Soldyrkare

UPPE I SOLEN helt och hållet. Nu behövs UV-strålarna och värmen. Först få igång systemet, frukosten får vänta fastän det kan ha gått närmare ett halvår sedan kvällsmaten. Men fortfarande ensam. Var är alla andra? För det måste ju finnas fler, det här är ett bra ställe. Kanske har de inte vaknat än, eller satt klockan på ”snooze”? Jag går ut bakom vedbon varje dag nu. för att inventera. Förra året kom jag på dem mitt under kurtisen. Det var den andra maj.
…”Det här är inga trevliga djur”. Jag vet att många tycker så och jag tror att det kan röra sig om att vi har någon kvarglömd gen, som gör att vi aktar oss. Inget fel i att akta sig. Det är just vad de här varelserna vill: Att vi lämnar dem ifred eftersom de är så försvarslösa. Inte ens huggormen kan freda sig mot en fientlig människa. Jag reagerar också på den ornamentlika formen när de oförmodat visar sig på marken – eller rinner iväg genom gräset. Det är nog en reflex. Men rädslan är sedan barnsben ersatt av fascinationen. Det går alltså utmärkt att förlika sig med de här skygga soldyrkarna.

Redaktören

Det här inlägget postades i Okategoriserade, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

2 svar på Soldyrkare

  1. Redaktören skriver:

    En sympatisk bror!
    Det sägs att huggormen inte orkar ”klättra upp” på sig själv när man håller den i svansspetsen. (Jag har inte provat.) Man kan lätt forma en lite snävare krok av en sån där tråd-klädhängare och böja ut resten till ett skaft. Då får man ett effektiv redskap som gör det lätt att lyfta över stackaren till en vanlig plastspann (för deportering). ;)

  2. Musikanta skriver:

    Min bror brukade ta huggormarna i stjärten och bära iväg dem till ett ställe långt från sommarhuset när han fick syn på någon. Han påstod att det inte kunde bitas då. Själv blir jag hysterisk när en orm (eller mus) visar sig. Det är nog nedärvt, som du säger…
    Ingrid

Kommentarer inaktiverade.