SÅ BLEV AFFISCHEN färdig också. Det vill säga; den får duga nu. Den ska få sitta på insidan av dörren som ska stå öppen in till ”visningsstallet”. Förhoppningen är att någon ska bli nyfiken och gå in. Jag känner mig effektiv, vilket är en bekant och trevlig känsla från förvärvstiden. Fast jag kan faktiskt jobba på nuförtiden också, när motivationen finns.
Så då ska allt vara färdigt alltså. Två USB-minnen med vardera två videofiler, AVI och MP4. Dessutom ligger en reserv på servern ifall jag skulle råka tappa bort båda minnesmojängerna. Ta i trä!

Redaktören

JAG HAR SVÅRT att tackla situationen ”färdig i god tid”. Det måste vara ovanan som sitter i ännu. Att tangera deadline har mer varit min rutin. Således råkar jag in i det obehagliga tillståndet av olust (tidigare beskrivet här i magazinet). Det är den där känslan att inte kunna/vilja sätta igång något nytt. Oföretagsamheten hotar slå klorna i mig.

Att göra någonting helt annat som känns trevligt (förutom hushållsarbete, som inte hör till kategorin), brukar kunna hjälpa. Därför tog jag mig för att försöka måla en filmaffisch. Alltså; maka undan lite så att staffliet blev fritt och röja lite bänkyta för pastellskrinet. Det var länge sen dessa färger fick luft! Varför det blir så vet jag inte. Det är ett skönt medium med intensitet och lyster. Med många möjligheter också. Fast nu är jag otränad, det känns. Två hela kolkritor gick åt till bakgrundens svärta. Men jag märkte att jag har gott om kritor. Flera askar med ”refiller” också. Så varför inte ge pastellmåleriet lite uppmärksamhet – istället för att gästas av håglöshetens bleka spöke?
Det bildas rätt mycket stoft, särskilt så som jag trycker pigmenten på kartongen. Hälften av kritorna verkar hamna som mjöl på golvet. Så det kan ju räknas som en nackdel och det som sitter på pappret sitter inte heller särskilt fast. Det är kanske också en nackdel. Man kan fixera, men hur det än är, tar det lite av intensiteten i färgerna (bäst att sätta glas framför och ram kring). Men för övrigt ser jag bara positiva egenskaper. Helt luktfritt t.ex. och händerna blir härligt färgglada! Det går dock lätt att tvätta dem rena igen.

I morgon i dagsljus, ska jag gå vidare, justera linje och färg och se om jag kan få dit lite text på ett snyggt sätt. Så kanske jag klarar att hålla HÅGLÖSHETEN stången, denna gång också?

Redaktören

VECKORNA HAR GÅTT och nu är vi snart framme vid premiären – urpremiären! På fredag kväll sätter Konstnatten igång och förväntansfulla massor trängs på Beteby Konstgård för chansen att få en skymt av min vittomtalade skapelse. Man knuffas, slåss och trampar ner varandra…
…eller så blir det som förra gången; en och annan släntrar in från mörkret och snålblåsten, kastar ett öga runt i rummet och lunkar ut igen. Ett 6-minuters bildspel är ju inte så mycket att komma med, så det är tur att vi är fler som drygar ut attraktionerna. Två, tre målande artister, en skulptör, en dansare och en bildspelsaktör (en annan) svarar för kulturen. Jag med min föga seriösa ”kortfilm” får stå för den lätta underhållningen. Vad som lyfter min produktion är de cellistiska stråkdragen som beledsagar sagan. Det är inte alla som kan städsla en studiomusiker minsann! Men jag håller mig åtminstone till ämnet: ”Det var en gång…”

(Beteby Konstgård har nr 29 på Konstnattens karta.)

Redaktören