TÄNK OM man skulle företa sig en resa? Det går ju faktiskt att göra såna med bara papper och penna. Det finns så många udda platser man kunde besöka och så mycket spännande man finge uppleva.
Till fots kommer man en bit, till hjuls tar man sig längre och med båt seglar man över de sju haven. Men med ballong tar man sig precis vart som helst: över berg och dal, över hav och öknar. Det går lugnt, tyst och stilla och jag tror man kan inreda gondolen bekvämt för långfärd. Länstolen ska med och bokhyllan med Encyclopedia Britannica och Reader’s Digest samlade årgångar. Kanske det osmanska rökbordet med cicelerad mässingsskiva och så det bästa ur vinkällaren förstås. Men inga onödigheter! Det gäller att tänka på vikten när man ska färdas lättare än luft!
Men jag vet inte. Det kanske är tryggast att stanna hemma i vinter och pyssla om pelargonen i stället?
Redaktören
SOM MINNESGODA BESÖKARE kanske kommer ihåg, gav den gamla kaffekoppen upp efter lång samlevnad med er redaktör. Sånt händer och jag grämde mig egentligen mest för att den var så lagom: storlek, godstjocklek, form och grepp. Nu har emellertid en värdig efterträdare kommit och fått träda i tjänst.
JAG VET INTE vad den här bilden ska föreställa. Ofelias selfie? I alla fall blev det en teckning idag också. Jag har också inspekterat garaget och kunnat konstatera att ett gigantiskt jobb väntar på mig. Överväldigande! Jag gick ner med gott mod men kom snart tillbaka upp, tämligen utschasad. Jag intalar mig själv att jag ska göra en ny attack i morgon.
EFTER UNGEFÄR SEXTIO år av läskunnighet, har jag just avslutat min första roman av Strindberg. Det ska ju göras, eller…? Jag har dragit mig för att välja Strindbergs böcker, så recenserade, genomanalyserade, diskuterade, filmatiserade och avhandlade som de är. Ingen okänd mark precis, för en som tycker om att strosa i bokskogen och göra egna fynd. Men faktiskt – jag har haft riktigt underhållande lässtunder med ”Röda rummet”. Och jag tycker nog att författaren förtjänar sin upphöjda plats i litteraturen.
