OM MAN SÄGER så här: Jag har ett uppslag ibland mina anteckningar. Egentligen bara sex ord bland annat klotter. Men jag ryser själv av dem. Det är en idé som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Vad ska jag försöka snickra ihop av den? Ett bildspel med berättarröst och skälvande stråkackompanjemang, som tecknad serie eller som bild-textberättelse eller prova på att skriva ner idén som en novell? Bilder är ju mitt medium så kanske ett illustrerat bildspel ändå är det som ligger närmast i tanken? Uppslagets art ligger i kategorin kusligheter/rysare. Ganska annorlunda område vad mig beträffar. Jag gillar egentligen inte genren ”thrillers”. Men när nu tanken bara dykt på mig sådär, kan jag inte annat än att ta tag i otäckheten – och åtminstone utvärdera idén. Även om den samtidigt skrämmer skiten ur mig.
Nästa fråga är om jag kan hantera uppslaget utan att sabba det. Hur ska jag handskas med idén så att berättelsens adressater upplever samma obehag som jag själv? Om en synnerligen vedervärdig varelse ingår i handlingen, ska jag visa ”hen” eller bara antyda närvaron? Hur ska jag fixa ”dramaturgin”, få maximal otäckhetseffekt? För det är verkligen inget trevligt jag har att berätta.
Frågan är också vad jag ska ska ha ”produkten” till när/om den blir färdig. Men det problemet ser jag som det minst viktiga i det här dilemmat.

Ifall jag förefaller desperat i att hitta på något övervintringsprojekt, kan det nog stämma väldigt bra. Efter helgerna har jag ingen åstundan att lägga allt fokus på hushållsbestyr.

Redaktören

DET VAR KALLT. Minus femton i morse. Koltrasten sitter uppburrad i linden. Hoppas han hittat något gott på fågelbordet, så han slipper vara hungrig. Det här är vinter.
Uppe på trädgårdsmuren pågår materialtester. Till våren får jag väl utvärdera hur regn/snö, vind och kyla far fram med min lilla sjöjungfru i fiberepoxi. Jag förväntar mig att inget särskilt ska hända.

I stugan brinner veden i spisen. Det känns tryggt. Vi har en lång, mörk och kall sträcka framför oss innan tussilago och takdropp och än har vi inte bytt almanacka. Men veden räcker och det går ju an att titta på den tidiga blå skymningen, inifrån ett varmt och ombonat hus. Tänk om alla fick ha det så.

Redaktören

UR DAGBOKEN:

Minus 10 på morgonen och det lätta snötäcket ligger således kvar. Det känns som om jag inte kommer att få se barmark på länge. Men man vet aldrig. Kattan uppskattar att ligga inne i värmen, men ibland måste hon ju ut och göra vad hon ska. Det sker tveksamt.

Efter helgen känns en söndagsförmiddag utan några särskilda plikter ändå skön och avkopplande. Jag försöker komma igång med skissandet igen. Det går trögt som alltid efter uppehåll och jag har ingen riktig målinriktning för stunden.

Trögheten försvinner snabbt om man sitter vid en stund och kommer igång. Bilden som börjar växa fram stimulerar i sig. Så brukar det alltid vara. Men det är just det där med att starta. Ändå finns två, tre bra uppslag som väntar på att prövas. Det är nog bara den lilla gnistan som saknas (den jag antagligen nämnt ett antal gånger redan).

Redaktören

GÄNGET VAR HÄR, vår vänkrets av relativt jämnåriga med närliggande intressen . Ur en av bilarna kom ett fyrmanna luciatåg. Vackert, om än med något överåriga traditionsbärare!
Inte så sällan förekommer lekar och spel vid våra träffar och Stefan är därvidlag en pålitlig lekledare/tävlingsproducent. Ikväll blev det till att rådbråka minnet. För hur är det egentligen med det internationella bokstaveringsalfabetet, när det nu plötsligt är det saken gäller? Har man sett många amerikanska filmer, så sitter det väl där, någonstans i hjärnbarken: Alfa, Bravo, Charlie, Delta…  Visst, en hel del Hollywoodprodukter har jag nog glott på och dramatiska kommunikationer mellan stridande förband ekar i huvudet – men hela listan!
Det råkade sig ändå så att Redaktören kammade hem flest rätt och fick erhålla det hedersamma priset: Ett pussel.

Världens (enl. Guinness Rekordbok) minsta industriellt tillverkade träpussel. Mått: 65×55 mm och 143 illsmå bitar!

 Jag gillar att lägga pussel, när jag väl är igång. Problemet är alltid att man ska ha en yta som inte behövs till annat under en (o)viss tid. Det här fragmenterade familjeporträttet är befriat från kravet på fredad yta och jag ska skaka om bitarna, förvara dem i en glasburk med lock och anta utmaningen att återställa den kungliga familjen igen. Man kan förvisso fundera över det meningsfulla i att lägga pussel, men är man nu en vinnare så är man och då gör man vad som förväntas av en.

Redaktören

MARLEN HAUSHOFERs roman från 1967 (nyöversättning 2014) är en medelålders kvinnas redogörelse över sitt liv efter att en morgon finna sig instängd i ett alpområde. Utanför ”Väggen”, den osynliga barriär som skiljer henne från sin tidigare omvärld, är människor och djur döda.
En hund, en katt och en ko finns med henne innanför, när hon börjar det såväl fysiskt som psykiskt påfrestande och mödosamma arbetet med att överleva. Redogörelsen har något av dagboksnoteringar över sig men fylls också av kvinnans strategier för fortsatt liv, existentiella grubblerier och av omsorgerna om sina nu enda vänner.

Det hade lätt kunnat bli en tjatig och enformig läsning, då allt kommer att kretsa kring ett tungt, primitivt lantbruk, men blir det inte. Tvärt om kunde jag svårligen lägga ifrån mig boken för att få lite sömn. Den är spännande och författaren lyckas väl med att locka in läsaren i vardagslunken där väder och vind plötsligt får så avgörande betydelse och där små och större händelser ger själva livspulsen. Situationen är en sådan som de flesta (även jag själv) säkert har funderat över då och då; tanken på att lämnas som den allra sista människan på  jorden. Marlen Haushofer lyckas direkt sålla bort allt ”mys” som kunde slinka med i upplägget och i stället ersätta sånt med genuina glädjeämnen. Och sorger. Som läsare befinner jag mig i ett intressant litterärt tankeexperiment om att vara den allra sista – som också är mycket väl skriven och behaglig prosa.

Redaktören

Klicka, så blir texten läsbar.

MAN KAN LÄSA klassiker. Det går alldeles utmärkt! Nyligen lade jag ifrån mig en utläst sådan som jag sparat i alla år. En läsupplevelse rikare. Jo, jag har sett filmen; svartvit, med de fattiga på stranden som ser flodångaren glida förbi med ljus, musik och rika passagerare. Det är vad jag minns från filmen, liksom slutsscenen: En pojke tar farväl av kamraterna och vandrar med ränsel på ryggen, iväg mot horisonten på den oändliga, slingrande vägen mellan sädesfälten, bort över slätten. Ja visst är det ryskt.

Boken utkom för 101 år sedan och beskriver, förutom ett högst varierat persongalleri, även det rådande samhällets klasstrukturer, från pråmdragare till hantverkare och officerare. Högre stånd än så låg nog utanför författarens referensramar på den tiden. Vardaglivet i Nisnij (Novgorod) skildras också, arbete, förseelser och bestraffningar, superi och slagsmål och så religiositeten. Det är en mycket levande berättelse trots att den är så gammal. Gamla dammiga klassiker kan vara nog så fräscha och aktuella. Kanske särskilt idag, när så många tycks vilja återskapa livegenskapen och befästa klassamhället. Boken kom förresten ut bara några år innan revolutionen.
Den som har lust kan ju gissa på författaren och titeln. Det är nog inte så svårt.

Redaktören