IDAG HÄNDE DET. En trotjänare (som tidigare omnämnts) gav upp. Efter ungefär 20 år i trogen tjänst, kantstött, sprucken och lite missfärgad, gick botten ur. Att hitta en lika värdig efterträdare blir inte helt lätt. ”Mister du en, står det tusen åter” säger man och förlusten känns inte så särskilt svår. Men jag ställer vissa krav på ersättaren: rätt form, rätt storlek och rätt godstjocklek! Och helst lika vacker!
Redaktören
Jordens kladdigaste materia heter silikon.
Redaktören
(This is also a special for collegues abroad.)FIRST AND SECOND layer of silicone. I apply these layers without using thixotrop agent, to get a close impression of my original, and to minimize occurence of air bubbles. The thixotrop agent in the mix prevents the silicone from running off. It stays where I want it to, even vertically (I hope). Tomorrow, when these steps are cured during night hours, I can start the day with laying on thicker silicone covers.
I’m planning to make this mould in one piece. It’s a little risky (not so much) but it’s simplier and faster. It means that I probably have to make a strategic placed incision, to get the ”horns” and chin lose. But that is future worries.
Redaktören
…FRÅN KINN.COM, eller rättare sagt; jag fick åka och hämta den i stan, ifall jag inte ville vänta tills utkörningen på måndag eftermiddag. Det ville jag inte. Dyrbara dagar vill jag ogärna förlora i onödan. Den snälla lantbrevbäraren som jag lurpassat på en god stund, hjälpte till med att ringa in till Postens företagsservice där paketet faktiskt låg och ordna så att jag enkelt kunde hämta ut lådan där.
– Ta med dig legget, sa hon, och kör in på baksidan, så ordnar det sig.
Nu har jag fem kilo silikon av bästa sort, tixotropmedel, gipsbinda och gips. Nu är det bara att vänta på att solen ska stiga upp. För nu ska det bli en gjutform som håller! Visst, formen gör sig inte själv. En hel del tänkande återstår och flera moment med sina härdningstider återstår. Men det här har jag ju gjort förr, så det känns lugnt.
Redaktören
JUST NU är det en vilodag. Efter en rejäl grundstötning ligger projektet vid kaj medan en ny kurs planeras. Den nya rutten ska gå via kända farvatten, utan blindskär och dolda rev. Modellen har överlevt och nu är det silikonform som gäller; ett beprövat sätt att klara också lite tyngre objekt. Det passar mig också att få lite permission tills det är bunkrat med förnödenheter igen. Snart nog ringer skeppsklockan!
Redaktören
ONE HORN SNAPPED off, but except that the mould came of easier than I expected. And the horn… I was counting on loosing one or two. But the worse was to follow.
Of course the mould wasn’t firm enough to find its shape properly. Usually you hang this kind of moulds by the rim and I did. But only the weight of the mould, was a bit too much. Too saggy and I certainly don’t want any distorsions. So, I had to decide what emergency method to use, to go through the casting.
I’m not fond of panic moves, but here was no other choise than making a cover to the mould. Fast! It was easy to ”dress” the snail again, and that was about the only easy thing for the rest of the day. I just hope I’m able to reassemble the peaces of the mould-coating without the snail lady inside.
Well friends! This is how I keep sane and happy all the time!
Redaktören
I CAN’T SAY that I feel more confident today. This looks awful, even if it’s only the mould. And I want more layers; to make the mould stiff enough for the method I’m planning. In a summerday like this, I moved out in the garage, where the sun could help to speed up the drying through the door.
A problem is that I don’t know when to stop, because it’s så difficult to estimate the thickness of the layers. Too much and too little spoils everything. It seems like I have to go by intuition and chance.
Redaktören
…TO CHANGE MY mind now. I could have gone on for ever, adjusting and smoothing the forms, but the almanac tells me there is no more time! So I decided that more detail work and finishing is just snobbery that won’t add any values to the ”masterpiece”. I started to cover it with the first layer of latex. The first of several layers, that will increase the thickness to a strong, elastic mould that even pick up the small whimsicalities of the artist. That is my plan.
I am not so very used to this medium, but I know it’s a popular product for mould making. Mostly for smaller objects, but like I wrote: ”several layers” – that’s what it’s all about. The smell of ammoniac is introduced to my studio, but I find it kind of stimulating. So, tomorrow there will be fans buzzing and this snail will dissapear more and more. Hopefully to show up again in some acceptable reincarnation – in three days!
Redaktören
JAG VET INTE om det beror på åldern, men vår och försommar är förlossningens och den årliga pånyttfödelsens tid för mig. I ännu högre grad än förr. Jag njuter i fulla drag av sol, grönska och fågelkvitter. Den blomtrande fägringen också förstås. Ömsom lite blåsigt och kyligt och ömsom mulet och regn, det kvittar! Det här är ändå den tid på året då det är lättast att leva.
Eder redaktör vid kavaletten.
Kristi himmelsfärdsdag i morgon är en sån där extrahelg som hjälper till att göra våren till en lekfull tid. Med klämdag blir det en minisemester igen. Som jag tidigare anfört här i Magazinet är jag ännu präglad av sjudagarsveckan. Så jag gläds likafullt som någon annan. Ikväll, när inköp och andra vardagsplikter så småningom klarats av, fick jag till ett arbetspass i lilla studion. Beställningsjobbet kan bli klart i tid – om bara materialet hinner fram innan deadline. Och i just såna här fall kan helgdagar med inställd postgång vara ett hinder. Det ser lite knepigt ut just nu. Som alltid tycks jag behöva springa efter sista bussen.
Redaktören
JAG TYCKER OM den där ritualen. Den är fort avklarad, men ändå ger den mig en behaglig känsla av både samhällsengagemang och ansvarstagande. Att få gå och rösta är det privilegium som far- och morföräldrarna skaffade mig och det förpliktigar. Vänligt men koncentrerat sitter presidiet, valfunktionärerna och tar emot mitt röstkort, prickar av och ger mig det tomma kuvertet. Fastän jag inte behöver dölja min politiska ståndpunkt. går jag bakom skärmen, väljer slutligen det ena av de två alternativa valsedlar jag tagit med mig och stoppar i kuvertet. Samtidigt känner jag att jag sviker en ideologi som förtjänar att få förstärkt röst. Ideologi förresten. Det som borde vara självklarheter i ett civiliserat samhälle skulle inte behöva ett eget parti eller någon särskild politisk agitation. Men tyvärr gör verkligheten det nödvändigt och jag hoppas det blir många röster för F! även om jag nu svängde i sista stund. Vi har ett val till i höst.
Inte för att mitt parti är felfritt – jag håller inte med i allt. Men det står i alla fall på den värdegrund som jag först fick ärva och sedermera av egen tankes vägledning kom att värdera och identifiera mig med. Jag hör hemma i det öppna och toleranta klimatet. Solidaritet är inget fult ord och det kollektiva tänkandet har aldrig inkräktat på min personliga frihet eller lagt hinder i min väg. Tvärt om. Jag kände mig duglig även i avsaknad av såväl namn som akademisk upphöjelse. Så i all anspråkslöshet betalar jag tillbaka för alla de möjligheter jag ändå haft under min vandrings dagar! Ett besvärligt stenskravel blockerar stigen sen en tid tillbaka. Men med gemensamma krafter ska vi väl kunna få vägen fri igen i höst!
Redaktören
VILKEN DAG! Min ”uteplats” har tagits i besittning igen, hatten på i solskenet och varm, mjuk lera i händerna och det är fredag! Trots status som halvpensionär, är det fortfarande en särskild känsla med förknippad med fredagarna. Lite frihetskänsla finns kvar. Blir man dessutom av med en helt säsongsvidrig förkylning blir fröjden och lyckan total.
Att flytta ut ett skulpturjobb i solen har fördelar: Plastellinan värms upp och blir mjuk och följsam – lättformad. Ljuset räcker till och blir över, men den grå leran gör att jag inte blir bländad. Sen känns det ju också bra att slippa den trånga studion en stund och i stället passa på att uppleva den fräscha grönskan, fåglarna, fjärilarna och hustruns småprat med sina plantor.
Till slut måste jag gå in igen. Leran känns för varm. Jag och mitt öl också. Efter efter ett par timmars knådande känns också ryggen vara i behov av vila. Men avancemanget känns bra och efter pausen; fortsatt modellering i studion. Där är svalare och faktiskt ganska behagligt.
Redaktören
EN AKUT GREJ ska lösas på; nu bara två veckor. En rätt marig sak, eftersom jag inte har riktigt grepp om vad jag ska hitta på. Hemlig också, så ni får inget veta ännu. Det är såna här situationer som jag alltid försätter mig i. Varför? Förkyld till råga på allt, i denna ljuva sommartid! Hosta och snörvel under svalors pilande flykt kring skirgrön lind och till östergöks (tröstergöks?) fjärran ackompanjemang!
Förkylningar går dock över efter vad min erfarenhet säger. Än är det inte riktigt dags för sotdöden. Så pass väl känner jag min lekamen. Sanningen att säga (även om jag går miste om en del sympatier) är att jag redan känner mig bättre. I morgon ska jag jobba någon timme i arla stund med mitt civila arbete och sedan bär det av ner i källaren för det här ovan nämnda uppdraget.
PROJEKTET (det andra och just nu alltöverskuggande) som naturligtvis pockar på, är med i tankarna. Visionen tecknar lite skarpare konturer och jag känner mig inspirerad. Under juni, juli och augusti ska det nog kunna bli mer koncentrerat arbete med det. Det här ”jag-kan-ju-inte-ens-rita-längre-syndromet” som låder vid mitt psyke, måste nödvändigtvis bearbetas och på något sätt kureras!
För övrigt tycker jag detta är rätta receptet för snarlika åkommor:
Redaktören
