TILLBAKA I LISSABON gör vi en ”kulturdag”. I Belém, några km västerut från centrum finns det pampiga CCB – Centro Cultural de Belém, ett Vandalorum x 12 i sten. Med fri entré till utställningarna!

Om spårvagnen får strömavbrott, vilket nog får ses som ovanligt, kan man t.ex. ta sig till Belém i en av de talrika Tuc-Tuc’ar som numera ses överallt i huvudstaden. Dessa turisttransportörer, körda av unga förare, tar sig smidigt fram i tät trafik. Åtminstone tog vår chaufför sitt uppdrag seriöst och spillde onödig ingen tid i bilköerna. Betydligt dyrare – men mycket roligare! Och så kändes det ju lite extravagant med en privat körning i öppen kalesch. Givetvis står ett sånt här fordon numera överst på mina drömmars öskelista.

Berardo Museum – en privat samling av ”modern and contemporary art”, som blivit en permanent del av CCB. Och det är en konstsamling av ganska imponerande omfattning. Alla de kända namnen och en del okända tycks representerade. Men jag är ju som jag är när det gäller det där. Andy Warhols verk är inte ett dugg intressantare i verkligheten är på bild, Rauchenberg och allt vad de heter likaså. Men en promenad genom konstens nutidshistoria kan ändå vara rätt underhållande.

Mer spännande är den konst man råkar på under stadsvandringarna. Den dyker upp oväntat lite här och var. På husgavlar, murar och plank.

På en mur i ett gathörn nära Martim Moniz, har man hyllat diktaren Florbela Espanca (1894-1930) med en muralmålning i grafittistil och ett tillhörande poem. (Jag ska be redaktörskan om en översättning.) Konstnären heter Mariana Dias Coutinho. Klotter, tags och sånt ger jag inte mycket för, men när ”riktiga” konstnärer utnyttjar ytor i den offentliga miljön för såna här verk – då är det väldigt lätt att acceptera.

Vill man, kan man sedan låta sig bjudas på födelsedagsfest i abonnerad lokal vid havsstranden. Släkt, vänner och bekanta, barn, unga och gamla – ja, det blir några stycken! Buffé med varmt och kallt, ost frukt och efterätter – därtill en fullutrustad bar, trots att det gällde ett 15-årskalas. Inga problem med det dock! Redaktören smorde kråset, kan meddelas!

Semestern är fullbordad.  Foto: A.P.

Till de stående obligatorierna vid besök i Lissabon, hör den italienska glassen från hörnan vid Restauradores. ”Caramel” ska det vara, med den lite bittersöta smaken av bränt socker. Sen är jag rätt nöjd.

Nöjd också med att skriva om den här resan! Nu spar jag resten, som en reserv till det kommande vintermörkret.

Redaktören

ETT DYGN i PORTO. Det är inte mycket tid för att bekanta sig med en ny stad- Och ingenting alls när det gäller en stad med sån historisk och kulturell dignitet som Portugals tvåa i befolkningsmängd. Men man öppnar sina sinnen och tar emot så mycket man kan! Kanske med början i de berömda vinhusen?

17 000 liter. Det överträffar min årskonsumtion!

Redaktören vid ett av de oräkneliga fulla vinfaten.      Foto A.C. Zagalo.

DE HAR SÅ mycket – och säljer!! Jag skulle behålla allt själv! PORTO är portvinets hemstad. Omfattningen förstår man under en guidad tur bland tunnor och fat i mörka, slingrande labyrinter. Här jäser, mognar och lagras de olika sorterna av det legendariska vinet. Tusende kubik i olika processer. Och detta, Antonia Fereiras vinhus, är bara ett av många. Historien är intressant och kan rekommenderas för närmare studier. Kanske med ett glas ”Tawny” till? Vad jag förstått är det själva traktens jordmån och geografiskt läge som skapat grunden till dessa världsberömda viner.
Provsmakning ingick i programmet och det hade ju varit väldigt oartigt att tacka nej.

Redaktörska, styvmåg och styvdotter, som också var min utmärkta ciceron under besöket.

Porto är en mycket vacker stad. Vackrare än huvudstaden till och med. Här är bergen högre och dalarna djupare. Gatorna ännu brantare och slingrigare och de gamla områdena har en påtagligt annorlunda stil. Mycket av karaktären kommer sig nog av floden som i krökar skär sig igenom staden – och de höga broar som spänner över. En vy från någon av dem skulle ha varit trevligt att visa, men istället blir det en bild på ett trevligt sällskap i restaurangmiljö.

(Obs! Bilderna i mina portugisiska referat går att klicka större.)

Avenida das Aliados är en gata med ett torg som kantas av pampiga husfasader från förr, sida vid sida, mätande sin rikedom och makt mot varandra. Den ena överträffande den andre. Överdrifterna får något komiskt över sig, men naturligtvis blir jag väldigt imponerad. Vilket förstås har varit meningen ända från början. Och visst är arkitekturen mycket mer spännande än de glasfasader som senare eror funnit ha störst skrytvärde. Monument finns på torget, två, tre stycken. Vad de berättar om vet jag inte och jag låter det bero. En ryttare till häst eller en kvinnofigur på en hög sockel – jag väljer att fotografera figuren.

Det bästa jag vet när jag är på nya platser, är att gå runt lite på måfå. Rundtursbussar har jag undvikit helt och hållet. Det ger mig mycket mer att se saker som råkar dyka upp, saker som hör hemma i vardagslivet på orten. Det är helt schysst och förståeligt att man utnyttjar turistströmmarna för att skapa inkomster på olika sätt, men för mig som turist ter sig souvenirshopar och dubbeldäckare utan tak som en styggelse.
Jag vill komma som gäst och inte som en sevärdhetskonsument, med fånig halmhatt på huvudet (min egen keps har jag av medicinska skäl). Och minnessaker… det blir oftast något förenat med nytta. Min ciceron, Cristina, gav en vintage Porto 2008, så det löste sig liksom av sig själv.

En dag i Porto är alltså alldeles för lite, men fullt tillräckligt för att jag ska veta vart jag ska längta tillbaka.

Redaktören