VI ÄR INTE sådär jätteintresserade av shopping, min fru och jag, men kommer man till Lissabon möts vi av ett utbud som vi, från Värnamo, har lite svårt att värja oss helt emot. Men vi går mest runt och tittar ändå. Ett par skor till redaktören blev det i alla fall, eftersom det snart skulle gås på kalas. Och nya loafers kan nog betraktas som en god och behövlig investering.
Second-handbutiker brukar inte vara min förtjusning, med mindre än att där finns en bra gubbavdelning, med intressanta ”hårdvaror”. En som bara har kläder men ändå borde kunna koras till världens bästa, var detta trevliga etablissemang, som skänkt de tröttgångna och otåliga en barmhärtig tanke. En rejäl del av lokalen hade en välförsedd bar med förfriskningar, snacks och bakverk – typ pastelaría! Försedd med en kall öl, lämnar redaktören gärna sin redaktörska att bläddra bland klänningarna.
Kondensen på de iskalla ölglasen är vacker att skåda. Den svalkande och törstsläckande effekten ska förstås inte heller ringaktas. Därför kan det bli ett och annat glas under promenaderna. Och mot eftermiddagarna blir man lätt lite hungrig. Att hitta restauranger är aldrig svårt, men att bestämma sig för vilken, kan eventuellt bereda en svårigheter. Vi brukar välja de mindre syltorna där vanliga portugiser äter. Halstrade sardiner och stekt lever (på portugisiskt vis) är två måsten. Och en liten karaff av ”husets”. Redaktörskan äter uteslutande fisk.
Inga snobbiga finesser eller annat tjafs, utan helt ärlig, vällagad husmanskost som du lätt kan få modifierad och kompletterad efter egna önskemål. Och när notan kommer efter efterrätt och kaffe, är den inte mycket större än vad en ”dagens” eller pizzan kostar här hemma. Och man är vänliga, förekommande och tålmodiga, med ytterligt få undantag. Här trivs jag! Alla de turer som Ledsagerskan och jag har gjort till det här landet under åren, har gett ett massivt intryck av att portugiserna är ett vänligt folk. Att damen vid min sida har språket som modersmål, kan möjligen spela viss roll, men knappast någon avgörande.
Sitter vi ute är gatulivet alltid inspirerande att betrakta. Scener och episoder utspelas inför observatörens ögon. Det är bara att vrida blicken och zooma in på olika skeenden. Ett par robusta polismän bevakar trafiken från en post utanför metrostationen. Synbarligen lojt sysslolösa under julisolen, i brist på brott att stävja. Men kriminalitet vidlåder naturligtvis även detta goda land, det nysskrivna till trots och plötsligt förändras scenen. Med fasthet och auktoritet ingriper poliserna då någon för mig och Redaktörskan okänd överträdelse är i färd att begås.
Vad den unga kriminella med så oskyldigt utseende gjort sig skyldig till, har jag vid detta inläggs införande naturligtvis ingen aning om. Men cykeln konfiskerades och sen var det lugna gatan igen.
Foto: A.P.
När vi rör oss i olika områden och i olika kvarter, rör vi oss i också både nutid och dåtid. Många stadsdelar var hustruns hemtrakter i ungdomstiden. Minnena väcks och även om en hel del förstås är förändrat, så är stadens kärna sig lik. Och hon har mycket att berätta. Om saker som en svensk med en trygg uppväxt kan ha svårt att sätta sig in i. Jordbävningen minns hon som något nästan lite spännande. Då fick de ledigt från skolan. Men med diktaturen var det annorlunda och hon beklagar ibland att vi aldrig fått uppleva en Salazar. Då hade vi kanske kunnat slippa de idiotformeringar som Sverige visar upp idag.
Efter revolutionen hände mycket med Portugal och efter EU-inträdet än mer. En byggboom som möjligen kulminerade under Världsutställningen 1998 i Lissabon, har skapat oräkneliga nya bostadsområden, liksom upprustning och utvidgning av vägnät, tunnelbana och tåg. Vi är eniga om att ifall vi bodde här, skulle vi göra oss av med bilen. Den behövs inte.
Sexton år har gått sedan ”Expo -98”. Då var här ett myller och bra mycket trängre. Hus och paviljonger står kvar, med nya funktioner. Dock tycker jag det låder en ödslig känsla över området. Den då så hänförande futuristiska arkitekturen känns idag också en aning omodern och bedagad. Byggmaterialen åldras inte heller lika värdigt och skönt som på husen i de gamla, än mer slitna stadsdelarna. Lissabon är en modern 2-miljonersstad, som lyckats behålla mycket av sin ”naturliga” skönhet – och sin varma själ. Man återvänder gärna.
Redaktören
För att värna de ömtåliga spetsarna på akvarellpenslarna, klipper du lagom längder av Macdonalds-/Burgerkingsugrören som du fått för många av och så förtänksamt sparat. De passar från nollan till sjuan (åtminstone) och ger ett enkelt men effektivt skydd åt de kostbara stråna.
NÄR MAN ÄR på resa, skulle man kanske inrikta sig på miniatyrer? Jag brukar packa ner ett block och en penna och ibland det lilla målarskrinet också. Nu har jag dessutom fått ett par handbundna skissböcker av min dotter, i precis lagom format att ha med sig. En skönt kvadratisk och en lågbred, som mitt 50-tals vilda västernserier. Med miniatyrer får man plats med många bilder i blocken. Och så tvingas man snåla in på detaljerna. Det ger bra övning i att sålla fram det väsentliga i motiven.
Det har hänt att jag har satt mig på ett café, med en öl och ett glas vatten (ölen till mig och vattnet till måleriet). Men det kan vara svårt att hitta det rätta, lugna stället.
NÄR JAG JOBBADE i Lund, på det stora sjukhuset med över 3000 anställda i organisationen, gavs det rika möjligheter att tillägna mig intryck av människor, individer av alla slag. I arkiven hittade jag denna skiss (utan Tove Janssons lilla infällda figur). Det är en snabb minnesskiss som föreställer en person som väckte min uppmärksamhet. Kanske mest för den upprättstående hårtofsen? Jag har ju tidigare berättat om mitt förhållande till hårknutar, tofsar och svansar. Den här damen hade tofsen samlad mitt på hjässan. Först upptäckte jag henne i matsalen. Man äter ju inte bara i en matsal. Man ser sig omkring också. Vid ett senare tillfälle kunde jag studera henne på väg nedför Getingevägen. En person som inte bara till det yttre liknade lilla My, utan också, av sättet att röra sig att döma, hade en del av lilla Mys självsäkra personlighet. När jag kom upp till min studio igen, gjorde jag skissen, för att liksom befästa intrycket. För jag blev rätt så fascinerad och gillade stilen.
I OCH MED och som direkt följd av mitt studiebesök i ostkustskärgården, har jag tvärt bytt idé, ämne och titel på mitt eget sommararbete. Lite sent i almanackan, javisst, men det såg nästan lika illa ut förra året. Och andra faktorer talar för ett bättre och produktionsvänligare projekt. Nu fattas bara att röja på ritbordet, plocka fram papper och pennor och med skärpa uttala den magiska formeln: ”SÄTT IGÅNG!” (Det är bara det som fattas.)
JAG HAR BERÄTTAT
Ett ”studiebesök” här, är en vederkvickelse. Per och jag är kolleger i så måtto att vi båda gillar att omvandla materia från en form till en annan. Och att få studera tillblivelsen av denna sommars häftiga projekt, är en favör jag sätter stort värde på. Arbetet pågår ännu, i och utanför verkstaden, med intrimning och justering, så jag tänker inte visa något ännu, mer än en beskuren detalj. Det vore att gå händelserna i förväg. Men jag kan tala om att det blir något skönt brutalt – och MAGNIFIKT!
Pers verk är alltså inte bara snidade träskulpturer av hög konstnärlig klass. Det rör sig om sammansatta skurna träobjekt; figurer och mekanismer som samverkar till totalupplevelser. En slags automata. Man lämnas näppeligen oberörd av de oväntade skeendena. Ett gott mått humor är en grundingrediens i verken, men den hanteras med precision och balanserar fint med den melankoliska ton som också framträder i konstverken. Inget är för mycket – inget är för lite.
Flera av styckena som beledsagar Pers 3D-anekdoter i filmen, är Pers egna framföranden och redaktören fick smakprov ur Bachs sviter för solocello medan förmiddagens ljus silade in i storstugan. Radio, CD och Spotify i all ära, men ”levande” musik är fortfarande något synnerligen speciellt. Och Bach är ju nu en gång Bach – en av de klara favoriterna. En vacker minikonsert som också i hög grad har en direkt koppling till mitt eget sommarprojekt.
Som gäst har man det bästa tänkbara logiet; ett rum med fönster åt två håll. Båda med sjöutsikt. Som synes kan man inte komma närmare vattnet utan att falla i. Och om inte föll precis, så vräkte den gamle redaktören sin lekamen i det svalkande sundet. Även en sån här kortvisit kan bli väldigt innehållsrik.
DET BLEV TOMT. Barn och barnbarn på besök, i två på varann följande omgångar och nu; tomt! Bara husfolket kvar. Lite vemodigt. Så blir det tvättat ett par maskiner. Dagen är som gjord för det; varm, torr sommarvind torkar tvätten på dryga timmen. Sen får man väl ta tag i sin vardag igen. Händelsekedjan är inte slut ännu och en mellandag bör väl tas tillvara på ett sätt som passar den. Tvätt är ett sätt, klippa gräs ett annat.
