NÄR DEN UNGE trälen efter en tid får ett avancemang och blir uppsyningsman över residensets inre skötsel, då duger inte längre den gamla slitna tunikan. En något värdigare dräkt måste han ha. Matmor och hennes tärna gör sitt bästa för att klä honom rätt.
RESIDENSETS TRÄDGÅRD är inte bara den skuggiga platsen under terebinten, där man har en god överblick över egendomen. Bland den överdådiga myckenhet av såväl grödor att äta som blomsterprakt för ögonen, finns dammar och bäckar i frodig grönska. Och minst ett källsprång med kallt friskt vatten. Den nye tjänsteanden är både strävsam och plikttrogen med sina sysslor. Glömmer att dricka. Z ser till att han både får i sig vatten och att han tar rast. Hon vill ju också sitta ner med honom en stund och få veta mer om sin vackre slav.
Z till sin make: ”Vesir, den slaven borde bli din frus!”
MARKNADSBILDEN blev komplett. Det tog tid, men nu kan jag äntligen fortsätta till nästa vers/illustration. Här har jag arbetat i lager, framifrån och bakåt i bild. Det kan kanske vara idé att prova den omvända ordningen och börja med bakgrunden? Det gör ingenting om jag kan rationalisera lite grann och gärna producera lite fortare. Det behövs många fler bilder, så som jag tänker mig det hela.
INGEN MARKNAD utan vimmel. Åsna med ryttare och en viktig figur till, men sen? Damens eskort (en marknad kan vara en riskabel plats) och förstås månglarna och deras varor, korgar, säckar och fraktdjur. Och köparna: Ett vimmel ska göras!
Och en senare enkel sidkomposition. Jag har svårt att sitta vid långa pass, numera. Ibland blir det bara någon kvart i taget och jag växlar gärna mellan bild och text också. Så det går inte fort, det här.
FÖR ATT KOMMA till marknaden, som min aktuella huvudperson gärna vill, använder hon sin egen lilla åsna. Det är knepigt med proportionerna: åsna – ryttarinna. Det ska vara ett litet djur, men det ska inte se ut som djurplågeri. Fast jag har sett mycket värre än så här. (Tyvärr.)
Att gå på marknad är ett nöje för den här personen och kanske kan det hända att någon vara lockar till köp. Jag tror det. Naturligtvis går hon i sällskap med sin man och ett par tjänare som beskydd. För på marknader samlas allehanda individer: Säljare, köpare och tjuvar. Så detta är bara en förgrundsfigur i bilden som jag hoppas att jag kan göra komplett. Det värsta är att storvesiren, maken, i kraft av sitt ämbete naturligtvis sitter upp på en häst. En ännu svårare uppgift än en liten åsna alltså.
DETTA WEBBMAGAZIN fyllde just 10 år. Utan något jubileumsfirande. Tio år är nog i mesta laget för bloggen. Den här typen av media verkar ha tjänat ut som kanal för egenpublicering. I alla fall har innehållet och formatet inte anpassats till mobilformat med enspaltsbilder och korta one-liners. Det verkar inte som om så många sitter vid en dator längre. Nu ser dessutom Inkspots ut att ha lidit av ”nyhetstorka” sedan i december. Det ger sig om redaktören får stoff till att fortsätta? Magazinet ligger ju i och för sig kvar där det ligger tills vidare.
En revidering av mitt förra engagerande projekt blev gjord. Nu stänger jag mappen om den ensamma värdshusvärdinnan i bergen. Allt kom inte med, till exempel övning i att hantera ett svärd. Motiverad, kanske, men nej. Istället tillkom ett antal andra uppslag. Manus och layout är klart.
ETT ANNAT, NYGAMMALT projekt har blivit återupptaget efter en tid i träda: Den gammaltestamentliga episoden som jag försöker på fason på – i ord och bild.
Husfolk och badbestyr.
Det är det välkända triangeldrama som intresserar mig. Inte minst för att händelsen är så bristfälligt beskriven. Den lämnar så många frågetecken hängande i luften. Det fattas så många uppgifter i berättelsen att jag känner mig manad att ge mig i kast med att fylla i det som saknas – och sett från ett annat perspektiv. Det får ta sin tid har jag bestämt, eftersom det ger mig en utmanande förströelse. Det är svårt, därför lockande.
En ung hebreisk slav
och en situationsplan över
händelsernas centrum.
Tillbaka i varmare länder igen alltså och till den berättelse om ohjälplig men likväl förbjuden passion, lojalitetsprov och stoiskhet som jag fastnat för och alltså vill undersöka närmare. På mitt sätt:
NÄR JAG RITAR spontant utan beställning, som numera är vanligast och en figur börjar dyka upp på pappret, vet jag inte alltid vad eller vem det ska föreställa. Som med den här till exempel. Men inte förrän teckningen börjar bli komplett, med bukett och chokladask, anar jag hans ärende och namn: Rolf. Kanske påminner bilden om någon jag varit bekant med, eller kanske bara känt till? Ett liv i sju decennier hinner ge en del referenser. Det är bara att bläddra bakåt i minnet. Och det här verkar vara Rolf, 32 år och montör på Scania-Vabis.
Med blommor, present och gå-bort-kläderna på, blir det tydligt att Rolf är på väg att träffa/uppvakta någon. Troligen så där i början av sextiotalet. Hos vem? Minst två flickor under mina skolår hette så, liksom det 28-åriga biträdet på Wienerkonditoriet uppe på Nygatan: Margareta.
Det råder bostadsbrist på den här tiden och det kanske är tur att rivningsivern inte riktigt har nått sin mest aggressiva kulmen ännu. För Margareta har tur att hitta och få hyra en gammal etta på knappa 20 kvadrat och för en månadspeng som hon har råd med.
…Det var väl ungefär så det var då; det fanns fortfarande omoderna lägenheter. Och det var hit, till Repslagaregatan 14B som hon bjudit Rolf på kaffe (och osålda bakverk). Hur dessa två ensamma hjärtan överhuvudtaget träffades, må jag låta vara osagt. (Jag vet inte.)
…När jag minns bostäder från den här tiden, andras hem hos kamrater till exempel, var det inget konstigt med en ved- eller gasspis i köket och en kamin i rummet. Margareta hade en fristående fotogenkamin. Idag kan jag tycka att det verkar ohälsosamt med förbränningsgaserna från en sån i bostadsmiljön, men hon tycks i alla fall inte ha tagit skada av sin tid i den gamla enrummaren nere vid bron.
Så småningom, ja ganska snart faktiskt, flyttade Rolf och Margareta ihop, till en tvårummare i det nybyggda bostadsområdet i västra stadsdelen. Ettan var alldeles för trång för två. Och de gifte sig förstås, mekanikern och konditoribiträdet. För visst var de båda som skapta för varann.
(Länkad till större bild, som fås med en lätt touche.)
MADAME SASHIGAWA plockar fram kortleken för några givar tillsammans med samurajen. Man kan spela om ära och insatser, men här här är det bara fråga om en lättsam variant av karuta*. De spelar som förströelse under årets sista timmar. Det hindrar dock inte värdinnan från att vilja vinna spelen. Och det gör hon faktiskt rätt ofta.
ATT BLI mörkrädd ute i skogen, när skymningen faller och man fortfarande inte har hunnit tillbaka till hemmets trygghet, är ganska naturligt. Särskilt med tanke på folktrons artrika föreställningsvärld i de här bergsbygderna.
”Skymning i skogen / Jag inbillar mig mycket / Det gör mig så rädd”
JAG LÄGGER TILL eller byter ut i det gamla manuset, vill känna att jag gör något. Och här tyckte jag ändå att det var påkallat att försöka illustrera madame Sashigawas bestyr i värdshuset lite bättre: Förberedelserna inför det stundande nyårsfirandet. Det trånga och enkla köket underlättar inte precis arbetet, men madame utnyttjar ändå skickligt de möjligheter hon har.
JAG SKULLE GISSA att det här fotot är taget 1955, en försommardag, sådär mellan tolv och ett på dagen. Jag vet inte vem som tagit fotot. Mammas Voigtländer tog 6×6, likaså min systers kamera och det här formatet är snarare 6×9. Fotografen kunde vara vem som helst som kom på besök och hade en kamera med sig. Motivet var ju givet, om nu ett par söta små barn råkade finnas tillhands och gärna ställde upp sig framför linsen.
Sedan var det bara att hålla kameran stilla och vänta in ögonblicket, vänta med att trycka av tills de båda vänder blickarna mot varann. Inget gloende eller flinande in i kameran. Nej det här ser ut som ett helt naturligt samtal mellan redaktören och hans dåvarande flickvän, Monika. Därför var den här fotografen tursam eller duktig. Troligen bådadera, men kanske inte professionell, eftersom skärpan kunde varit något bättre. (Det går an att klicka på bilden.)
…Då fotot togs var huset (som inte syns t.v.) nätt och jämnt färdigbyggt, trädgårdsarbetet hade inte hunnit långt, eftersom pappan hade heltidsarbete också. Redaktören och Monika hade inga synpunkter på det. De hade en fantastisk lekmiljö som det var.
…Jag kan undra vad de talade om?
Skolbespisningen, som såg till att vi barn fick ett mål mat under skoldagen, hade väl inte varit en självklarhet så värst länge när jag gick i skolan, från 1956 och framåt. Jag vet inte. Men till vår nybyggda lilla skola i Södertälje kom i alla fall rostfria matvagnar från en av de större skolorna i stan som hade riktiga kök. Oftast god och vällagad mat.
GODE GUD, välsigna maten. All mat, utom paltbröd med skinksås. Aptiten under min första skoltid var det aldrig fel på och det var ett smått vällustigt avbrott under skoldagen, när klockan ringde för ”frukostrast”. En fröjd som snabbt kunde förbytas i besvikelse, ja skräck och förtvivlan, då det visade sig att paltbröd var ”dagens rätt”.
…Paltbröd var, eller är alltså en anrättning gjord på blod och till utseendet vagt erinrande om bröd. Kokt, svart bröd. Simmigt kokvatten flöt ut på tallriken och täcktes bara hjälpligt av skinksåsen; en slev vit, relativt tjock sås med små fläsktärningar. Den var såvitt jag minns ätlig, men kvar på tallriken blev alltid den svarta, vedervärdigt slabbiga klumpen. Den som alltså hade ett namn som på något underligt sätt skulle rättfärdiga dess plats bland livsmedel. Nå, istället för att äta av styggelsen gick jag väl hellre småhungrig tills jag kom hem och kunde få mer tid att leka på rasten. Det vore inget mer med det – om det inte hade varit för Tant B. Man fick inte lämna, vare sig mat eller matsalen om inte tallriken var tom, eller om hon gav särskilt tillstånd. Och något sådant fick jag förstås inte. Paltbrödet och Tant B stod således i vägen för min frihet och glädje.
Tant B. Den tårtan och särskilt det lilla leendet var inte avsett för oss skolungar.
Tant B var ingen gosig mat-tant (troligen hade hon inga barn själv) och hon var den som skulle godkänna om vi barn fick lämna mat eller ej. Och hon var av den tydliga åsikten att barn ska äta vad som bjuds och framför allt göra som de blivit tillsagda. Hade hon bestämt att maten skulle ätas upp, så var det precis det som gällde. Hennes uppsyn (leendet på fotot har jag inget minne av) med en kall, stirrande blick, var mer än tillräckligt för att förminska en redan liten och timid lågstadiepojke. Jag hade bara en strategi, den enda möjliga: att vänta ut Tant B medan hon utförde sina bestyr i matsalen.
Jag satt av tiden med svartklumpen framför mig på tallriken. Och jag satt. Genom fönstren kunde jag se mina kamrater på skolgården, jag såg klockan i matsalen, hur oändligt lång tid som gick mellan minutvisarens korta steg.
”Saved by the bell.” Uttrycket fick sin särskilda betydelse när skolklockan efter en evighet äntligen ringde in för lektion och Tant B till slut gav sin tillåtelse: ”Ja, ja spring iväg då!” Det var i mitt lilla hjärta med en liten känsla seger som jag lämnade paltbrödet ifrån mig. Kanske var det inget ont i matsalsföreståndaren, hon var nog mest gammaldags och okunnig, men bara jag stöter på namnet ”B”, träder omedelbart bilden av en förfärlig lunchrätt fram för min syn.
