JAG HAR SVÅRT att bestämma mig för vilken versform jag ska välja. Jag tycker att jag kan ge tusan i svårighetsgrad, eftersom jag ändå redan är ute på bråddjupt djupt vatten med den här idén, men vilken meter och versfot passar till just det här uppslaget? Nu är det ju allvar. Nu handlar det om Affektion, Passion, Drama!

I nuläget har jag tre ”recept” att välja mellan: Blankversen, utan rim men med jambisk femtakt. Den ger ju lite mer frihet om jag slipper hålla reda på vad nästa rad ska sluta med. Terziner, med sin roliga ”3-rimsregel”, men går den ihop med berättelsens känslosvall, eller passar det måttet bättre för ett mer anekdotisk diktande? Alexandrinen då? Jamber och parvisa rim (fast jag vill ha dem på varannan rad och den rätten tar jag mig) och hela sex takter i raden. Det ger onekligen utökat spelrum för berättaren. Några tester har jag hunnit med, men förstås; bara råa utkast, skisser. När jag fastnar för ett av recepten och det blir ”skarpt” läge kommer troligtvis rapporteringen att bli sparsammare.

Sedan är valet av stil och teknik för bilderna inte heller avgjort ännu, trots läsekretsens välvilliga råd och synpunkter. Jag tror faktiskt att texten påverkar bildvalet och att bilderna styr hur texten ska formas. Kan det möjligen ge en vag beskrivning av det svåra livet vid pulpeten?
…Det är bara september ännu, så hela hösten, vintern och senvintern, då det är meningen att man ska hålla sig i sitt ide (särskilt nu och tills vidare) bör väl räcka för att antingen haverera eller avancera? Och hur det än blir med det; nog är det väl ändå behjärtansvärt att åtminstone försöka bringa ljus och klarhet i den av både historia och religion så negligerade episoden?

EN TRILOGI. Det är populärt i litteraturen. Ibland kan jag uppfatta det som marknadsmässigt, planerat författande och väljer hellre fristående romaner. Men inte alltid. En berättelse kan behöva fortsätta, men delas upp och skrivas i etapper. Särskilt när det handlar om människors liv, som löper över såväl generationsskiften som över skeenden mot den historiska fonden. Och en del författare lyckas göra sitt namn synonymt med god, berörande läsupplevelse.

Roy Jacobsens romaner läser jag gärna. Han hör till de författare som, liksom bara kommer och hämtar en. Man vet inte vart det bär av, men man får heller ingen möjlighet att inte följa med, om man nu råkat öppna pärmarna. Och i trilogin om Ingrid, hennes föräldrar och syskon och om det hårda livet på en karg och utsatt klippö i det nordnorska kustlandskapet, känns det snart som om man är där. Mitt i bland dem.
…I ”De osynliga” som börjar sviten, är det förkrigstid, i ”Vitt hav” råder tysk ockupation och i ”Fartygets ögon” är ockupationsmakten besegrad och Norge njuter fred. Men allt är inte reglerat och normaliserat i och med krigsslutet. Och…
…Nej jag nöjer mig nog med en verkligt varm rekommendation att läsa trilogin om detta inte redan är gjort. Min grundade mening är att för att dokumentärt material riktigt ska gå in, måste också ett gott mått inlevelsefull och konstruktiv fiktion till. Här saknas ingetdera.

Förresten: Om Svenska Akademin inte gör bort sig i år igen, och om man vill spara på Majgull Axelsson ett tag till, skulle i mitt tycke Roy Jacobsen vara en fullvärdig och helt riskfri kandidat. Hans författarskap står nog över Peter Handkes, även om man inte ska jämföra äpplen och knölig prydnadspumpa.

FÖR LÄNGE SEDAN, när molnen var berg av bomull; mjuka, luddiga och lika varma som sommardagarna – då drömde jag om att flyga.

Att sväva på egna vingar, upp till dem, över dem och sedan dyka rakt ner i molnbolstren. Sitta vid kanten, ropa och vinka ner till mamma. Sedan flyga igen. Så lätta var mina tankar då, för länge sedan.

Nu är jag nöjd med att gå här på jorden och det är högst motvilligt jag sätter mig i en flygmaskin, de gånger jag ändå gör det. Vilken misskalkylering, vilket övermod, att tro att man kan få över 80 ton av metall, taxfreepåsar och mänskligt kött att sväva! Vråken skrattar åt oss. Och med all rätt.