VI BESÖKTE BLÅ HUSET igår, såsom en tradition den här tiden på året och fann som vanligt den mysiga stämningen i konstgården. Tinder, dofter och vackra saker av paret Christine och Stefan Bennedahl och några inbjudna kreatörer. Man ska vara försiktig med att skaffa sig traditioner, sånt beskär bara ens frihet, men att denna återkommande adventsutställning kommer att fortsätta länge – ja det får man ju hoppas.

I anexet, Röda Rummet, har denna gång installerats en märklig grupp. Den imponerar på många sätt: genom omfånget, genom det satiriska anslaget och genom det goda, lite spefulla humör som genomlyser verket. Det här är en iscensättning och ett åskådliggörande, en lekfull analys och förstås samtidigt en personlig kommentar. Det handlar om makten, över vilken såväl Alfred Jarry* och Stefan Bennedahl sätter ett löjets och humorns ljus på. Men det en strålande skön uppsättning i Röda Rummet.

”Kung Ubus hov”. Stefan Bennedahl 2013.

Märkliga, bisarra skepnader…

Man kan säga att Stefan för det mesta brukar överraska med sina idéer, infall och sina speciella ”projektioner”. Inget undantag denna gång. Det centrala verket är denna gång ”Kung Ubus hov”. Att kalla gruppen ett mästerverk, är att vara alltför snål i omdöme.

Det är en sammansatt installation bestående av ett (oräknat) antal av de som vanligt mystiskt, tungt sorgset stämda figurer som blivit ett något av kännemärke för konstnärens ”personbeskrivningar”. Det är en blandad uppvaktning i en bisarr och om än med komiska drag, ganska dyster audiens där var och en av figurerna ändå särskiljer sig som individ.

…en dyster hovaudiens…

Denna uppvaktning utgör således en brokig blandning undersåtar i det Ubuiska hovet. Jag vet inte mycket om Kung Ubu, mer än att det var en härskare som, liksom så många andra av sin sort, var en pest och plåga. Man kan förmoda att sånt sätter sin prägel på kuvade hovfunktionärer.

…för en tyrannisk kung!

Kungen själv ger verkligen ett elakt intryck. Tunn, ful och uppflugen på sin höga tron som tycks besatt med priset för den ernådda makten. Makten och härligheten kostar nämligen.
Det är lätt att skena iväg i tanke och fantasi – att förmedla intrycken är svårare. Därför kan ett eget besök varmt rekommenderas. Det här verket ska ges tid, mycket tid!

*Alfred Jarrys teaterpjäs om Kung Ubu hade premiär 1896.

Redaktören

NÄR JAG DROG ut ett akvarellblock ur hyllan, föll detta foto ut och landade på golvet. Det är taget någon gång i 1990-talets blyga början – antingen av Ingemar eller av Roger. Båda fotografer på Fotoavdelningen, Universitetssjukhuset i Lund. Där hade jag själv också min dagliga syssla. Detta speciella tillfälle var en kamratlig utflykt till Dyrehavsbakken, eller ”Bakken” som vi, bosatta nära sundet, plägade benämna etablissemanget ifråga. Målet ligger någonstans på sträckan Köpenhamn och Helsingör och med Öresundskortet lades rutten: Lund-Helsingborg-Helsingör-Bakken-Köpenhamn-Malmö-Lund. Med anhalter. Helt perfekt picknickmål för ett gäng bildmakare inom det medicinska området. Jag tror vi var fem. Resten iddes väl inte.
Det här var inget studieresa bekostad av Landstinget, utan säkerligen bara ett sätt att omsätta ”kaffekassan” i något personalutvecklande syfte. Det var en helt kravfri utflykt och ett av dessa lovvärda initiativ som jag tyvärr inte kan göra mig själv heder av att ha kommit på.
Att döma av klädesvalet på bilden, var det nära till höst. Kyliga morgnar och varma dagar. Betrakta gärna redaktörens djärva stilblandning som tyder på en mellanäktenskaplig period (91-94). Mina arbetskamrater var troligen alltför finkänsliga för att vägleda en vilsen tecknare. Eller så gav de bara fan i det, vilket är mest troligt. Vad jag minns från tillfället är en behagligt otvungen dag på tåg, på färjor och i goda vänners lag – danskt öl, diverse attraktioner och spunnet socker. Jo! Sedan barnsben är detta svårhanterliga, söta och kladdiga livsmedel en passion för er förbindlige undertecknade. Jag vet, sockervadd är varken ’comme il faut’ för en vuxen eller det minsta nyttigt. Det är heller inte gjort på något annat än vanligt socker… Det är bara det att det är så förbaskat gott!

Redaktören