga om tid och arbete. Ändå har jag mina bestämda krav på att åtminstone nå upp till min egen nivå.

Så vad ska det bli? Mjuk blyerts, lätt och lite skissartad som på sitt sätt kanske kan passa ämnet denna gång?

Eller distinkt tusch kanske, lite robustare, som träsnitt eller klippta silhuetter? Trist med bara svartvitt eller gråskala? Den här gången gäller det ändå ett mer känslosamt och seriöst drama.

 

 

 

Eller ska jag rent av gå vidare med samma typ av serieteckningsmanér som jag använt i tidigare höstprojekt och som rent metodiskt börjat bli inövad och van? Men till en ganska allvarlig, dramatisk – ja, i sina stycken till och med tragisk historia? Passar det?

Det är inte alltid så lätt att bland kandiderande möjligheter välja den rätta. Särskilt så här på planeringsstadiet, då inte ens texten är skriven.


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 4 kommentarer

Barrøy

EN TRILOGI. Det är populärt i litteraturen. Ibland kan jag uppfatta det som marknadsmässigt, planerat författande och väljer hellre fristående romaner. Men inte alltid. En berättelse kan behöva fortsätta, men delas upp och skrivas i etapper. Särskilt när det handlar om människors liv, som löper över såväl generationsskiften som över skeenden mot den historiska fonden. Och en del författare lyckas göra sitt namn synonymt med god, berörande läsupplevelse.

Roy Jacobsens romaner läser jag gärna. Han hör till de författare som, liksom bara kommer och hämtar en. Man vet inte vart det bär av, men man får heller ingen möjlighet att inte följa med, om man nu råkat öppna pärmarna. Och i trilogin om Ingrid, hennes föräldrar och syskon och om det hårda livet på en karg och utsatt klippö i det nordnorska kustlandskapet, känns det snart som om man är där. Mitt i bland dem.
I ”De osynliga” som börjar sviten, är det förkrigstid, i ”Vitt hav” råder tysk ockupation och i ”Fartygets ögon” är ockupationsmakten besegrad och Norge njuter fred. Men allt är inte reglerat och normaliserat i och med krigsslutet. Och…
Nej jag nöjer mig nog med en verkligt varm rekommendation att läsa trilogin om detta inte redan är gjort. Min grundade mening är att för att dokumentärt material riktigt ska gå in, måste också ett gott mått inlevelsefull och konstruktiv fiktion till. Här saknas ingetdera.

Förresten: Om Svenska Akademin inte gör bort sig i år igen, och om man vill spara på Majgull Axelsson ett tag till, skulle i mitt tycke Roy Jacobsen vara en fullvärdig och helt riskfri kandidat. Hans författarskap står nog över Peter Handkes, även om man inte ska jämföra äpplen och knölig prydnadspumpa.


Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Under terebinten

OM MAN DRÖJT sig kvar i Memphis för sådär 3500 år sedan hade man, inte långt ifrån faraos palats, kunnat se en annan pampig byggnad resa sig ur gyttret av enklare hus, magasin och hantverkares bostäder: Vesirens residens med en central entréhall bakom en imponerande kolonnad och två flyglar, omfamnande en prunkande trädgård, vitt omtalad likt dem i Babel. Det var hit som Josef kom efter att ha inköpts som slav av Potifar, på marknaden blott ett stenkast ifrån.
Men före honom, nästan tolv år tidigare, kom Zuleika, som brud åt Storvesiren. Det var här som hon efter ett ögonkast på Josef, för alltid skulle vara förlorad i en livslång längtan efter honom.
Naturligtvis finns idag inga spår kvar, vare sig av residensets byggnader eller eller av dess berömda trädgård. Vad som lever kvar i skrifter och berättartraditioner är historien om vesiren, hans hustru och den unge hebréen som kom i tjänst i huset.

Vi känner till förförelseepisoden och dess följder – något sånär, men vi saknar en mer ingående studie av de bådas relation till varandra under tiden fram till ”dramat”, det fattas karaktärsbeskrivningar och ett svar på vad som faktiskt hände under terebinten.
Här borde någon faktiskt nysta i de trådar som finns och forska lite efter en ”Zuleikas version”? När sommaren är slut kommer hösten! Kan det här bli ett höstprojekt?


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 4 kommentarer

Pre-hippie-music-farewell-concert

Inget lockande i SVT:s programtablå denna lördag heller! Jag öppnade Youtube och lät slumpvisa uppslag och associationer bestämma sökriktningen:

DELAR AV den här showen har jag sett tidigare på Youtube, men ikväll råkade jag hitta det kompletta programmet, som BBC sände för ganska exakt 52 år sedan: The Seekers avskedskonsert. Keith, Bruce, Judith, och Athol från Australien tog sig till London och gjorde sin kanske allra största hit med titelsången till filmen Georgy Girl! Den kommer i slutet.
1968 var jag nitton år – hade annat att tänka på (eller borde ha haft), men hörde i alla fall gruppen i radio då och då. Och jag gillade deras låtar. Med nostalgins inverkan tycker jag idag att de var riktigt bra. De representerar faktiskt en del av det bästa från en sedan länge svunnen pre-hippie-musik-epok. Ett skönt analogt klingande videodokument.

De mer komiska inslagen i showen har naturligtvis passerat ”bäst före datum”, men för den musikaliska nostalgikonsumenten är det helt i sin ordning.


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar | Kommentarer inaktiverade för Pre-hippie-music-farewell-concert

Med all rätt

FÖR LÄNGE SEDAN, när molnen var berg av bomull; mjuka, luddiga och lika varma som sommardagarna – då drömde jag om att flyga.

Att sväva på egna vingar, upp till dem, över dem och sedan dyka rakt ner i molnbolstren. Sitta vid kanten, ropa och vinka ner till mamma. Sedan flyga igen. Så lätta var mina tankar då, för länge sedan.

Nu är jag nöjd med att gå här på jorden och det är högst motvilligt jag sätter mig i en flygmaskin, de gånger jag ändå gör det. Vilken misskalkylering, vilket övermod, att tro att man kan få över 80 ton av metall, taxfreepåsar och mänskligt kött att sväva! Vråken skrattar åt oss. Och med all rätt.


Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Beslut innan kvällen

ATT LEDA VATTEN är något människan har gjort så länge hon varit människa. Kanske längre. Kanske är det en naturlig drift? Vi består ju själva av intrikata och komplicerade vätskeledningar. Att få regnvatten att fylla på vår guldfiskdamm står inte alls i proportion till exempelvis blodsystemet, i fråga om sinnrikhet, men vattenledning är ändå just vad redaktören för det här Magazinet har sysslat med.

Det provisorium som visat att 1/4 av takets avvattning kan ge god utdelning till fiskarna, kan snart avvecklas och det nya, något mer diskreta systemet kan få träda i tjänst i stället. Här ses först det kärl som ska ta emot och i viss mån magasinera vattenvolymen i de fall det handlar om störtregn. Jag vet ju inte om rördimensionen som ansluter därefter, är tillräcklig. Jag räknar med att vattnets egen tyngd ska hjälpa till med flödet vid såna skyfall som det vi fick igår.
När jag är färdig är det bara att lossa stupröret och svänga över utkastaren till den nya installationens ”flödesutjämnare”.

Visst syns röret, men det oestetiska ingreppet i miljön blir i alla fall mindre än det som plankor plastpåseslang, eltejp och diverse annat orsakat. Jag skulle till och med kunna måla röret i trädgårdsgrön kulör – men kanske ska man inte överdriva ändå? Mycket kan döljas av fagra blommor också. (Jag ska tala med min fru om det.)

Det är som att bygga med LEGO ungefär och märkligt nog, när det gäller byggmaterial, har jag inte tyckt det var dyrt. Den här undergången gick galant att göra. Tumstocken var inte ens med. Däremot använde jag vattenpasset. Det är viktigt med flödet.

Avslutningen kräver ett par (svaga) böjar till för att avsluta lite mjukare. Så byggfirman får se mig igen. Då kommer jag nog upp i 600:- Men å andra sidan får jag lite material över.

…Nu lär nya regnområden vara på väg in över landet, laddat med rikliga mängder nederbörd. Så frågan är om jag ska köra igång anläggningen redan nu, eller lugna mig lite. Jag bör nog ta beslut innan kvällen.


Publicerat i Okategoriserade, Tyckanden & tankar | Kommentarer inaktiverade för Beslut innan kvällen