NÄR GÄSTERNA GÅTT slår man sig ner med ett glas av den överblivna ölen, laddar in Spotify och pustar ut ett ett slag. Det mesta är redan röjt undan. Med engångsservis och diskmaskin är detta ett lindrigt jobb. Det våra vänner förlorar i finess, vinner vi i bekvämlighet. Huvudsaken är i min mening ändå att man träffas då och då. Smörgåstårta är nu ett beprövat koncept för att slippa grunna över tjusiga menyer som man ändå inte går i land med. En hel del tankebry, javisst, men man får nog vara betydligt klantigare än jag för att misslyckas helt och hållet.
Men det är viktigt med måtten. När den för ändamålet specialtillverkade (av mig) smörgåstårtebrädan som jag med timslånga mödor fyllt med brödskivor och de läckerheter jag förmått tänka ut, åter blivit blottat under aftonen, är det ett tydligt tecken på att dimensionerna varit för små. Våra vänner fick gå hungriga hem.

Jag tror att det går att utöka bredden med bortåt 8-9 centimeter med tanke på innermåtten i kylskåpet. Det skulle innebära en extra rad formfranska med bortskurna kanter – vilket är en ökning på nära 25 %. Detta i sin tur innebär: antingen att vi kan öka det totala antalet anspråkslösa vänner från 15 till 18 och trekvarts eller, vilket just nu ter sig mer anständigt; att öka mättnadsgraden hos de ursprungliga 15 med 3,75 %.
Vad som också slår mig i denna sena stund (efter ytterligare en överbliven öl), är att höjden mellan hyllplanen i kylskåpet, med nuvarande indelning, ger en fri höjd på nära 40 cm. Med ett fiffigt distanssystem skulle jag kunna bygga på smörgåstårtebrädan med en ovanvåning med samma mått. I ett magiskt nu dubbleras allting! Frågan är bara om jag då ska satsa på fler vänner – eller mättare vänner?

Redaktören

NÅGON ELLER NÅGOT påminde alldeles nyligen mig om Tove Janssons berättelser om Mumindalen och dess invånare. Så när jag ändå skulle till biblioteket passade jag på att låna hem ”Trollkarlens hatt” igen. Det var väl sisådär 55 år sen sist. Då var det syrran som hade den och jag lånade och läste. Blev riktigt fängslad och läste sedan i rask följd resten i serien. Det är förstås en underbar bok, liksom alla de andra om den här mycket speciella dalen, om alla de udda personer som bebor den och om den långa rad av äventyr som tycks starta så fort familjen vaknar ur sitt vinteride.

Vid återläsningen märker jag hur vidsynt, särskilt Muminmamman är. I Muminhuset får den som dyker upp pannkaka med sylt, kaffe – eller ett fat med mjölk, om man är mycket liten. Muminpappan ombeds att ordna ny sängplats ifall det visar sig gästen tänker stanna. Detta trots att huset egentligen redan är fullt. Inte ens den mindre trevliga Morran körs iväg, trots att marken fryser till där hon står. (Hon går självmant när hon är nöjd). Här har härkomst ingen betydelse. Det är mångkulturellt så ini norden och alla de ”sorter” umgås och man får vara den man är. Hemulen, som går omkring i (sin mosters) klänning och till och med knixar när han tackar (för det ser så fånigt ut att buga i klänning), får göra det, utan att någon fäster en tanke därvid.
Skulle vi en dag, gud förbjude, få fel folk vid makten åkte väl denna subversiva berättelse på första bokbålet.

Redaktören

DEN NORMALT SÅ stillsamma trafiken till min blogg antog groteska proportioner igår och redan under morgontimmarna idag var spamrobotarna igång med nytt rekordförsök. Över 70 nya skräpkommentarer. Spamfiltret fungerar bra – urskiljer och samlar ”lämningarna” i skräpkorgen, men det är ändå väldigt irriterande och faktiskt lite kränkande angrepp. Nu provar jag ett nytt tilläggsprogram som ska mota Olle i grind, så får vi väl se om det fungerar. Kommentarer är välkomna, men från Er, levande varelser tack!

Redaktören

JAG ÅTERVÄNDER till Alexander Daniloff’s bild, som jag nyligen skrev om. Visst är det ett mästerligt ”familjeporträtt”! En söt, finklädd liten familj. Men direkt kommer funderingarna, alla de där tankar som ”riktig” konst ofta inte förmår generera, trots att det bland annat är just det den ska: ”Ställa frågor”. Den här bilden ställer många:

Först snuddar man förstås vid funderingar om hur det gått till. Vi kan låtsas annat, men erkänn att du också undrar! Hur gör dom? Sen kommer allvarligare tankar kring hur och var de ska leva sitt äktenskapliga liv tillsammans. Strandnära får man förmoda och mest på land. Pappan har ju sina begränsningar. Hur löser de bostadsfrågan? Matros som han är, kommer han att vara ute på resor i tjänsten. Så det blir mamman, förstås, som tar hand om barn och hem.
Det vilar en högst påtaglig melankoli över bilden. Och det är inte svårt att inse varför. Olikhet skapar oginhet. Hur ser omgivningen på den här avvikande alliansen? Hur stor är toleransen? Vem kan låta bli att undra? Gossen, med sin fina plåtbåt, som snart ska börja skolan – vilka tillmälen och glåpord – och värre saker, ska han behöva stå ut med från kamraterna, för att han inte går och ser ut som de? Och hustrun, ska hon behöva ta emot hatbrev och hot för sin kärleks skull? Ska hon bli avvisad från affären, få höra: ”Stick tillbaka dit där du hör hemma”? De här frågorna stämmer mig till vemod. Det finns förvisso ett ljus i färgerna som talar för kärlekens möjlighet att övervinna allt! Men varför måste den kämpa?

(Det sägs också (bland mycket annat) att Konsten ska ”beröra” och ”påverka”. Jag kan just nu inte erinra mig något verk av den ”riktiga konsten*” som berört och påverkat mig mer.)

*Illustration är som bekant inte konst. (Red.s amn.)

Redaktören

JAG BLEV FÖRTJUST i den här matrosen direkt. Det är den ryske bildmakaren och mångkonstnären Alexander Daniloff, numera boende och verkande i Italien, som skapat den något satte men charmige sjömannen. Han ser ganska redig ut, som en som man skulle kunna ta en öl med. Men jag skulle aldrig gifta bort min dotter till honom.

Alexander Daniloff är en av de där illustratörerna som förmår engagera mig med sina bilder. Jag vet egentligen inte vad som gör det, men det måste ju vara något med innehållet och med sättet att framställa bilden. Något som gör den ”äkta”. Jag tror inte jag har fel om jag säger att han trivdes medan har ritade bilden. Den ”ytlige” matrosen har fått både själ och karaktär. Det hade inte blivit riktigt samma sak om konstären låtit bli slagen på byxorna till exempel. Alla bildmakare iakttar på sitt sätt och hittar sina detaljer. Att gylfen visserligen är knäppt, men ändå glipar är en sån sak som jag aldrig skulle tänka på.

Och så är Daniloffs bilder så välgjorda och så fulla av värme att det är en fröjd att besöka hans website. Den visar inte bara en glänsande konstnär utan också en produktivitet som bara den gör mig grön av avund.

Och se där! Där har vi ju vår sjöman igen. Nu med familjen. Gossen är pappa upp i dagen – nästan. Jag missbedömde grovt denne gode och tillsynes lika ”produktive” familjefar. Hans söta fru är en riktig ”snäcka”!

Så en tur in i Alexander Daniloffs underbara bildvärld kan varmt rekommenderas!

Redaktören

EN SÖNDAG PASSERAR tämligen obemärkt. En hel dag då så mycket nyttigt kunnat göras, men som mest blev som vanligt; outnyttjad. Inget hände – inget blev gjort. Det var meningen att plattor skulle läggas i trädgården, men förarbetet blev försenat och därmed fick plattläggaren hitta på annat att rikta fokus mot. Projektet? Nja, det behöver sina lediga dagar också och frestelsen att sträcka ut sig på schäslongen med den påbörjade boken är inte alltid lätt att motstå. Och gör jag det – somnar jag ofelbart inom ett par minuter. Och så går det en timme av den lediga dagen, i drömmarnas lustiga land.

Sägas bör att jag var uppe tidigt i morse. Tjugo i sex, av någon underlig anledning. Det händer aldrig annars. Smög mig till en kopp kaffe medan jag höll ett öga på ett rådjur som klev in på tomten. Jag kände mig manad att vaka över hustruns rosor och tulpaner. Men det slanka och smidiga djuret passerade bara, utan att göra planteringarna minsta förnär (även om det såg lite nära ut ett par gånger). Tänkte jag på kameran?
Och kaffet – det som aldrig smakar så himmelskt som i dygnets tidiga timmar. Med den heta koppen som ångar av ren, mörk vällust och den nyuppstigna solens flacka strålar genom fönstret, är världen så dags en inbjudande lekstuga. Bara att sätta igång! Men den här kroppen, denna nu rätt gistna skuta, var av annan åsikt. Det var illa tidigt det här. Tror allt vi låter förtöjningarna ligga som de är och purrar in igen. Drick upp kaffet och gå till kojs! Ja, och man ska lyssna till de äldres visdom.

I det här huset har, som tidigare antytts, den bäst lämpade delegerats köksansvaret. Den bäst lämpade är ingen indikation på hög kompetens, bara på något högre kompetens. Och det är, som tidigare antytts, ingen lätt sak att vara kock/hovmästare i det här huset.
-Va’ får vi?
– Idag blir det grillad entrecote med ugnsbakad, persiljeströsslad klyftpotatis och en pikant sås.
-Hur lång tid tar det?
-En timme ungefär.
-Så lång tid väntar jag inte!!
Här är jag bergfast. Om processen tar en timme (minst) får den göra det. Jag är gubevars ingen trollkarl. ”Ta en macka då!” Men det faller gunstig herrn inte i smaken. Han försvinner tillbaka till sin håla och därifrån hör intet mer.

Så hackas det, kors och tvärs, lök, persilja och suchiniinkråm. Ost rives, lite salt här och peppar där, koll på ugnen, dra fram ännu fler pannor och kärl. Det puttrar där och blir gyllenbrynt där. Vad var det Tage Danielsson skaldade om ”…då är det som vackrast i ett kök”? Inte här. Till slut får också entrecoteskivorna, indränkta i hemlagad grillsås sin prövning i infernot bakom ugnsglaset.

Ätteläggens tallrik får inte innehålla något grönt (potatis, ris och pasta frånräknat alltså). Heller inte någon rött som tomat, paprika eller orangea morötter. Fi donc! Därför är det extra svårt att försöka göra en estetisk presentation av rätten. Sen har jag inte heller fallenhet för matfoto – det ska erkännas. Men kommer talriken tom tillbaka från hålan där han dväljs, tar jag det som ett försynt erkännande.

Hustrun som tillbringar dagarna, söcken som helg, i den trädgård, som jag måste tillskriva ett gott mått av floral fägring – redan, meddelas att middagen är serverad och jag tar mig för att presentera menyn. Men jag hinner inte längre än till ”entrén”:
– En ostgratinerad succhini med persilja och lite svartpeppar…
– Ost? Ska vi ha ost på allting numera?
Jag låter henne grunna på det själv. Jag gillar ost och sätter mig till bords med gårdagens Värnamo Nyheter. Kanske inte det mest spirituella sällskapet, men det får duga. Av erfarenhet vet jag att jag inte får annat sällskap, inte så länge solen ännu står högt. Lagom till Rapport sätter jag trädgårdsmästarens tallrik i mikron och serverar framför tv:n. Och så korkar jag upp en flaska som vi sparat ett tag och jag gör henne sällskap, fastän jag redan ätit – för några timmar sen. Det är ju söndag.

Det är typiskt för såna här helgdagar, som hade kunnat vara så användbara. Om bara en av de 100 saker som borde göras hade blivit utförd – ja då hade det bara varit 99 kvar.

Redaktören

MOT KLARBLÅ SKY vajar den där, Fanan! Ej för Konung och Fosterland, men för Arbetaren som både sytt symbolen och tillverkat flaggstången. Nej igår ”glömde” jag att flagga, men Idag! Det här är arbetarens dag – min dag. Jag är inte särskilt nationalistisk; Sverige är en plätt på jorden där jag händelsevis blivit född, där jag förstår språket och blivit van vid livet. Pippin som kommit med på bild, struntar i det blågula tygstycket som fladdrar i vårvinden. Och det gör den helt rätt i. Den behöver inte veta vad landet heter och var dess gränser går. Om den har ett estetiskt sinne, kanske den tycker det ser vackert ut. Det gör jag. Fågeln är ju också i hög grad arbetare. Men den stackaren får inte ledigt idag. Så jag flaggar också å blåmesens vägnar. Det är en kylig dag, men så är det ju ofta det här datumet, i det här landet och klimatområdet – där jag och pippin råkar bo.

Redaktören