DET FÖRSVINNER TID. Det räcker med ett eller ett par ärenden en dag, för att inverka menligt på projektet. Att handla tar 45 minuter, körningen till och från affären 30. Att plocka in varorna tar ytterligare en kvart. Så har 1½ timme försvunnit. Det ger ganska många timmar kvar att arbeta på, men så ringer telefonen (och det är inte ens till mig), någon släpper in katten, som vill ha mat, eller så känner jag med ens att jag inte har fått kaffe. Den kreativa tiden delas upp i portioner och det värsta är att dessa tidsbitar kanske inte infaller samtidigt som stämningen stämmer för att kunna prestera med penna på papper. Att rita är inte enbart en mekanisk process. Det handlar om ett multiinteraktivt skeende, delvis viljestyrt men ytterligt påverkningsbart av yttre, gränsande och perifera faktorer. Matlagningen är en nära gränsande faktor medan tid hos optiker är en i periferin svävande störning. Och i morgon är det arbetsdag.
Med detta vill jag bara säga att jag ligger efter i schemat.

JAG HAR SETT björkar med gula ruskor bland grönlöven och nog är det en tunn brun slöja över skogskulissen. Illavarslande. Men sommaren är ju inte slut ännu. Eller? Hur som helst ser jag mig i andanom hur jag sitter i höstmörkret när ”bildspelet” är avslutat och njuter av den totala friheten. Slut med påtagna kompisprojekt. Inga mer åtaganden som inte ligger i exakt rät linje med vad jag själv råkar känna för. Då ska jag sjunka ner i den egoistiska njutningen, ge mig hän i syndfullt och extravagant självförverkligande – släppa mina lustar fria och utan tanke på konsekvenser, påbörja ett av de stora verk jag drömt om. Sysslelsättningen som ska hålla vintern stången och göra gråvåren uthärdlig. Ett slags självförsvar!
Så ser planerna ut just nu.

Redaktören

OMKRING 1965 sände Sveriges Television (den enda kanalen) BBCs ”The Old Curiosity Shop”, eller som den hette på svenska: ”Den gamla antikvitetshandeln”. Det var en serie baserad på Charles Dickens roman. Jag följde serien men minns ingenting av den. Jo, mr. Swiveller som jag gillade (i sliten cylinder och klädsel som sett bättre dagar) – och så förstås: signaturmelodin. Den kan jag spela i huvudet när jag vill och jag skulle nog kunna ta ut den på gehör också. Till och med skriva ner den – hyfsat ackurat. Men jag skulle vilja höra den igen! Jag har några instrument, men engelskt horn saknas. Och det är just ett sånt som jag tror melodin exekveras på, förutom bakgrundsorkestern.

Via Internet kommer jag så långt att jag hittar årtalet för inspelningarna som är 1962-63 och titelmusiken är komponerad av Ron Grainer. (Mr Dick Swiveller spelades av Anton Rodgers t.v.) Sen verkar det mesta jag hittar i musikspåret handla om ”Dr Who”(?)

Ron Grainer dog redan 1981 (58 år) och en del intressanta saker om hans historia hittas på Wikipedia.

På en hoppingivande webbsida hittar jag omslaget till det sökta stycket i bild. Men där är det tvärstopp. Det är bara det. Ingen länk till uppslaget eller till en betalfunktion för att köpa en kopia. Ingenting. En mur i en återvändsgränd. Så frustrerande! Nedslående är det också att läsa på en filmsajt att samtliga 13 svartvita avsnitt tycks ha gått förlorade(!) Man kan fundera på den tidens distributionssätt. Om serien skickades som  celluloidkopior eller om det fanns magnetband? Någon måste väl ha arkivex i alla fall?

Ifråga om det sökta musikstycket, vilket i sig kanske inte är mer än en söt och välklingande melodi, är det förmodligen så att tonerna blåst iväg med tidens vindar. Ron Grainers lantligt idylliska signaturstycke, finns visserligen kvar i mitt huvud, men jag skulle så gärna vilja höra den igen!

Redaktören

EN BOK OM Mumindalen, där själva Muminfamiljen inte ens är med. De är borta. Under vintern brukar de gå i ide, med granbarr i magen (?) men nu är det redan november och huset står tomt. Sex andra karaktärer ur Tove Janssons trollvärld får var och en infallet att besöka dalen och dess familj, som av alla betraktas som trevlig och föredömlig. En och en dyker de upp, men finner bara det tomma huset, floden, bron, brevlådan och varann. Men de hittar också annat – inom sig själva!

Jag läser med förtjusning böckerna från min barn- och ungdom. Några har jag faktiskt inte läst förut. Som denna, som jag nog vill hålla för den bästa i hela muminserien. Den kom sent, 1970. Det är knappast en barnbok, fast, jo förresten. Barn kan nog lika väl trivas i miljöerna och med det udda sällskapet, som själva varken bryr sig om härkomst eller sort, även om hemuler anses lite jobbiga!
Filifjonkan med sin nervösa prudenlighet. Man känner igen dragen. Lille Toft, en homsa, allmänt vilsen i en stor och förunderlig värld, där det bästa att göra är att rulla ihop sig under presenningen på en båt. Ett gammalt skrutt, Onkelskrutten, med vanan att glömma efter behag och den egensinniga Mymlan, storasyster till lilla My. Inte lika elak – fjär och självupptagen snarare. Och så Snusmumriken; välbekant från tidigare berättelser. Han som alltid ger sig av mot höstkanten, men som nu kommer tillbaka på grund av ett brev som inte blev skrivet.

Allt är upplagt för en intressant och engagerande läsning! Och så blir det. Snart befinner jag mig i det kustnära landskapet, i kallfuktig höst med våta löv, dimma och våldsamt åskväder, men där också petroleumlampan lyser hemtrevligt i köket. Tove Jansson kan det där; melankoli, vilsna hjärtan och tryggheten i ett muminhus – eller ett tält om det gäller Snusmumriken. Jag fylls av en slags harm då jag läst sista sidan. En sorts ånger över att inte ha hushållat med ”konfekten”. Den tog slut för fort.

Redaktören

I MER ÄN tjugo år fanns ”Farbror Erhard” i familjen. Det var så det kändes. Han var som en familjemedlem. Det geografiska avståndet mellan oss ökade visserligen när vi flyttade upp till Småland, men så ofta det gick träffades vi. Och det blev aldrig mer än telefonavstånd mellan oss.
Erhard var ett unikum, den ende i sitt slag: ett snille. Anspråkslös, trots alla sina kunskaper, rättrådig och moralisk, och han skiljde lätt gott från ont, trots sin ateism. Han var den gode anarkisten som aldrig följde huvudfåran. Alla som han räckt en hjälpande hand kan icke räknas. Inte heller alla dem som han stöttat, tröstat och lockat till skratt (hans humor, slagfärdighet och blixtsnabba replikförmåga saknar motstycke). Han var allvarsam och livsvis, trots sitt bekymmerslösa sätt och ohejdade skämtlynne!  Erhardt var ett gott sällskap i alla sällskap. Han var också osannolikt osjälvisk.
Budet om hans bortgång kom plötsligt och smärtsamt. Det kommer att värka länge. Så småningom kommer dock en dag, när minnets skokartong kan tas fram, lådan där alla roliga minnen finns: allt vi gjorde, allt vi skrattade åt. Allt som vi förknippar med Farbror Erhard! Så länge vi minns honom är han inte helt borta. Spåren, de djupa avtrycken efter honom finns ju kvar.

Redaktören