Restaurangen stängd…

SKOGENS INVÅNARE hälsar på. Jag tycker det är trevligt, men hustrun är rädd om sina rosor. Och visst är de här skönheterna riktiga marodörer, så fort de kommer åt. Vi har försökt stänga in ”odlingarna” så gott vi kan, men blommorna med de fina namnen svävar ändå i fara. Och än har inte vintern med sitt magra kostutbud kommit.
Men det är en njutning att se de här vackra varelserna; en mor med två nästan vuxna döttrar.

…men kanske går det att ta sig in köksvägen?

De har funnits i området under hela sommaren och ofta ganska nära. Så nära att de faktiskt redan och olovligen beskurit en del plantor. Fel tid att beskära rosorna hävdar hustrun och mer hönsnät har satts upp för att skydda det som är ”vårt”. Tja, det är väl en åtgärd som man känner igen från annat håll också.
Men tänk om vi människor aldrig hade lämnat vår ”livsstil” som jägare och samlare, om vi fortsatt att vandra runt och bara plocka till oss det vi för stunden behöver. Inte mer. Då skulle vi förstås inte haft en fungerande samhällsekonomi och ingen hade någonsin fått Riksbankens pris till Alfred Nobels minne.
Tyvärr måste vi alltså stänga ute skogens fria andar från vår lott – vi som för evigt är fast i det mänskliga feltänkandet. Vi kan bara stå där i fönstret och längta ut.

Redaktören

Verkleedzolder (Utklädningsvind).

DET ÄR NÅGOT särskilt med Peter van Poppels bilder. Vackra, humoristiska, besynnerliga – ofta rent av bisarra. De är också mycket innehållsrika, trots att de ofta är filtrerat rena. Det här är en nederländsk konstnär som målar en alldeles speciell och egen ”verklighet”. Kryptisk tycks det mig. Mer vet jag inte om denne målare. Inte heller vad nunnan med cello och en rosig gris ska betyda. Men nog sätter den igång funderingar. ”Utklädningsvind” heter bilden. Inte mycket till ledtråd, bara att den lilla nunnan kanske inte är någon nunna? Vilken betydelse som cirkeln med två punkter har, den som återfinns i både väggkontakten och grisens tryne; och även något diffusare i nunnans ansikte, kan jag inte lista ut. Till och med cellons lock bär symbolen, om än i en något mer förvrängd form. Men det gör inget att jag inte kan tyda innehållet i tavlan. Det är en vacker bild att dröja sig kvar vid. Det gör mig inget om jag inte förstår den.

Grote duivenschilder (Stor duvmålare).

Förbryllande är också bilden ”Stor Duvmålare”. Varför behöver konstnären en mänsklig modell och vadan den vånda som synbarligen anfäktar honom? Jag tycker mig känna igen den nederländska målartraditionen i Peter van Poppels bilder. Det skira ljuset som strömmar in genom fönstren och ger det clairobskyra spelet. Här accentuerar och kontrasterar det vita som så ofta konstnärens bilder. Duvorna, modellens armband i dennas för övrigt ljusa uppenbarelse. Artistens hatt och skor likaså. Rummet och dess personager spelar från ljusast till mörkast i en imponerande valörrikedom. Tavlan ovanför konstnären på bilden? Ja, om jag kunde begripa. Är det bara redaktören som gör sig frivola associationer?

Det är väl använd tid att gå in på Peter van Poppels hemsida och njuta av hans besynnerliga bildvärld en stund. Sidan är inte överlastad med bilder, men den ger ändå smakprov på hur konst kan vara, när fantasin, lynnet och framför allt skickligheten räcker till. Ingen sökt originalitet, inget spekulativt och definitivt ingen ”main stream” här inte. Men innerlig och unik målarkonst med udd och precision! Mycket nöje!

Redaktören

DVD’n I ETUIET ingår numera i mitt bibliotek av sevärda cinematografiska verk. Mina döttrar har känsla för både vad jag vill läsa och vad jag vill se på film. Nyss besökande barn med barnbarn överraskade med ”Der Zauberberg”, vilken jag tidigare berättat om i detta magazin. Och nu är den alltså MIN! Jag kan spela upp den närhelst jag vill. Och det kommer jag att vilja. Filmen är mästerlig! Jag har redan kört den en gång. (För dem som eventuellt ondgör sig över filmens 2 tim. 43 min. jämfört med bokens tjocklek på ca 7 cm, kan jag bara ge rådet: läs boken som en bok och se filmen som en film.)

Redaktören

”Bergtagen” har visats i SVT, kanske som serie (jag minns inte) i vilken enligt mitt vaga minne ytterligare några scener fanns med. Kan någon cineastiskt bevandrad bringa klarhet i frågan? 

JAG GILLAR DET HÄR KLIPPET. Kanske för att det på något sätt gör mig lika överraskad varje gång; att en så liten och gracil kvinna kan få så mäktigt ljud i mässingsplåt. Korkat, jag vet. Varför skulle kvinnor inte kunna spela fortissimo? Horn är dock inget lätt instrument, men vackert. Både att lyssna till och se på.

Redaktören

DEN ÖLÄNDSKA KONSTNATTEN och skördefesten är över för denna gång. Hoppas du var där och att du hittade de intressanta ”hållplatserna”. Att Öland fortfarande flyter är nästan förvånade, så mycket människor och trafik som trängdes på ön. Förutom utbudet av ätliga substanser var evenemanget naturligtvis också en generös traktering för öga och sinne.

”Tribunal”. En av fyra skulpturinstallationer av Stefan Bennedahl.

Att man öppnar upp sina ateljéer, ofta tillsammans med inbjudna kolleger och medkreatörer ger ett ofantligt utbud. Mer än någon förmodligen orkar med. Men det gör ju inget så länge man inte vet vad man missar. Redaktören hann inte med mycket alls, eftersom det fanns den egna stationen att passa. Men det var roligt och det är ju alltid nyttigt att få lite kontakt med publiken och därigenom lite återmatning.
Men ett ofta förekommande fel som många konstnärer gör sig skyldiga till, är att inte lägga någon vikt vid exponeringen. Det får bli som det blir. Det är ofta svårt att veta var och på vad man ska titta; vad som är konsten och vad som är inredning/rekvisita. Problemet blir inte mindre vid större besökarantal. Några var föredömliga förstås och hade tillrättalagt för ett bekvämt och behagligt ”konstintag”.

En festlig tilldragelse är i alla händelser Konstnatten på Öland; festlig och lite annorlunda.

Redaktören

PARADISET PÅ JORDEN kan uppenbara sig, bland annat i skepnad av kroppkakor. Det är förutom en del pyssel och förberedelser, som att skala och koka potatisen dagen innan, hacka och steka fläsk och rödlök, mosa potatisen och blanda degen – och sedan forma och fylla bullarna, en rätt som brukar accepteras av familjen; till och med ge en grymtning från sonen som erkännande*, samt ett ”icke utan beröm godkänt” från hustrun**. Entusiasmen idag var dock lägre, ehuru jag själv uppskattade anrättningen såsom varande på toppen av min matlagningsekvibrillistik; ja till och med över.

Medan man njuter denna sammansatta kulinaritet, kan man, eftersom man av olika anledningar får sitta ensam vid bordet, ägna tankarna åt namnet: Kroppkakor. Jag har inte gjort den minsta forskning i ämnet, utan funderingarna följer de förutsättningar min bristfälliga utbildning ger möjlighet till. Kroppkaka. Nog kan färgen på höljet ge associationer till blekt (skandinaviskt) hull. En Nordisk rätt,  uppfunnen och första gången lagad av en lite plufsig vinterhyad marketenterska. Lotta Svärd, kanske? Von Döbelns mannar hade nog en ganska mustig jargong – de också. En flyktig association till förplägnerskan kanske undslapp en glad soldat vid lägerelden?
Ett fylligt hull innesluter oftast såväl själ som inkråm. I kroppkakans fall rimmat fläsk och röd lök, stekt var för sig och tillsammans, med svart-och kryddpeppar. Dessa kryddor ger genast den rätta  doften i näsan, då första snittet i den lilla kroppen läggs; en doft som försätter njutaren i ett närmast transliknande tillstånd och en känsla tangerande de sinnliga lusten att förena sig, att bli ett med kroppkakan, väcks. Den obligatoriska lingonsylten som runnit över den mjälla kullen och lagt sig förföriskt omkring dess rundel, lyfter måltiden till teogastrisk höjd när första gaffelbiten når tungan. Att jämföra avnjutandet av kroppkakor med med älskogslusta vore synnerligen plumt och opassande, ehuru ganska väl beskrivande. Det är nog därför det heter Kroppkakor. Tror jag.
Den som undfägnas kroppkaka kan gå ut i livet med styrkt mod i barm. Basen i födan är potatis och fläsk. Näringsrikt för kroppslig uppbyggnad och drift. Rödlök och kryddor för gommens och det goda humörets skull. Med kroppkakor i magen kan du möta trollen, Fan och hans moster eller Ryska hären om så är. Inget förfärar den som haft kroppkakor till middag. Tag Sven Duva till exempel!

Om detta vore ett glassigt matmagasin, Gud förbjude, eller ett TV-program med kända kockar, skulle frågan förr eller senare komma: ”Vad dricker man nu till detta?” Jag skrattar i lönn åt dessa ”vinexperter” och roar mig åt deras krystade utläggningar. Sedan ger jag mig själv mandat att kunna bedöma vad som tilltalar mina smaklökar.
Man kan faktiskt dricka vad man vill till kroppkakor, till och med vin, men det naturliga valet faller nog oftast på mjölk. Arlas Standard är lagom, utan att kännas utspädd och serverad kylskåpskall kompletterar rätten perfekt. En mustig, halvkyld porter är heller inte dumt och att kröna måltiden med en snaps går också bra, om tillfället tillåter.
När tallriken så är tom, sånär som på några flottiga gläns och kvarlämnade spår av lingon, när magen fått sitt, den sublimt andliga viktlösheten viker och stolsitsen åter känns under baken, när de ljuvt bärnstensfärgade dimmor som inbäddat den lycklige åter lättar och den grå verkligheten träder fram i all sin knivskarpa kravfullhet. Ja då faller förstås tanken på: Vad ska jag hitta på i morgon?

Redaktören

*Om sonen tar om är det ett tecken på att rätten är att betrakta som människoföda.

** Hustrun har tyvärr en aversion mot kryddpeppar, som är en lika viktig självklarhet i kroppkakor, som tebladen i téet. Denna antipati har Eder redaktör försökt stävja under en mycket lång tid. Utan framgång. ”Kryddpeppar och nejlika luktar apotek”. För oss nordligt födda och vanda har dessa kryddor innebörder som skulle kunna avhandlas i bättre lämpade fora. Utan kryddpeppar, inga kroppkakor.

***Det skirade smöret som den bevandrade saknar i texten, och som även saknas i Redaktörens traktering, är en sorglig eftergift till det hälsodiktatoriska samhälle vi lever i. Men kanske är det tur att vi bör avstå från denna kronans juvel. Med skirat smör ringlat över skapelsen hade säkert gränsen mellan verklighet och saga passerats. Och då vete Fan hur det gått.