NÅGRA RADER i en roman jag läser, gjorde mig nyfiken på Charlotte Salomon, född 1917 i Berlin, ihjälgasad 26 år gammal och gravid i Auschwits, 1943. Jag hittade snabbt en website på Internet som jag nu varmt rekommenderar. Jag kände inte till Charlotte Salomon, hennes öde eller hennes överväldigande konstgärning. Nu gör jag det!
Redaktören
…GENOM MITT HUVUD. Något borde göras åt min bokhylla. Jag borde göra något åt den. Verkligen!
Men som sagt; tanken for bara igenom – så där hade jag tur.
Redaktören
(Om jag känner lika företagsam i morgon, som jag känner mig just nu, så här på kvällskvisten, ska jag ändå företa mig något som kan tillräknas mig å plussidan.)
Från ”Sansange” 2013.
SÅ SITTER MAN DÄR – igen och ångrar sin glappande trut. Fel! Jag ångrar ingenting men jag kunde ha varit mer försiktig kanske? För ett år sedan var situationen densamma; jag undslapp mig ett löfte om att producera ett bildspel till mina vänners, konstnärsparet, som då och då omnämns i detta magazin, höstutställning. Det gällde den öländska Kulturnatten, där vi skulle exponera gemensamt på en vindpinad liten gård.
Knappt hinner vi ses igen förrän jag avlockas ett nytt åtagande, av samma typ och till samma evenemang. 2014 års upplaga. Vis av skadan från i fjor, har jag dock redan satt igång med tankearbetet och väntar inte, såsom jag plägar.
Den lilla visningsloklalen var dragig, men ändå mysig.
Det var ett snålblåsigt Öland som under de mörka kvälls- och nattimmarna blev ganska kallt. Visningslokalen med öppen dörr gav blott ett visst lä till den huttrande artisten som stod parat att förklara sitt verk ifall någon skulle drista sig till att fråga något.
Roligt var det i alla fall. Och lärorikt. Framför allt vet jag numera att det är full vintermundering som gäller – även runt skiftet oktober-november.
Alltsåledes är ett nytt projektionsverk att göra. Temat är förstås ett annat, vilket inte ska avslöjas ännu, men det gör det i alla fall lättare för mig att hitta ett uppslag. Förhoppningsvis har jag det redan och det ska bara förverkligas, under timmar och åter timmar av trägen möda. Jo, men det ska bli skoj.
En resa till Malmö stundar. Ett roligt uppdrag som dessutom ger något tillskott till ”pensionskassan”. Jobbet på Kinn.com tar också sin rundliga tid, men det är tur att jag har det! Annars bodde jag varmt och gott, men svulte ihjäl. Vår- och sommartid borde även räcka till mitt eget ödmjuka projekt. Det som jag tänkt arbeta intensivt med så snart jag får tid.
Kan något dammas av och fräschas upp – för att vinna tid?
Då kommer med ens en inbjudan på mailen om att ställa ut. Det kommer från en läsare av detta Magazin och inbjudan gäller sommarmånaderna i år. Finns inga planer förstås! Hinner absolut inte! Fast…
Kanske ändå? Jo, men om jag sätter igång direkt. Någon gammal pjäs kan säkert få ansiktslyftning och så hinner jag säkert göra en serie nya objekt, om jag sätter igång NU!
Presentationen, villkoren, temat och miljön lockar. Så även om jag just nu går runt i vankelmod, är det nog stor risk att jag tackar ja. Jag känner mig själv så pass väl. Och då får lathunden verkligen nöta selen! (Men det är han ju å andra sidan rätt så van vid. Trots allt.)
Redaktören
MINA DÖTTRAR är mitt stöd här i livet. Förvisso även min hustru, fattas bara, men efter nästföljande mening klarnar nog förhållandet. Nyligen kom ett paket från dottern i Hamburg – en försenad julklapp med två spännande kokböcker. Jag hade kanske undsluppit mig vissa beklaganden om hur det är att vara den i den hemmavarande familjen, som ska laga maten till två kräsna kverulanter. Otack är som bekant världens lön.
Dessa två böcker, vilka jag kommer att presentera senare, har redan, efter lite spontant bläddrande, fått mig att inse att det kan vara dags att lämna: Stekt fläsk med löksås och potatis. Förföriska bilder får mig att drömma om kullinariska arrangemang med en liten kvist färsk dragon på topp. Rostade pinjenötter, avocado, citrongräs och koriander…
Om jag kan?
Idag testade jag vad jag redan uppfattat som en grundsats inom det gastronomiska artisteriet; att man även äter med blicken. Jag prövade med en toast, något som jag rimligen borde kunna gå iland med. Men det är svårt! Medan jag passade en kastrull med champinjonstuvning på spisen, glömde jag bröden i ugnen – så de fick lite för mycket solbränna. Samtidigt hade sparrisen kokt färdigt och en sedan gårdagen marinerad och sakta ugnsstekt fransyska väntade på att skäras i tunna skivor.
När denna ”entré” var klar att serveras, såg köket ut därefter. Men – och detta med betoning på MEN. Den kanske allra mest kritiske matgästen lämnade en tom tallrik! Till och med sparrisen försvann spårlöst trots att allt i gröna nyanser annars ratas. Konsekvent.
Av hustrun fick jag faktiskt lovord, vilket är en sällsam upplevelse enär jag inte är alltför bortskämd med dylika tilltal. Det välrostade brödet sågs mellan fingrarna med och att toasten hunnit mista sin värme var faktiskt hennes eget fel (man ska komma när maten står på bordet!).
Sålunda presenterar jag min komposition, Editor’s choice och mina första stapplande steg i en ny värld av smakupplevelser så här:
En annan av dessa så insiktsfulla döttrar försåg hushållet med en nog så viktig som inspirerande detalj. För vad vore den begynnande smakekvilibristiken utan fundamenten salt och peppar? Dessa båda stiliserade representanter för KONSTEN tilltalar förstås er förbundne redaktör både rent estetiskt och ideellt. Kan jag annat än lyckas nu?
Redaktören
JUST NU väller skräpkommentarerna in igen och över 1300 pageviews. Visserligen har jag ett bra filter som samlar spammet i skräpkorgen, men det känns som att vara under ett dåligt tak i ösregn; jag tömmer ”baljan” det droppar i stup i ett för att den inte ska svämma över. Och så måste jag trots allt kasta ett öga på högarna, så att ingen ”riktig” kommentar slängs bort. Spamfiltret har effektivt tagit det mesta, över två tusen skräpkommentarer, men nu har det plötsligt börja slinka igenom ett och annat. Det ger sig om en uppdatering av filtret hjälper.
Veckans trafikstatistik: mörkblått = besökare, ljusblått = ”pageviews”.
Och så pågår förstås också den vanliga robottrafiken som scannar sidorna. Utan att göra väsen av sig och utan att jag kan lista ut enligt vilket system de jobbar, vad de vill eller varför. Besökarantalet brukar ligga mellan 20 och 30, inklusive robotar. Idag, hittills är det 77. Ja, ja. Om de inte förstör något får de väl hållas.
Redaktören
DET BLEV ETT litet juluppehåll med formarbetena. Men efter helgerna har jag fortsatt och är nu ganska nära avslut. När första silikondelen härdat vänder jag på allt och då är det lättare att se om jag tänkt ifråga om kluriga formdelningar. Tyvärr kan jag inte visa – vare sig jag lyckas eller ej. Så är det med hemliga uppdrag.
Men jag går också och grunnar på nya papier-machéprojekt. När dessa kommer igång lovar jag att berätta och visa.
Sen har jag faktiskt kommit till V i alfabetet. I början av tramset undrade jag hur länge jag skulle hålla på. Det var ju bara en övning. Men det är som jag nämnt tidigare, att när saker kommit igång, löper de i stort sett själva – och ”sakerna” blir som ett trevligt sällskap.
Redaktören
ETT ÅR TILL att lägga till handlingarna, ett nytt att förvalta. Årsuret tickar fortare nu för tiden. Det var ju alldeles nyss som jag satt här och funderade över årsskiftet och, faktiskt, presenterade en massa nyårslöften. När jag nu tittade igenom dem fann jag att 50% var uppfyllda, vilket är ett strålande resultat (eftersom 40% av dem egentligen inte var avsedda att hållas.) Jag tänker inte avge några löften denna gång. Såna riskerar att belasta mig med dåligt samvete om jag inte lyckas uppfylla dem. Däremot föresatser och planer. Såna är bra. Vare sig de blir förverkligade eller inte så är de åtminstone stimulerande medan man funderar ut dem. Men dessa behåller jag för mig själv.
Redaktören
JAG HAR FÅTT lite svårt med skärpan. Nu letar jag fokus längst nere vid kanten av glasögonen. Dessa tre-fyra år gamla glas känns förbrukade men förfallet i mina egna linser sker fortare än jag hinner bygga upp kontot för optiska hjälpmedel. Att årets sista räkningshög just betalats, ger inte precis större investeringsutrymme.
Fast egentligen är det ju bara glasen som behöver bytas. Bågarna har jag ju redan och jag är varken särskilt trend- eller modemedveten. Frågan är bara om optikern går med på att inte tjäna på bågarna också?
Redaktören
I MITT SJÄLVPÅTAGNA ”träningspass” med ABC:et, har jag nu kommit lite drygt halvvägs. Nu är det bokstaven P. Det ser ut som om jag kan få det hela att gå i mål så småningom. Inte mig emot att bli klar med detta, även om det är frivilligt jobb – jag har annat i huvudet som också ska ut.
Redaktören
DET TIDSFÖRDRIV jag skaffat mig och som pågår här i bloggen, även nu under juletid, står inte helt under min fulla kontroll. Det är ju så, som tidigare sagts i det här magazinet, att projekten plötsligt börjar ”leva ett eget liv”. Så är det också med ”ABC:et”. Visst bestämmer jag i stort – fattas bara annat, men så fort som figurerna träder fram på pappret ger de sig eget berättigande, något som jag sedan måste förhålla mig till på lämpligt sätt. Jag får nöja mig med att iaktta och rapportera.
Att publicera allt eftersom figurerna träder fram visade sig vara effektivt för motivation och arbetslust. Kommentarerna stimulerar och pushar mig att gå vidare. De glada tillropen är själva näringen. Och så får julledigheten en mening också.
Redaktören
DAN FÖRE DOPPAREDAN. Det är lugnt och det verkar som om folk redan börjat julledigheten. Även Redaktören har fått ledigt nu, så det blir några dagars kravfritt leverne. Så kravfritt ett julfirande nu kan bli. Sova längre på morgonen, äta lite, kludda lite, läsa lite, gå en runda(?) och äta igen… Så ser det ungefärliga schemat ut. De alltid så efterhängsna standardplikterna gör sig förstås gällande, som vanligt.
Men det är bra nog!
Redaktören
Ljusdekoration på mitt sätt. (Något stämningsfullare i mörkret.)
LJUSKEDJOR är nog bara gjorda för en säsong. En av fjorårets tre slingor lyser. Och inte tänker jag kontrollera två gånger åttio lampor för att eventuellt hitta trasiga exemplar. Så pass överkomliga är de nuförtiden, att jag värderar min tid högre. Det blir väl till att köpa nya. Å andra sidan tar jag gärna fasta på uttrycket: ”Less is more”. Frågan är bara om det konceptet godkännes vid de centrala förhandlingarna. Det ser nog lite ”fattigt” ut.
Redaktören
