Sällskapsspel

(Länkad till större bild, som fås med en lätt touche.)

MADAME SASHIGAWA plockar fram kortleken för några givar tillsammans med samurajen. Man kan spela om ära och insatser, men här här är det bara fråga om en lättsam variant av karuta*. De spelar som förströelse under årets sista timmar. Det hindrar dock inte värdinnan från att vilja vinna spelen. Och det gör hon faktiskt rätt ofta.

 


*Kyogi Karuta är ett krävande spel, som på sitt sätt påminner om en tennismatcher och liksom sådana kräver både domare och funktionärer, förutom de två spelarna. Minnes- och reaktionssnabbhet är ett par av förutsättningarna för att spela bra – så långt har jag förstått. För övrigt begriper jag inte särskilt mycket ännu. Inte heller varför jag hittills mest sett flickor som kombattanter. Det är kanske i och för sig inte är alltför konstigt med tanke på de intellektuella kraven och den mentala pressen att spelen gynnas av utbildningsinstitutionerna? Titta lite på den här matchen (varav klippet tycks vara sista set) och gå sedan till slutminuterna och se den eleganta ”matchbollen” i slow-motion.  Samme redaktör.

Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Demoner?

ATT BLI mörkrädd ute i skogen, när skymningen faller och man fortfarande inte har hunnit tillbaka till hemmets trygghet, är ganska naturligt. Särskilt med tanke på folktrons artrika föreställningsvärld i de här bergsbygderna.

”Skymning i skogen / Jag inbillar mig mycket / Det gör mig så rädd”


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Förberedelser

JAG LÄGGER TILL eller byter ut i det gamla manuset, vill känna att jag gör något. Och här tyckte jag ändå att det var påkallat att försöka illustrera madame Sashigawas bestyr i värdshuset lite bättre: Förberedelserna inför det stundande nyårsfirandet. Det trånga och enkla köket underlättar inte precis arbetet, men madame utnyttjar ändå skickligt de möjligheter hon har.

Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 3 kommentarer

Återblick på silverbromid

JAG SKULLE GISSA att det här fotot är taget 1955, en försommardag, sådär mellan tolv och ett på dagen. Jag vet inte vem som tagit fotot. Mammas Voigtländer tog 6×6, likaså min systers kamera och det här formatet är snarare 6×9. Fotografen kunde vara vem som helst som kom på besök och hade en kamera med sig. Motivet var ju givet, om nu ett par söta små barn råkade finnas tillhands och gärna ställde upp sig framför linsen.

Sedan var det bara att hålla kameran stilla och vänta in ögonblicket, vänta med att trycka av tills de båda vänder blickarna mot varann. Inget gloende eller flinande in i kameran. Nej det här ser ut som ett helt naturligt samtal mellan redaktören och hans dåvarande flickvän, Monika. Därför var den här fotografen tursam eller duktig. Troligen bådadera, men kanske inte professionell, eftersom skärpan kunde varit något bättre. (Det går an att klicka på bilden.)
Då fotot togs var huset (som inte syns t.v.) nätt och jämnt färdigbyggt, trädgårdsarbetet hade inte hunnit långt, eftersom pappan hade heltidsarbete också. Redaktören och Monika hade inga synpunkter på det. De hade en fantastisk lekmiljö som det var.
Jag kan undra vad de talade om?


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar | 3 kommentarer

Min lilla seger över Tant B

Skolbespisningen, som såg till att vi barn fick ett mål mat under skoldagen, hade väl inte varit en självklarhet så värst länge när jag gick i skolan, från 1956 och framåt. Jag vet inte. Men till vår nybyggda lilla skola i Södertälje kom i alla fall rostfria matvagnar från en av de större skolorna i stan som hade riktiga kök. Oftast god och vällagad mat.

GODE GUD, välsigna maten. All mat, utom paltbröd med skinksås. Aptiten under min första skoltid var det aldrig fel på och det var ett smått vällustigt avbrott under skoldagen, när klockan ringde för ”frukostrast”. En fröjd som snabbt kunde förbytas i besvikelse, ja skräck och förtvivlan, då det visade sig att paltbröd var ”dagens rätt”.
Paltbröd var, eller är alltså en anrättning gjord på blod och till utseendet vagt erinrande om bröd. Kokt, svart bröd. Simmigt kokvatten flöt ut på tallriken och täcktes bara hjälpligt av skinksåsen; en slev vit, relativt tjock sås med små fläsktärningar. Den var såvitt jag minns ätlig, men kvar på tallriken blev alltid den svarta, vedervärdigt slabbiga klumpen. Den som alltså hade ett namn som på något underligt sätt skulle rättfärdiga dess plats bland livsmedel. Nå, istället för att äta av styggelsen gick jag väl hellre småhungrig tills jag kom hem och kunde få mer tid att leka på rasten. Det vore inget mer med det – om det inte hade varit för Tant B. Man fick inte lämna, vare sig mat eller matsalen om inte tallriken var tom, eller om hon gav särskilt tillstånd. Och något sådant fick jag förstås inte. Paltbrödet och Tant B stod således i vägen för min frihet och glädje.

Tant B. Den tårtan och särskilt det lilla leendet var inte avsett för oss skolungar.

Tant B var ingen gosig mat-tant (troligen hade hon inga barn själv) och hon var den som skulle godkänna om vi barn fick lämna mat eller ej. Och hon var av den tydliga åsikten att barn ska äta vad som bjuds och framför allt göra som de blivit tillsagda. Hade hon bestämt att maten skulle ätas upp, så var det precis det som gällde. Hennes uppsyn (leendet på fotot har jag inget minne av) med en kall, stirrande blick, var mer än tillräckligt för att förminska en redan liten och timid lågstadiepojke. Jag hade bara en strategi, den enda möjliga: att vänta ut Tant B medan hon utförde sina bestyr i matsalen.

Jag satt av tiden med svartklumpen framför mig på tallriken. Och jag satt. Genom fönstren kunde jag se mina kamrater på skolgården, jag såg klockan i matsalen, hur oändligt lång tid som gick mellan minutvisarens korta steg.
”Saved by the bell.” Uttrycket fick sin särskilda betydelse när skolklockan efter en evighet äntligen ringde in för lektion och Tant B till slut gav sin tillåtelse: ”Ja, ja spring iväg då!” Det var i mitt lilla hjärta med en liten känsla seger som jag lämnade paltbrödet ifrån mig. Kanske var det inget ont i matsalsföreståndaren, hon var nog mest gammaldags och okunnig, men bara jag stöter på namnet ”B”, träder omedelbart bilden av en förfärlig lunchrätt fram för min syn.


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar | 4 kommentarer

På pianot

MIN FAR SPELADE piano. Han övade en stund varje kväll när han kommit hem från jobbet som mekaniker på Tobaksbolaget, fått kvällskaffet med ett par smörgåsar, Länstidningen och en John Silver. Han hade ett Chopinalbum i travarna av noter och det stycke som allra mest låg uppslaget var Fantaisie Impromptu. Noterna till det stycket är nästan svart av prickar. Kanor av prickar, uppåt och nedåt, uppburna av prickar, staplade på varann. När jag lyssnar på olika spelningar av stycket, kan jag se min far vid sitt piano, med blicken på nothäftet. Han lyckades äga sitt favoritstycke. Och jag tror att vi tre barn, på ett eller annat sätt, blev präglade av impromtut.
En dag råkade en maskindel ta halva yttersta tumleden ifrån honom. En tid med tummen i bandage följde, en boll av lindor på höger hand. Han led förstås. Inte så mycket av smärtan från amputeringen, utan mest av tanken att det kunde vara slutspelat. Pappa lät inte bli sitt piano ändå, när tumstumpen var läkt. Även om en stor del av flyhänthet och precision var borta, fortsatte han att öva, trots att Chopin skrev musiken för två intakta händer.
Jag övertog så småningom pianot och har flyttat runt det sedan dess, i mina olika boenden. De få stycken jag själv övade in har jag sorgligt nog glömt nu, eftersom det stått ospelat i bortåt tjugofem år. Och det står tyst. Stämningen har släppt för länge sedan. Instrumentet tjänar som podium för familjefotona. Och däribland finns min fars porträtt förstås.


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar | 4 kommentarer

Mer från gropen


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt | Kommentarer inaktiverade för Mer från gropen

Vid pulpeten igen

JAG HAR SVÅRT att bestämma mig för vilken versform jag ska välja. Jag tycker att jag kan ge tusan i svårighetsgrad, eftersom jag ändå redan är ute på bråddjupt djupt vatten med den här idén, men vilken meter och versfot passar till just det här uppslaget? Nu är det ju allvar. Nu handlar det om Affektion, Passion, Drama!

I nuläget har jag tre ”recept” att välja mellan: Blankversen, utan rim men med jambisk femtakt. Den ger ju lite mer frihet om jag slipper hålla reda på vad nästa rad ska sluta med. Terziner, med sin roliga ”3-rimsregel”, men går den ihop med berättelsens känslosvall, eller passar det måttet bättre för ett mer anekdotisk diktande? Alexandrinen då? Jamber och parvisa rim (fast jag vill ha dem på varannan rad och den rätten tar jag mig) och hela sex takter i raden. Det ger onekligen utökat spelrum för berättaren. Några tester har jag hunnit med, men förstås; bara råa utkast, skisser. När jag fastnar för ett av recepten och det blir ”skarpt” läge kommer troligtvis rapporteringen att bli sparsammare.



Sedan är valet av stil och teknik för bilderna inte heller avgjort ännu, trots läsekretsens välvilliga råd och synpunkter. Jag tror faktiskt att texten påverkar bildvalet och att bilderna styr hur texten ska formas. Kan det möjligen ge en vag beskrivning av det svåra livet vid pulpeten?
Det är bara september ännu, så hela hösten, vintern och senvintern, då det är meningen att man ska hålla sig i sitt ide (särskilt nu och tills vidare) bör väl räcka för att antingen haverera eller avancera? Och hur det än blir med det; nog är det väl ändå behjärtansvärt att åtminstone försöka bringa ljus och klarhet i den av både historia och religion så negligerade episoden?


Publicerat i Tyckanden & tankar | 4 kommentarer

Möjligt fynd



MAN SKULLE KUNNA tänka sig att en arkeologisk expedition, någonstans i sydöstra hörnet av Medelhavsområdet en dag gör en oväntad upptäckt när spadens klang indikerar solid sten. Man skulle kunna tänka sig att en solitär gravkammare friläggs ur ökengruset. En grift, gömd och glömd sedan ca 3500 år? Det vore ju tänkbart.

Det vore lika möjligt att graven skulle kunna vara full av de mest fantastiska saker, som keramikskärvor, bronsföremål och andra artefakter som hjälper till fylla luckorna i ”pusslet” över Medelhavskulturerna.

 

 

 

 

 

 

Men när man ”källforskar” är det mycket lätt hänt att man hamnar på villospår och på avvägar – i fel tid och fel världsdel till och med. Det är lätt att hamna i en återvändsgränd. Ska det här Magazinets redaktör och historiker, ha patos nog att axla det stora arbetet att gå vidare med att rapportera om det här eventuella fyndet? Det skulle kunna ha kopplingar till det aktuella höstprojektet*.

*Årlig återkommande terapi mot den mörka årstidens leda.


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt | 2 kommentarer

Män emellan

MÄRKLIGT NOG kan jag inte påminna mig om att ha sett Josef och Jesusbarnet på bild tidigare. Kanske har jag det utan att ha fäst mig vid det? Min pågående högst opretentiösa källforskning, leder mig på olika vägar och just den här bilden stannade jag tvärt inför. Den är utförd av Bolognaren Guido Reni, år 1640 (enl. uppgift).

Många madonnabilder har jag sett, ja oräkneliga versioner av jungfru Maria med den lille Jesus, har passerat min blick. Men barnet i Josefs famn, nej det känns som första gång jag ser det. Och: vilken bild! Josef ser gammal ut (jag vet inte hur det var med hans och Marias åldrar) men visar mer kärleksfull närhet till barnet än många av madonnorna. Och att han inte är den lille frälsarens ’riktiga’ pappa, förtar inte faderskänslorna. Barnet är mätt och belåtet, har fått en len persika att hålla i. Far och son i varm och innerlig närkontakt och en stunds jollrande konversation, män emellan. En fantastisk målning i mitt tycke!

Målningens titel är: Saint Joseph and the Christ Child, eftersom den hänger på ett museum i Houston.


Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Varför är det så?


Publicerat i Tyckanden & tankar | Kommentarer inaktiverade för Varför är det så?

Melodin

MELODI kommer alltid först. Rytm är viktig, förstås, men det är melodin jag ska minnas, så den går före. Och kommer jag ihåg en melodi så hänger ändå rytm och takt med. Om jag hör musik som gör intryck och som jag vill minnas, då har jag haft en ganska hyfsad förmåga att lagra och ’spela’ musiken i huvudet. Någorlunda korrekt till och med. Om det är så att musiken går tillsammans med en film som också har en hög grad av påverkan, tror jag att lagringsprocesserna stimuleras och blir ytterligare på alerten.
Den här filmen såg jag på tv som barn. Den var storslagen, lite skrämmande, lite vemodig. Folk slogs och ’bar sig åt’, barnen var trashankar och landskapet med flod och flodångare var mäktigt. Jag tror inte jag förstod så mycket av den, hann säkert inte med att stava igenom undertexterna. Men intryck gjorde den. Och musiken. Filmen är från 1938 och i slutscenen spelas den sång, som jag först med Internets och Youtube’s etablering som söktjänster, kunnat leta upp och återhöra. Till och med ladda ner och klippa ut ett stycke ur för att lägga upp här. Givetvis förändras man själv lika mycket som tekniken, på 60 år, men jag tycker fortfarande om melodin.

Lev Swarts (1898-1962) hette kompositören. Vad är det för film och vad heter den? 


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar | Kommentarer inaktiverade för Melodin