Preparing Supper on Earth.
SOVA LÄNGE, VAKNA av ren utsövdhet, stiga upp och möta förmiddagsljuset till kaffets muntra puttrande. Just så ser nog Paradiset ut! Dagen har präglats av total ledighet (förutom kökstjänst). Det är lite unikt, för det är väl bara i broschyrer och reklamfilm som pensionärer kan lata sig på soliga stränder dagarna i ända.
I alla fall var jag på gott humör idag. Ändå tog jag livet av den stackars haren. Och nu är jag ångerfull.
Redaktören
NU HAR JAG levererat det mesta av beställningen och det som återstår nu är eventuella ändringar, tillägg med mera. Sånt blir det nästan alltid och det hör till. Men jag kan ändå koppla under helgen, med gott samvete och tillfredsställelsens ljuva sötma.
Så nu kanske jag tar och byter akvarellblock, startar upp Spotify och funderar på något helt annat motiv. Som avkoppling alltså.
Redaktören
Introducing plague on Earth.
DÅ JAG HÖLL PÅ med den här serien undrade ”någon” efter ett tag om det inte skulle kunna dyka upp någon mer, så att flickan slapp att vara så mol allena på Jorden. Jag var väl inte riktigt överens, det stämde inte med min egen idé. Men nu faller jag till föga och den stackars ensamma får lite sällskap i alla fall.
Redaktören
RÄCKER INTE ARBETSVECKAN till, får man ta till ”övertid” på helgerna – utan ob-tillägg. Tempot kunde alltså ha varit högre, men det är en del klurigheter med uppdraget som tar tid. Hur ritar man saker som ligger bakom, men ändå ska synas? Hur ser thyroidae ut från vänster sida? Det går framåt i alla fall. Nu håller jag afton och tar nästa pass i söndagens förmiddagsljus. Jag ser redan fram emot morgonkaffet!
Sedan sist har jag tagit mig an den lilla traven av ramar som legat i vägen sen i december. De sex bilder ur Earth-serien som hängde på Blå Husets julutställning. Nu sitter de tills vidare på hallväggen, i väntan på att någonting annat gör anspråk på platsen. De många vibrationerna från ytterdörren gör att jag får rätta till dem då och då, så att de hänger rakt. Men jag passerar ju rätt ofta, på väg till köket och kaffekokaren.
Jag trivdes med den här sviten medan jag gjorde den. Det var som om bilderna bad om att bli målade. Sånt händer ibland. Författare kan ofta berätta om sina romanfigurer och hur de efter hand som skrivandet löper på, får ”eget liv” och ibland till och med självbestämmande. Så var det också med min lilla namnlösa i sin röda klänning. Det var egentligen inte jag som berättade om henne, jag utförde bara själva tecknandet. För det är bara det jag är; en tecknare.
Katten har fått komma in och värma tassarna. Hoprullad ligger hon på ”schäslongen” bakom min rygg och tar åt sig av stugvärmen. Hon har varit länge hos oss. Knappt ”lovlig” rövade vi henne från mamman. Det var sonen som hittade henne under några golvbräder i ett fårstall. Räknar man nu ett år som sju kattår kommer hon och jag att bli jämngamla till sommaren. Det kanske borde firas på något lämpligt vis?
Redaktören
Sunset Scenery on Earth. 2015
FÖR ATT STRETCHA och värma upp mig och även för att hålla kontakten med den lilla ensamma jordbon från förra året, gjorde jag ett tillägg till ”Earth-serien” ikväll. Det känns nästan lite ”meditativt” också, att göra de här små bilderna.
Redaktören
VÄSSAR PENNORNA och räknar pappersark. Jag har tillräckligt hemma. Sköljskålen har nytt vatten och färglådan kompletterad. En förfrågan i förra veckan resulterade i en godkänd offert och klartecken. Så nu är sysselsättningen tryggad månaden ut. Jag skjuter således upp mitt vårprojekt något, med renaste samvete och är tillbaka i gebitet ”medicinskt” ett tag: Människokroppen – alltid lika intressant, gåtfull och skoj att teckna. Sobotta’s Vol I och II finns tillhands. Lite göranden under lördagen, sen tjuvstartar jag på söndag. Ser fram emot det! Det var nog nästan två år sedan sist med den här kunden. Ett break i oföretagsamheten och Håglös kan dra all världens väg.
Redaktören
HALVA JANUARI har gått redan och raden av helgdagar har tagit slut. Nu får vi se till att själva göra var dag till en fest. Min hustru skickade för min räkning efter en ”Bolo de Rei”, (”Kungskaka”), från Portugal (hon har ju såna connections). Och för att ha rest så långt, hanterats av postiljoner och mellanhänder, hystats och skakats i diverse lastbilar (och i Värnamos gula postbil) hade den hållit förvånansvärt bra. Några av de färgglada fruktbitarna hade fallit av, men det gick att se var de suttit och att montera dem tillbaka på plats. Det här är en torr skapelse, antagligen lite saftigare när den är helt färsk, men bemängd med russin och andra surpriser. Och så prakten! En utsmyckning värdig en (värdig) konung!
Jag gillar torrt vetebröd. I stället för att ta nattmackan, kan jag sitta i kökets sena stillhet och doppa bullar, skivor av längd eller krans (gärna äldre, torra) i mjölk. Skivor av Bolo de Rei går minsann lika bra. Ett snäpp lyxigare bara. Eftersom ingen annan hyste någon obetvinglig lust till det här bakverket, så jag fick ha hela kakan för mig själv, under flera nattliga stunder. Stunder av konungslig utsvävning. Nu är emellertid kakan slut.
Redaktören
FILMTAJM IGEN: En fin liten tecknad animation att lätta upp dysterheten med. Den är gjord av den tjeckiska filmkonstnären Michaela Pavlátová, som man bör hålla ögonen på. Filmen bygger på full ”yttrandefrihet”, kan man väl säga.
Redaktören
EN VÄN OCH kollega skickade den här bilden till mig, i tron att den kunde vara något jag skulle gilla. Och hon hade förstås fullkomligt rätt i sitt antagande. Det här är ett näst intill osannolikt utsökt skulpturarbete i gammal Italiensk, romantisk stil och så perfekt arrangerad i ett frodigt fuktig hörn av en trädgård, eller park. Det anslående är bland annat det lekfulla samspelet mellan de två figurerna, nymfer månne, och den perfekta kompositionen som tycks ha krävt minimala korrigeringar i stenarrangemanget på plats. Det måste ha krävts ett grannlaga planerande – från början till slut!
Intagande! Charmfullt! Naturligtvis kunde jag inte låta bli att söka på webben efter lite bakgrundsupplysning. Även om jag för det mesta ger fasen i konstnärsbiografier, är det intressant att få veta vem som är upphov till de ljuva marmorfigurerna. Och eftersom Google trots allt är ett ganska förträffligt sökredskap, fick jag veta lite mer om dem. Bildhuggaren ifråga är tyvärr ännu obekant. Mitt antagande är tills vidare att denne är en av de otaliga skickliga hantverkare som arbetade med carraramarmorn på den tiden, kring sekelskiftet. Det förra alltså. Det visade sig att de två kvinnliga figurerna ingår i en större helhet. Helheten ger dock inte alltid det bättre intrycket. Här tyckte jag liksom att det blev för mycket. Definitivt för mycket!
Samlingen av dessa lyxiga trädgårdsfigurer finns i York House Garden, Twickenham, i sydvästra London. Utförligare upplysningar finns här. En intressant sida!
Men alltså, min ödmjuka åsikt är att den som nu bekostade och åtnjöt konsten, skulle ha nöjt sig med med de två nymferna och ha resten av anläggningen enbart som sten, liljor, grönska och vatten. Det hade varit lagom och bäst. Men det är förstås lätt för mig att säga, som inga pengar har.
Redaktören
MIN MENTOR HAR lagt upp sin blogg på bockarna och dragit presenningen över. Jag får en melankolisk känsla av saknad och hoppas hon sjösätter den igen. Någon gång. Men det är ju också på sätt och vis förståeligt att sluta med något som inte längre känns motiverat. Att blogga – varför gör man det egentligen? Om det hotar att bli en ritual för ritualens skull och om syfte och mening tappats bort, ja då kan man börja fundera.
Och funderar gör jag också. Vad vill jag med min blogg? Hur meningsfulla är mina inlägg och för vem/vilka postar jag? Papier-machésidorna är de som får flest besökare – via sökmotorerna. Alltså borde jag hålla den avdelningen fräsch och ämnet aktuellt. Men jag sysslar ju inte alltid med pappersmassa. ”Bläckstänk och pennstreck” syftar på de platta bilderna. Det jag håller på med är förstås intressant för mig och jag gläntar gärna på dörren till mina arbetsrum. Men har andra egentligen någon behållning av att se sånt, att läsa vad jag tänker och gör? Det är nog dags för en genomgång av argumenten när det gäller Inkspots framtid också.
Redaktören
LITEN NYÅRSBUFÈ:
(Duger det inte får de vara utan.)
SÅ VÄRST MYCKET mer hinns väl inte med i år, när nu maten snart är klar och sista passet i köket för 2014 är gjort. Men, kära diskbänk och spis, vi ses ju redan i morgon igen. Då heter året 2015!
Nyårslöften avges och glöms. Jag har för mig att jag nyligen avgav ett sånt… Men har man glömt bort det räknas det väl inte som något löfte, eller? Förresten kan man väl lova sådär rent generellt, att man ska göra så gott man kan för att vara en schysst människa, förkovra sig, göra klart allt som blivit liggande – och att bli snällare och mindre självisk. Rent generellt avger jag det löftet här och nu, så får det ligga på framöver. Årsskiften eller ej.
Er ödmjuke Redaktör ber att få framföra en varm önskan om ett Gott, nytt år!
Redaktören
