HELGFRID I KOJAN. Dagen har gått i ledighetens sköna tecken. De enda allmännyttiga insatserna var att baka en sockerkaka, göra en rotfrukts- och grönsaksrösti samt att steka kotletter. Det kändes ändå lagom. Jo, jag gick ju och hämtade tidningen också!
För ”lertestet” som jag nämnde i förra inlägget, kom det för mig att försöka tredimensionallisera ”Sam”, vilket kanske inte är så lätt som jag trodde. Hur som helst ska leran få sin produktinfo på måndag. På svenska.
Redaktören
PÅ VÄGEN HEM från Malmö, tog jag en avstickare till Höganäs, till Kinn.com och Chefen. Det var nog ett par år sedan vi sågs, faktiskt och eftersom nyssnämnde har nya spännande planer och strategier på gång var det bra att träffas ”person to person”. Jag fick också med mig en del material hem. Sånt som jag ska prova och sånt jag hade slut på.
Jag har ju ett par gjutformar liggande som jag ska testa ett alternativa gjutmaterial i.
Bland annat har jag tänkt gjuta om ”Siréne faché” i den hårda cementen Calmix, (Konststen). Den sura sjöjungfrun är förresten renoverad nu och klar för återlämnande. Sedan står badnymfen på tur. Äntligen ska hon väl bli klar och sjösatt i sin gamla plåtbalja i sommar.
En ny modellera följde också med hem. Namnet är väl lite typiskt amerikanskt tror jag, men det behöver jag ju inte bry mig om. Jag antar att man måste sälja ”Monster milk”, ”Super Spinach” och ”Magic Meringue Mix” i butikerna, om man överhuvudtaget vill sälja något.
Nu bör den uppmärksamme ha lagt märke till något udda förhållande med bilderna, att jag överhuvudtaget haft plats att fotografera i min ateljé. Jo, så är det! Släpkärra och fyllda bilar har fraktat bort ett antal kubikmeter bråte. Mer återstår, men all den frilagda golvyta som bilderna kan antyda, betyder välbefinnande i kvadrat med arean! Inte heller denna gång kan jag själv yvas över framsteget. Jag har haft effektiv hjälp. Men jag sväljer med glädje stoltheten, Bara jag får lite svängrum så att jag kan stöka till igen. (Det sista var bara ett skämt.)
Nej mycket återstår ännu som sagt, men för er förtrogne redaktörs stridsmoral var detta en det bästa som kunde hända. Att få markkontakt betyder mer än de flesta vet om. Nu jädrar ska det bli ordnat och fint i lokalen!
I senan timme provar jag ”Monsterleran”. Om jag lyckas få till några vänare former av den, ja det får vi väl se.
Redaktören
EN TOM SKOLSAL, efter den sista timmens kärnreaktion av kreativt lermodellerande. Kontrasten är minst sagt; påtaglig. Sju småklasser, med drygt 20 barn i varje, producerar runt 150 individuella skapelser som samtidigt blir delar av större, sammansatta verk. Att dela ut ett kilo lera till var och en är som att öppna en dammlucka: Det brusar och flödar av oanad skaparkraft! För lera och barn tillsammans, expanderar!
Men nu är Skapande skola över för denna gång. Leralstren ska torka, brännas, kanske målas och sedan monteras ihop till tre olika, konstfulla montage. Men jag lämnar Möllevångsskolan i Malmö och återvänder till skogsbygderna. Frågan är kanske vem som fick de allra häftigaste upplevelserna? Konstnärerna eller Er redaktör?
Redaktören
JAG HAR JOBBAT lite med lera de senaste dagarna. Inför måndagens jobb, Skapande skola, vill jag ha några referensobjekt med mig. Det är alltid lättast så. Sen har jag knådat ihop flera mindre klumpar av plastelina till en stor. Något annat mål med än en diffus idé finns inte. Efter att jag tagit bilden till det här inlägget, får jag för mig att det skulle ha kunnat vara en installation. Om man tänker bort källarfönstret och istället föreställer sig en vit gallerivägg.
…Men sånt sysslar jag ju inte med. Överhuvudtaget har det varit dåligt med sysslandet senaste tiden. Dagens övning var nog mest för att ha någon liten kontakt med det kreativa. Å andra sidan har det hänt ett smärre under i stora verkstan. Det kommer jag dock inte att redogöra för innan det är helt färdigt.
…Tre dagar med de små konstnärerna, de verkligt kreativa, ska bli stimulerande och roligt. Sen får vi väl se om det inte kommer igång någonting nytt här också. Så småningom.
Redaktören
KULTURDAG I BREDARYD. Ett snabbesök med nedslag i gymnastiksalen och den stora turen att få se flera av favoriten Kjell Sundbergs verk utställda. Såväl skulpturer som målningar. Det låder ett sagans skimmer över det han gör, det är poesi i färgerna och humorn flödar, både två- och tredimensionellt. Det här är kreativitet så befriande fri från trendtänk och ”marknadsanpassning”. Det här handlar om ett genuint konstnärsskap som inte behöver gömma sig bakom obegripligheter, eller sälja sig med flumsnack. Den här konsten har allt, lyfter sig själv och är helt fantastisk!
Personen på bilden är inte kopplad till formulering i texten.
För tio år sedan stötte jag på hans stora och rikt detaljerade ”Noaks Ark” på Biblioteket i Ljungby. Sedan dess har jag varit en biten beundrare av Kjell Sundbergs bildvärld.
Jag läser om honom i katalogbladet:
”…Varför väljer han motiv ur sagornas värld?” Svaret blir:
”Jag har inte gått i konstskola. Därför målar jag som jag vill.”
Och det är väl en Herrans tur och välsignelse!
Börja med att gå in på konstnärens hemsida, planera sen ett besök på Sagomuséet i Ljungby, där han gjort betydande insatser. Det tänker jag göra.
Redaktören
DET ÄR BRA med SVT’s lördagssatsningar: Veckans föreställning, som då och då lyfter fram både dans, opera, teater och annan scenkonst; bland de få programpunkter som publikservice-TV har kvar för mig. I kväll: Alexander Ekmans ”A Swan Lake” från Oslooperan. Ett skickligt koreograferat/regisserat spektakel som bara vagt påminner om de svansjöar vi är vana vid.
Det är väldigt fantasifullt iscensatt och oerhört skickligt koreograferat och första akten är proppfull av komiska infall, effekter och ett stundtals hejdlöst ”kaos”. Mycket upprepningar á la Pina Bauch i inledningen, fast på ett lättsammare, ytligare sätt i mitt tycke. Men det är full fart och man anar snart att målsättningen var att göra en annorlunda föreställning. Och det är det, absolut. Det är såna här uppsättningar som kanske skulle kunna öka intresset för balett?
Men sedan kommer långa akten: 6000 liter vatten över scengolvet och 50 minuter tjatig plask-och-vattenlek. Efter tio minuter inser jag att detta kostat resurser att arrangera. Och då ska man fan utnyttja vattnet fullt ut också! Ett regn av badankor och diverse vattenrelaterade upptåg hjälper inte när själva koreografin kör fast och blir tråkig. Det blev för mycket ”Vegas Style” och för lite nerv tycker jag, även om några små vattenblänk glittrade till då och då. Huvudmålet med föreställningen må ha varit att göra något spektakulärt – men de ansträngningarna tog nog död på verkets ”själ” som byggdes upp i början. Eller så drunknade den i sjön?
Kan ses på SVTplay till den 29 oktober.
Redaktören
VALBORGSBÅLET FÖRSENAT? Nej egentligen är det här en liten nyttobrasa. Här går medicinska foton, manus, röntgenbilder och annat från ateljén på sjukhuset upp i rök. Sånt som jag inte har någon anledning att spara längre, men som inte får blåsa omkring hur som helst på sopstationen. Nästan 15 år har materialet legat. Det får räcka. Endera dagen går min bokföring från den tiden samma väg. Det känns bra!
Redaktören
En bra början. Fast det verkar bekant. Någon har varit före.
JAG HAR INTE alls någon brist på arbetsuppgifter. Tvärt om! Mer än nog. Men mänskan lever inte bara lekamligt, utan också, och lika mycket, andligt. Jag vill ju ägna mig åt sånt som jag mår så bra av. Det är bara det att jag inte tycks kunna bestämma mig för vad jag ska hitta på under de stunder då livet ger mig ”tid till förfogande”.
Jag gillar järnvägar: miljön med lok, vagnar, skenor och växlar, stationer, sotiga (eller åtminstone småskitiga) skumma restauranger och hotell, matta lampor som lyser över ensliga perronger… Det här är det mest spännande, dramatiska, ödesmättade och romantiska kommunikationsmedel som världshistorien hittills frambringat. Kan det vara rätt miljö för någonting?
Redaktören
IDAG FICK TIGERSÅGEN tala. Originalet till ”La Jétè” ska till Stomsjö för deponering och då gör en grovstyckning transporten enklare. Modellen var ändå trasig, uttjänt och till ingen nytta. Formen har jag kvar ännu ifall jag skulle få lust att göra en ny kopia. Fast det är inte så troligt. Ju mer som lämnar min källare och hamnar på återvinningscentralen, desto gladare blir jag. Därför offrade jag till och med min traditionella fridag idag.
Redaktören
INTE NOG MED att Akira Kurosawa var en fantastisk filmskapare, tydligen hade han stor konstnärlighet inom andra områden också. Den här affischen, till filmen ”Dodes’ka-den” är också hans verk. Det visste jag inte.
Har man sett filmen ser man att den är helt genialiskt rätt. Jag hittade den på en blogg som specialicerat sig på illustration och grafisk bokdesign från, företrädelsevis, första halvan av 1900-talet: 50watts.com.
Denna är dock troligen från filmens inspelningsår, 1970 och det är inte den enda version han gjorde till filmen, men den bästa i mitt tycke. Och filmen då? Ja, kanske inte Kurosawas allra bästa, men riktigt riktigt bra. En film som man bör ha sett om man inte vill vara den som missat något.
Redaktören
KØBENHAVNS TIVOLI, 1983 eller -84? En solig och skön försommardag i alla fall. Den söta flickan i ljusblå* klänning på bilderna är min dotter. Jag gissar att hon är 11 år då de togs. På bilden till höger studerar hon vykort i ett ställ. Nyfiken och vetgirig var hon redan då och det har bara fortsatt. Att dessa är ett par av mina favoritbilder på ”modellen” och hänger vid min arbetspulpet, beror nog på att de ger en ”direktuppspelning” av hur det var. Hur det var att vara stolt pappa till en pigg och klok skönhet som bara alltför snart skulle växa till sig och lämna landet Barndomen.
Idag fyller hon år. Det gör hon alltid när vitsipporna slagit ut. Det har gått lite tid sedan den här dagen på Tivoli och nu är hennes egna barn i ungefär samma ålder som hon var när bilderna togs. Tiden tar kliv**.
Som ägare och ansvarig utgivare av det här webbmagazinet, har jag full rätt och frihet att vara hur personlig jag vill:
Grattis på födelsedagen, min älskade tös!
Pappa.
Redaktören
SVÅRT ATT MOTSTÅ en sån här inbjudan, när det dessutom händer i närheten, i grannkommunen! Så, idag tog jag mig till Gnosjö Bibliotek för en heldag om Animation och bildberättande. För äldre! Jodå, vi gamla kan också! Det fick vi se prov på.
Ok, visst har jag nosat på det här ämnet av och till genom åren, men att man geschwint kan göra en halvminuts rörlig film på runt en timme var intressant att få sig demonstrerat. Nu får jag nog skriva upp ett behändigt dataprogram på önskelistan.
Att ett sånt här initiativ, speciellt riktas till oss ”uttjänta” och på landsbyggden till och med, ja det är ju anmärkningsvärt. Snudd på osannolikt! Icke desto mindre var det en mycket väl genomförd aktivitetsdag, av arrangörer, värdar och inte minst av Stanislaw Przybylski, animatören som håller ihop programmet. För det står ju bortom alla rimliga tvivel, att ställer man bara fram de nödvändiga möjligheterna då väcks kreativiteten och: Då rycker det gamla gardet fram!
Redaktören
