DET HJÄLPTE FÖGA att justera kommentarsmöjligheterna här i bloggen. Spammarna lägger skräpkommentarerna vid bilderna och dessa har inga ”regleringsmöjligheter” i mitt bloggtema. Så det är väl bara att återgå till de gamla inställningarna, fast med en månads ”öppentid” på inläggen.
Redaktören
NU ÄR JAG tankemässigt och praktiskt igång med vårens och sommarens satsning. Ett digert projekt som kan sluta hur som helst och när som helst, men som nu ändå är sjösatt och som jag gått ombord på. Jag kommer troligen att rapportera då och då, men någon förhandstitt på färdplanen får ni inte. Det blir ju bara så jobbigt om allt havererar. För här ingår många oprövade moment.
Det blir ett projekt där Kinn.com i hög grad kommer att vara min materialdepå. Där har vi det mesta av det jag behöver. Allt bör vara klart till hösten – ifall vi ska åka till Öland igen, och till Kulturnatten.
Redaktören
ETT AV MILJONER skolfoton – men ett speciellt. Ett väldigt speciellt eftersom redaktören själv figurerar i gruppen. Det är ett speciellt tillfälle också. Våren och skolfotografen har kommit – sommarlovet närmar sig. På både gott och ont.
Klassen.
Det här är i alla fall klass 6:a i en liten skola i Södertälje. Avgångsklassen kan man säga, eftersom skolans lokaler inte rymde högstadium. Senare byggdes skolan ut och idag är den för mig helt oigenkännlig. Den observante iakttagaren ombedes nu lägga märke till hur många jeans som syns i bild och hur många T-shirts och kepsar! Inga alls! Ändå är vi bara sex år ifrån 70-talet; jobb, lumpen och ett paket Prince i kavajens bröstficka. Året är 1962 och det är snart mitt livs mest plågsamma period står i begrepp att börja.
Redaktören.
Det är jag som står något klämd i översta raden. Vid fotografiets tillkomst har jag ännu inte insett vad som håller på att ske. Aningslös flinar jag kisande in i kameran, totalt sorglöst ovetande om de förändringens vindpustar som susar över klass 6:a’s huvuden. Det är bara några veckor som återstår av det enkla, lyckliga livet – ännu några futtiga veckor.
På fotot finns ytterligare en mycket speciell person – den mest speciella av dem alla. En liten vän person som plötsligt dök upp i klassrummet en höstdag och som omgående orsakade mitt hjärta en brännande sveda. Det var ett symptom som dittills varit okänd för mig. Inget barnsligt förälskelsetjafs, nej det här var något helt annat. Något ofantligt mycket större. Den nya flickan, hon var ju bara så helt förtrollande! Och gudarna såg till att placera henne i bänkraden näst intill. En blyg och feg liten skit som jag kunde naturligtvis inte hantera ett sånt under på något vettigt och strukturerat övertygande sätt. Hade jag överhuvudtaget vett? Nej, självklart var denna svidande trånad något som jag gömde och vaktade väl.
Jag ritade även på den tiden. Man höll mig för duktig, även om kraven för det omdömet väl inte var så avancerade. Och när så ”Hon” en dag bad mig göra en teckning åt sig, höll jag på att dö av lycka! Den hemligen tillbedda gjorde en beställning! Ödet spelade mig i händerna, här var chansen att göra poäng. En öppning! Det var bara det att jag inte klarade av uppdraget – pressen blev för stor. Det blev skräp av allt jag försökte skapa.
Inger.
Skoldansen. Det första ”party” av sånt slag som arrangerades i klassen. Men vi var ju på väg att bli ”vuxna”. Grammofonen spelade – vi dansade. Bara för att du bjöd upp mig – annars hade det inte skett. (Bilden ljuger – Du var både tuff och skärpt. Och frimodig.) Till tonerna av Shadows ”Wonderful Land” fick jag vara dig så nära under några korta minuter. Jag fick känna mig ”utvald” – och kanske var jag det till och med?
Du, liksom alla de andra tjejerna (och de mer mogna killarna) hade redan fattat vad som väntade oss alla till hösten: Högstadiet. Ny skola och splittring. Linjeval med tanke på framtiden. Men jag? Nej, detta var något alldeles för abstrakt för mig. Jag var nog som gräshoppan i sagan – eller kanske tidigt ute med att Fånga dagen? Att jag snart inte skulle få se dig mer var jag ändå smärtsamt medveten om. Och så blev det.
Sjuan blev en chock. Ett år mest ägnat åt att hålla sig undan ligisterna i den nya klassen. Och de var många! Borta var småskolemyset. Nu bestod dagarna bara av en meningslös längtan till skoldagens slut. (Åttan blev bättre och nian blev ett riktigt bra år!)
Sisådär 52 år har förflutit. Långt har färden gått i tid och rum. Barndomens värld försvann under horisonten – detta underbara land där jag trivts så bra. Nya stränder siktades så småningom, medan svedan i bröstet läkte ut. En ny hamn, en ny värld: Verkligheten.
Inger försvann – det kom andra förstås. Men när jag betraktar det gamla fotografiet finns min beundran kvar ännu. Den behöver bara påminnas. Och egentligen handlar det här inte bara om Inger. Det rör sig lika mycket om den brytpunkt som troligen väldigt många andra också upplevt och minns; när barndom övergår i ungdom, när livet plötsligt och kanske dramatiskt ändrar karaktär från lek till allvar. För mig står Inger som kapitelrubrik i mitt livs loggbok, över det inledande stycket. Det om den förlorade oskulden.
Redaktören
JAG FÅR MÄNGDER av skräpkommentarer på bloggen och visserligen fastnar så gott som alla i filtret, men jag måste ändå ögna igenom listorna innan jag raderar dem. Även en verklig kommentar kan ju ha fastnat. Det tar inte mycket tid varje gång – men det är ändå irriterande. Och jag har tvekat, men nu stänger jag av kommentarer för inlägg äldre än 14 dagar (till att börja med) och iakttar effekten. Så om du händelsevis ser något gammalt i bloggen som du vill säga något om, är jag i alla fall kontaktbar på editor(a)inkpot.nu .
Redaktören
VAD SOM GÖR att vissa bilder slår igenom och hävdar sig i bildbruset, är inte gott att veta. Varför fastnar just den här artisten i nätet, som numera har rätt stora maskor, när jag trålar efter bildupplevelser på Internet? Do (Dominique) Fournier heter konstnären.
Jo, bland annat tilltalas jag av att bilderna är så välmålade, utan att vara insmickrande. Vackra utan att vara sliskiga. Någon kännare kan säkert hitta kopplingar till kända och konsthistoriskt mer etablerade föregångare, men jag vill nog hävda ett väldigt personligt och originellt måleri. Miljöerna är ofta ombonade, lite bohemiska; ett buodoirliknande rum, en ateljé eller de bilder där det sköna rummet gränsar till sommaren. Modellen återkommer i många bilder – Målaren själv?
Do Fourniers bilder är behärskade men mycket livfulla i sina harmoniska färgspel. Och skönt befriade från sökta effekter, mer är möjligen de något voyöristiska ovanifrån-perspektiven. Ändå är det bilder med djup och spännande innehåll, fastän motiven är så stillsamma. Idyller? Javisst fasen är det väl så! Vari ligger felet?
Konstnären föddes 1951 i Franska Guerande. Arbetade först med illustration inom reklam, men har från 1984 varit ”fri” heltidskonstnär.
Ägna nu en stund att sjunka in i Do Fourniers målade scener – och njut! Sen hittar du mer på nätet. Här t.ex.
Redaktören
Jag sökte i mina ”arkiv” och som alltid dyker ovidkommande saker upp. Som detta:
I skogens gömmor. Någonstans i Laholmstrakten, i mitten av 80-talet.
EN BISARR SKÖNHET vilar över det här motivet – det var därför jag tryckte av kameran, någon gång kring mitten av 80-talet. Jag skulle önska mig den gamla silverbromidens känsliga valörspel, istället för Kodaks strama Tri-X. Skrotupplaget fanns/finns i Halland någonstans, inte långt från Lagans stränder. Jag är absolut inte bra på bilar, men jag kan säga att den yngsta bilen på bilden var utrangerad innan skrotningspremien infördes. Trähjulen i förgrunden antyder en ganska lång kavalkad av åk- och transportdon. Och här vila de, i skogen lummiga hägn. Ej längre önskade – blott till förfång och besvär. Dömda till förgätelse och förfall. Må naturen nu ta hand om sina material igen.
Redaktören
VÄCKNINGEN VAR SATT på 7:50 men tjugo minuter dessförinnan var jag vaken. Vilodagen började alltså tidigare än vad annars är nödvändigt under en weekend. Direkt efter kaffet, började jag röra i hop fyllning till smörgåstårtan, och anlade sedan själva botten som fick stå kallt och dra. Under tiden, en enkel sockerkaka och sedan en tur ner i studion där en silikonform härdat under natten. Avformning och en snabb besiktning: ok.
En sak fattades till kaffebordet, en attiralj som vi skulle klarat oss utan, men eftersom jag ändå kunde passa på att köpa hem andra saker samtidigt, blev det en tur in till stan.
Hemma igen var det dags att börja montera tårtan: en räk- & laxmacka för fem, men (skulle det visa sig) överdimensionerad. Till skillnad från förra inlägget skulle ett foto av den här skapelsen ha gjort sig bra. Men med bara en kvart kvar till fikagästernas ankomst, glömde jag helt bort det. Synd! Den tillfredsställde estetens, såväl som gourmetens krav på en dylik företeelse. Både hustrun och den förlorade sonen tog om. Gästernas lovord lämnar jag därhän, då sådana tyvärr inte får räknas in i protokollet. Annat är det med medlemmarna i den svårflörtade hemmajuryn. Deras outtalade utlåtande tar jag till mig.
I kväll återupptogs arbetet i studion och där blir det nog lite övertid. Det går inte att säga vad det ska bli, men det handlar om ett slags experiment och hittills har det löpt på bra. Och så hoppas jag att det fortsätter. Deadline närmar sig.
Så söndagar behöver inte nödvändigtvis vara långtråkiga!
Redaktören
EN SAGOLIK TRAKTERING men det ser ju förfärligt ut! Pulled Beef med ris och en pikant såsröra av i denna stund glömd sammansättning. Sonen vägrade prova anrättningen, men själv åt jag med god aptit och lyckönskade mig själv till det kulinariska lyckokastet, samtidigt som jag log i mjugg åt vad ätteläggen gick miste om denna gång. Hustrun äter när (och om) det passar henne.
– Jag äter inte hundmat, sa han, sonen och tillredde själv sina studentnudlar med tillhörande smaksättarpåse, som alltid då den gemene fadern försöker förpläga honom med sekunda, ja rent av undermålig kost. Och visst, middagen hade sina estetiska brister, det ska erkännas. Men hade han bara smakat! Jag vet inte hur de bär sig åt, alla de där ”mästerkockorna” med alla sina fullkomligt förledande fat-fulla-av-frestelse-fotografer. Här startar man vid diskbänk och spis med de godaste föresatser. Men det blir liksom inte så som i de glansiga magasinen. Långt ifrån.
Resterna efter min solituda måltid gick i kattskålen på kvällen dagen efter. I en rostfri skål som får stå ute ibland så att även den fule strykarkatten (som lär vara far till vår egen katts sons storebror) kan få sig lite till livs. Den stackarn har det inte för roligt – mer än då han förlustar sig med vår lösaktiga katta. Morgonen efter var skålen så ren som vore den direkt tagen ur diskmaskinen. Jag tar det som ett slags beröm av min kokkonst – då annat erkännande inte gives.
Redaktören
DET HÄR ÄR INGEN MATBLOGG. Men eftersom jag tillbringar så pass många timmar i köket som jag tvingas göra, tänkte berömma en trotjänare, som varit i min tjänst i över tjugo år, sedan jag ärvt den efter mina föräldrar. Ett köksredskap som alltså har allra minst 65 år på nacken, troligen betydligt fler. Det är en kniv av fabrikatet ERIK ANTON BERG – Eskilstuna Sweden. Den trängs i lådan tillsammans med andra knivar som är så gott som sysslolösa. Där finns t.ex ett par betydligt yngre, exklusivare, dyrare men helt värdelösa exemplar. Snobbiga – men odugliga. Dessa är degraderade till att ta itu med frysta fiskblock och liknade.
Vad är då hemligheten med den här förskäraren? Jo, bladet förstås; tunt men styvt och i ett otroligt bra rosttfritt stål. Fördelen med det långa, tunt breda bladet märks t.ex när jag ska klyva en kålrot. Det klarar inte de tjockbladiga av utan att tillgripa våld. Lika väl skivar den vitlök i transparent tunna blad. Kniven har aldrig slipats – och därigenom fördärvats. Den har alltså klarat sig undan vandaler. Några tag mot skärpstålet och den exceptionella skärpan är återställd. Någon gång om året får den smaka det finkorniga brynet. Skärpan klarar såväl framdelskött och rökt lax i tunna skivor, som något åldrade tomater – de där som hellre spränger sig själva än låter sig skäras itu. Några omgångar i diskmaskin har den fått, innan jag hann sätta stopp för misshandeln, men den har klarat även det utan allvarligare men.
Att E. A. Bergs Eskilstunasmedja i början blev mest känd för sina rakknivar leder tanken till en grundligt insikt i eggens innersta väsen och ett imponerade kunnande om skärandets fysikaliska process. För mitt dagligliv är E. A. Berg’s redskap ett stöd och en trygghet. Denne trogne och potente partner finns inom bekvämt räckhåll under alla de ändlösa timmarna vid diskbänk och spis.
Redaktören
JAG STUVAR OM lite i magazinet. Bloggen Inkspots har sett nästan likadan ut sedan starten och det är en del ordningar jag vill ändra på. Till exempel finns inte ”Andras verk” kvar som egen avdelning. Saker som jag hittar och gillar kommer ändå in i ”löpet” och kan dessutom sökas i lilla sökrutan. Att ha privilegierade med egna sidor blir lite för mycket favoriserande. Det är egentligen bara Redaktörer som beviljas såna förmåner. Och en sån är ju jag.
ÄNDÅ VET JAG INTE riktigt hur jag vill ha det, jag vet bara att jag inte är riktigt nöjd. Mer ”ordning och reda” kanske? Det var ju en känd paroll. Fast nu har det blivit en antiparoll. Bloggen är i alla fall tänkt att lägga tonvikt på bild och audiovisuella uttryck i allmänhet och egna strävanden med teckning och skulptur i synnerhet. Papier-machésidorna får rätt många besök, vilket ju indikerar vad jag kanske borde lägga fokus på? Mer papier-maché. Det tål att grunnas på. Lite struktur och överskådlighet skulle nog inte skada i alla fall.
Även då var Nefertiti med.
AV EN REN HÄNDELSE finner jag just nu att den här lilla bloggen fyller år i morgon. Redan 3 år bliven efter ett gnälligt inledningsinlägg. Då ondgjorde jag mig över samtidskonsten som uttryck och att så många av denna samtida konsts utövare tycks lägga mest energi på att ”bli någon” och minst på att ”åstadkomma något”.
Nu må inlägget vara glömt och ligga underst i högen, ehuru den gamle redaktören fortfarande vägrar att begapa fusket och lättjan i ”konstsalongerna”.
Hur länge, hur ofta eller varför jag skulle blogga visste jag inte då. Helt säker är jag fortfarande inte, men kanske det klarna under året?
Redaktören
DET GÅR TID mellan den här konstnärens verk. Per Aspenberg producerar i stort sett bara en skulptur om året. ”Konstnär” förresten – många vill kalla sig det, men Per är det! Trots andra huvudinriktningar i livet (medicinsk forskning och utbildning bl.a.) och trots mediets vresighet och det faktum att han bara jobbar med det här under få korta sommarmånader, har han skapat en helt underbar samling. Och ”skulptur” förresten, levande skulpturer får man väl kalla dem – eller automata som i engelskan. Det handlar om sammansatta verk med djupt filosofiskt innehåll, som beskrivs och illustreras genom korta men dramatiskt kinetiska förlopp. Form, färg, händelse. Som krona på verken filmar, redigerat och tonsätter han skapelserna (han är en excellent cellist också.) Videokonst alltså!
För mig är det en högtidsstund varje gång Per ”släpper” ett nytt verk! Se bara här:
Varför gillar jag då det här så mycket, förutom att det är ett fullverk av ypperlig estetik och så symboliskt och varmt humoristiskt? Jo, jag tror att det kanske handlar om igenkänning. En sekundsnabb revy av mitt eget liv. ;)
Redaktören
Bokstaven Y på gång…
TOG LEKEN SLUT? Övningen med ABC-tramset gick i stå, slutade tvärt. Blev det mig övermäktigt? Nja, en längre paus har det blivit, men jag har nog tänkt att fullborda sviten – även om det bara gäller en fånig idé. Jag är på Y, som hakade upp sig lite, sen är det bara fyra bokstäver kvar att göra.
Nu är det ju också så med livet, att det inte alltid går som ett urverk. Och det är ju en himla tur! Det har kommit in en del saker att planera, åtaganden, jobb och projekt. Det är till exempel dags att blöta papper för en serie nya objekt i papier-maché. Det ser jag fram emot!
…och som den blev.
Redaktören
