I BRIST PÅ grodor, av vilka vi ej såg minsta skymt på vår promenad, fick en ensam skräddare följa med i syltburken. Hemma i dammen kan den kanske stärka generna i den lokala populationen? Att de små krypen som ”går på vattnet” kan fascinera en liten stadskille på besök är roligt. Vi har något att erbjuda i alla fall, vi här ute i spenaten.

Redaktören

JAG VET ATT min njutning är någon annans vedermöda. Att min ceremoniella stund, kring 11, endast är möjlig på grund av att någon annan gått upp i ottan och under en lång dag, mot dålig betalning plockat de bönor som utgör början i den långa kedjan som slutar här. Vid mitt fikabord. Visst försöker jag välja rättvisemärkt kaffe – det kan till och med jag ha råd med, men jämlikt blir det ändå inte. Trots det njuter jag. Det skulle vara väldigt svårt att sluta med kaffet. Och jag känner tacksamhet. Vad nu det är värt?

”Barensia Blue”, (gåva från en kund) tunn rostfri sked (stöld från TAP) och kaffe med grädde.

Ceremonin kräver min egen kopp, kantstött och med nyligen uppträdande sprickor i godset. När den en dag ger upp kommer jag förstås att fortsätta att dricka kaffe – ur något annat lämpligt kärl. Och jag kommer att finna att kaffet smakar mig ändå – ceremonia förutan. Viktigare är det inte med ”traditioner”. Om så kaffeplockerskan finge dubbelt i lön, med vad det skulle innebära i slutpris för mig, skulle jag ändå unna mig mina kaffestunder. Kanske inte lika många påtårar, men troligen med ännu godare smak.

Redaktören

DET KOM ETT brev med Posten.  Jag tycker nästan synd om AMF som måste lägga porto på såna här utskick. Det känns nästan som om jag skulle be om ursäkt för att jag inte tjänat mer, så att det i alla fall gick jämnt upp med den här kostnaden. Jag vet inte vilket jobb som genererat det här beloppet. Sedan snart tio år har jag varit ute ur arbetsmarknaden. Otänkbar som heltidsanställd med månadslön. Det har i stället varit freelancing, kortare påhugg och vettlös FAS 3. Och så deltid. Det finns ett fåtal insiktsfulla som inser att även en äldre kan göra nytta i växande företag. Det är en himla tur för mig! (Gynna redaktören – handla på Kinn.com!)

Jag har tjuvstartat på pensionen, i snart två år. Den vanliga alltså, den som är basen i pensionspyramiden. Det förlorar jag antagligen på, men å andra sidan handlar det inte om något större belopp. Inte heller de andra tjänstepensionerna som kan droppa in i år kommer att utgöra nämnvärda tillskott. Det blir inte mer än fyrsiffrigt. Så än är det inte dags att hänga selen på kroken.
Vilkas fel är det här då? Högerpolitiken, Socialismen? Eller kapitalismen som samhällssystem? Nja, inte ens det och heller inte Fan eller hans mosters fel! Det beror definitivt inte på invandringen. Nej, nej, nej! Seppo, Samira, Trhes, Miguel, Karim och de andra som kommit, har inget med min ekonomiska ställning att göra. Nej det är mitt eget fel – eller snarare; mitt eget val. Jag har faktiskt valt att inte intressera mig för pengar, sparkonton, fonder och allt vad det heter. Jag valde ett liv fritt från ansvarsfull framtidsplanering – fick kanske aldrig den förmågan? Och snart börjar löven falla*.

Liksom den berömda gräshoppan, som spelade och dansade hela sommaren, i stället för att samla vinterförråd som de flitiga myrorna, har jag också levt lite mer ur hand i mun. Att fylla ladan ligger inte för mig, men att ”spela och dansa”*. Och om än börsen kunnat vara trindare, är det inte mycket jag saknat. För hur mycket behöver man egentligen? ”Någonting att äta, någonting att dricka och någonting att älska och att hålla kär!” För mig är det lika klart som en frostig höstmorgon.

Redaktören

*Bildligt talat.